Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Alla strålkastare mot Sydkorea

Guldpalmen gick till Sydkorea i år. Liksom temat för årets bokmässa.

Bong Joon-ho försöker tona ner förväntningarna. Han har själv suttit i juryer, och vet hur oförutsägbart det är att välja en vinnare.

– Ibland kan det ändras under den sista halvtimmen av jurysammanträdet. Det handlar om ren tur, säger han när vi träffas i Cannes ett par dagar innan Guldpalmen, filmvärldens förnämsta pris, ska delas ut.

Favorittrycket tynger honom. Det är inte bara han själv som har chansen att ta hem det prestigefulla priset med sin halsbrytande och totalt oförutsägbara film »Parasite«, om en fattig familj i slummen som under falska förutsättningar manövrerar sig till olika anställningar hos en rik familj. Hans hemland, Sydkorea, har aldrig förut tilldelats Guldpalmen. En Oscarsstatyett är mer värdefull kommersiellt sett, men när det gäller konstnärligt erkännande finns det inget som slår en Guldpalm.

Det brukar kännas ovisst och spännande att sitta i pressrummet i Cannes och vänta på att vinnaren ska tillkännages, men när juryn har överlagt färdigt två dagar senare, den 25 maj, är alla på plats redan eniga: »Parasite« kommer att bli den första filmen någonsin från Sydkorea att vinna en Guldpalm. Det är inte bara de sydkoreanska journalisterna som jublar när Bong Joon-hos namn uttalas, utan även vi kollegor från andra länder. Juryn var helt enig, berättade ordföranden, Alejandro González Inárritu på den efterföljande presskonferensen.

– Det var ingen diskussion om någon annan film.

Sydkoreansk film har under många år varit högintressant. Vår svenske skräckmästare John Ajvide Lindqvist menar att Kim Jee-woons »A tale of two sisters« är den bästa och ruggigaste skräckfilm som har gjorts, och samme regissörs seriemördarfilm »I saw the devil« är extremt snygg och sevärd, men samtidigt så våldsam att den stötte på patrull även i hemlandet. Grafiska våldsskildringar har en naturlig plats i handlingen i många sydkoreanska filmer. Ofta med en lakonisk, mörk humor.

Mest namnkunnig är Park Chan-wook, med den hårt drabbande thrillern »Old boy«, den utmärkta »The handmaiden« och tv-serien »The little drummer girl« (med Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna). Sang-Ho Yeons »Train to Busan«, som kom för tre år sedan, hyllas av Jim Jarmusch (aktuell med zombiefilmen »The dead don’t die”) som »the best mother fucking zombie film ever made – it kicks ass«.

Även Bong Joon-ho har gjort film på engelska (»Okja« och »Snowpiercer”) men med »Parasite« återvänder han till Sydkorea. Av de sydkoreanska regissörerna är han den som oftast använder sina filmer till att komma med sociala kommentarer. »Okja« riktar udden mot multinationella företag. »Snowpiercer« utspelas i en postapokalyptisk värld där passagerarna på ett tåg, de enda överlevande efter katastrofen, kämpar om herraväldet. »Parasite« handlar om flera sorters parasiter – de fattiga manövrerar in sig hos de rika, medan dessa utnyttjar det faktum att människor är fattiga. Till skillnad från andra sydkoreanska filmer innehåller »Parasite« inte oceaner av blod.

– Det finns våld i slutet, men jag överdrev det inte. Överdrivet våld gör att publiken förlorar greppet om historien, i stället börjar man »oj, det var en snygg specialeffekt« och så, säger Bong Joon-ho som inte har kunnat välja en enda genre för sin film.

– Det är en svart komedi-skräck-action-parodi-samhällskommentar-film. En amerikansk tidning skrev att »Bong Joon-ho är en genre i sig själv«. Det gillade jag.

Den sydkoreanska författaren Kim Un-su hävdar att spänningen mellan Nord- och Sydkorea påverkar innehållet i det kulturella utbudet från båda länderna. Han är fixstjärnan bland sydkoreanska författare, vars bok »Den rätta tiden för en kula i hjärtat«, från 2010, blivit vad som brukar kallas en litterär sensation världen över. I Frankrike har den nominerats till det prestigefyllda Grand prix de littérature policière. Boken är en thriller om en yrkesmördare och de problem som uppstår när han finner sig själv vara tänkt offer för en kollegas kula. Den varvar blodig action med underfundig, svart humor, något som, enligt Kim Un-su, utvecklas av sig själv, med viss inspiration från de nordiska vikingasagorna. Hans bok innehåller flera passager där dödligt sårade personer hinner säga drastiska repliker innan de faller ihop – precis som karaktärerna i många av eddans sagor.

– Ja, jag har sett många filmer om vikingar, säger han.

– Jag tänker inte på någon balans när det gäller till exempel våld och humor. Det är som ett träd, det växer uppåt och så kommer grenarna och går åt olika håll. Så är det också med mina böcker. En stam som det växer ut grenar från.

Han hoppas på bättre relationer mellan de två grannländerna så att författarna i norr åter kan läsa sina sydkoreanska grannars litteratur.

– På 30-talet stod koreansk litteratur på topp. Efter kriget på 50-talet splittrades också författarkåren, och skulle man läsa sydkoreansk litteratur i norr fick det bli i hemlighet. Jag hoppas det blir ett töväder nu, det skulle betyda mycket.

Kim Un-su är en av flera koreanska författare, såväl som professorer och kockar, som i veckan kommer till Bok & Bibliotek i Göteborg. Popmusiken, filmen, matkulturen och de nyskapande berättelserna från ett hypermodernt land med starka traditioner – och ett ständigt närvarande kärnvapenhot – är det som, enligt programförklaringen, fått Bokmässan att ha Sydkorea som årets tema.

Den sydkoreanske författaren Kim Un-Su besöker Sverige i samband med lanseringen av hans bok "Den rätta tiden för en kula i hjärtat". FOTO: TT

Kim Un-su har nyligen tillbringat sex månader i en båt på havet för att förbereda en bok om fiskare. Han säger att han, när han befann sig där, tänkte att »om jag fick ha det så här i tio år skulle jag kanske bli en bra författare«.

Om han lyssnade på musik i båten vet vi inte – men om han gjorde det var det troligt att det var K-pop han lyssnade på, vare sig han tyckte om det eller inte. K-pop står för »koreansk pop« och har under de senaste 15–20 åren tagit över topplistor världen över. Pojk- och flickband, med pojkbandet BTS i spetsen, har spridit sin musik via sociala medier; först över hela Sydostasien, sedan Indien, Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och västvärlden. BTS nya album har legat 21 veckor på Billboards topplista, efter att ha toppat listan i ett par månader i våras. K-pop har växt till ett fenomen, med svenska musikmakare (givetvis) i bakgrunden; däribland Pelle Lidell, en av männen bakom svenska popfabriken Merlin (som skapade hits för Britney Spears, Jennifer Lopez och Jessica Simpson).

Merlin har under flera år arbetat med SM Entertainment, ett av de stora koreanska musikförlagen. Lidell berättar, i en intervju i The Guardian, att SME aktivt letar upp unga tonåringar som bedöms vara talangfulla nog för vidareutbildning i sång och dans. Men bakom fenomenen gömmer sig också skandaler. Avslöjanden om hur bolagen detaljstyr bandens liv; läckta sms, där någon skryter om att ha drogat och sedan våldtagit unga kvinnor. Minst fyra pojkbandsmedlemmar, bland andra sångaren Lee Seung-hyun från bandet Bigbang, har tvingats lämna musikindustrin och den populära klubben Burning Sun har tvingats slå igen. Den tidigare välpolerade pojkbandsytan är anfrätt av utredningar om poliskorruption, prostitution och maktmissbruk och har fått sig en rejäl smutshinna.

Kanske något för en av ovan nämnda regissörer att ta sig an?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera