Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Analys / Ekonomi / Ekonomibloggen

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Jag lyfter på locket och däri ligger som en Matrjosjkadocka, en sådan där rysk trädocka i grälla färger.  I den ytterligare en docka, och så får man hålla på och öppna ett bra tag.

Allt jag ville var att veta mer om det svenska biståndet, men att spåra sina skattekronor från biståndsbudgeten och dit pengarullningen tar slut är en grannlaga uppgift.

Från statens budget får biståndsmyndigheten Sida en rejäl pengapåse. Sida förvaltar en del själv, men ger som bekant också pengar till biståndsorganisationer, som i sin tur pytsar pengarna vidare till andra länder eller regioner, föreningar, organisationer och företag. En del av kronorna går till FN och EU, som i sin tur passar dem vidare till olika projekt.

Grumligheten i biståndet är oroande. Man stänger ihop Matrjosjkadockan, tänker att ett omtag borde gör allt begripligare. Men nej då, biståndet är som spegelrummet i Lustiga huset. Ens leende smetas ut till sorgsna mungipor.

Det är synd, för bistånd är fantastiskt när det går till rätt saker: att hjälpa andra; till sjukvård och omsorg för människor i nöd; skolor, vård och livsuppehälle i flyktingläger; och så vidare. Men det märkligaste är att en alltför stor del av biståndet hamnar på andra ställen än just där – av olika skäl.

År 2000 uppgick Sveriges bistånd till 10 miljarder kronor. Hade den summan justerats för inflation till dagens penningvärde skulle biståndet i dag hamna på strax under 13 miljarder kronor. Men eftersom det är bestämt att svenskt bistånd ska hänga ihop med bruttonationalinkomsten – och uppgå till en procent – har pengasumman svällt i takt med att Sverige har utvecklats starkt.

Dagens bistånd uppgår till cirka 50 miljarder kronor. Den samlade totalen de senaste tio åren handlar om ofantliga 438 miljarder kronor. Låt oss för en stund tillåta det att sjunka in: över 400 miljarder kronor. En tankepaus för att – ja, vad blev det av allt detta?

I år och nästa år väntas svensk ekonomi växa, och biståndet som vanligt öka. Nästa år blir biståndet 52,3 miljarder kronor.

Sidachefen Carin Jämtin anser också att den snabbt växande pengapåsen är utmanande att göra av med: »Det kräver att vi funderar, ser till att vi har ett system som fungerar, det vore oseriöst av mig att säga nåt annat«, sa hon i fjol och förklarade att en allt större andel av budgeten därför får skötas av FN.

Jag gör ett nytt försök att syna biståndsflöden – i säg Europa. På hemmakontinenten framgår det att på projektnivå gick 7 miljoner kronor av biståndet till bankväsen och finanstjänster i Europa. Enligt samma tabell lades bara 4,4 miljoner kronor på akut hjälp. Varför? Tabellen ger inget svar och Sidachefen kan väl inte heller veta – vad är ett par miljoner i en pott på 50 miljarder?

Vidare har drygt 6 miljoner kronor satsats på »dokumentärfilmare i post-Sovjetregionen för att utbyta idéer och hitta sätt att samarbeta med filmskapare i Sverige och Baltikum«.

Biståndet tycks ha blivit ett slukhål för allt som verkar bra och formuleras på ett klatschigt vis för att tilltala de insatta i pengasökarbranschen.

Jag har träffat många biståndsmänniskor genom åren. Genomgående bra folk, vill gott, gör gott. Men de är samtidigt mycket farliga eftersom deras idealism och självbild står i vägen för en korrekt verklighetsuppfattning. Många har varit aktiva i decennier. Är makthavare i egen rätt – de har tämligen riskfritt delat ut 680 miljarder kronor (åren 1998–2018) till projekt som för stunden verkar goda. Jag har svårt att dra mig till minnes en enda biståndschef som fått sparken. Med jobbet tycks det följa en omöjlighet att misslyckas. Behjärtansvärda ideal grumlar allas förmåga att nyktert säga att det är dags att se över biståndet. Det hänger ihop med biståndets flytande målsättningar.

Om man driver ett projekt för att skapa »samarbete« mellan regioner, eller »ökad jämställdhetshänsyn i länderna i västra Balkan och att använda EU-integrationsprocessen (EUI) som hävstång« (projekt som fick 7,5 miljoner i fjol). När lyckas man? Det omätbara har sina poänger men många gånger slätas även uppenbara misslyckanden över. Projekt godkänns och läggs till handlingarna, om det inte är så att man kan passa vidare ansvaret till EU eller FN; och där vet ju alla att de stora länderna kör över våra hederliga svenska delegater. Varför ska FN få sköta mera av biståndskapitalet?

Biståndsbudgeten är i samma storleksmässiga härad som det svenska försvaret. Det senare diskuteras oavbrutet. Biståndet tål att synas, diskuteras och ses över oftare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera