Alla pratar om social hållbarhet – men vad är det egentligen?

Hon har ett av Sveriges mest utmanande jobb. Nu sitter hon på en gammal träläktare och tittar upp mot de vita höghusen i Stor­vreten.

2015 kastades en granat mot en polisbuss här. För två år sedan sköts en man i 30-årsåldern till döds på öppen gata. I januari i år tog Skolinspektionen över driften av Storvretskolan, efter upprepade viten och varningar.

Nyligen lade polisen till Storvreten på sin lista över utsatta områden, men ändå finns flera platser i kommunen med ännu större problem. Här finns tre av de områden som polisen betecknar som särskilt utsatta: Alby, Fittja och Hallunda/Norsborg.

I två år har Elif Koman André varit hållbarhetsdirektör i Botkyrka. En överväldigande uppgift.

Medianinkomsten ligger långt under det nationella snittet, utbildningsnivån likaså. Valdeltagandet är bland de lägsta i landet, arbetslösheten är hög. Andelen invånare med fetma är hög och stigande.

Ändå är Elif Koman André positiv. Hon har tagit med oss till en fotbollsplan för att visa ett konkret exempel på hur de i kommunen arbetar med social hållbarhet.

Framför läktaren står Diana Tran, projektledare på »Löparakademin«.

– Det spelar ingen roll om det regnar, de står här redo att springa i alla fall, säger hon.

Sedan 2009 verkar organisationen för »jämlik hälsa och social inkludering«.

Skolungdomar, både i Stockholm och andra delar av landet, erbjuds löpträning i ett gratis tioveckorsprogram. De får löparskor, regelbundna träningsträffar och workshoppar för att lära sig att sätta upp och nå egna mål.

– Väldigt många som kommer hit har aldrig sportat förut över huvud taget, men efter tio veckor klarar alla av att springa milen, säger Diana Tran.

Förra året deltog totalt 400 ungdomar, ett 30-tal av dem här i Botkyrka. Tanken är att programmet ska bli en inkörsport till ett aktivare liv.

Det här är ett exempel på när social hållbarhet är som allra bäst, menar Elif Koman André.

– Det har så många positiva effekter. Dels hälsoeffekter, men även att man lär sig att sätta upp mål och uppnå dem, säger hon.

I kommuner och regioner runt om i landet satsas det stort på social hållbarhet. I Malmö tillsattes en kommission redan för tio år sedan. Region Göteborg bildade en arbetsgrupp 2015 och samma år skapades även »Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm«.

Inte sällan är arbetet extra omfattande i kommuner med stora problem. Inte minst i Botkyrka, där hållbarhetsdirektör Elif Koman André har understöd av fem olika områdesstrateger.

De senaste åren har det i Sverige skrivits hundratals rapporter, gjorts otaliga studier och lagts ner ett oöverskådligt antal arbetstimmar och skattekronor på konceptet.

Men, vad är egentligen social hållbarhet?

Frågan ska visa sig vara svår att få ett tillfredsställande svar på.

***

-Älgen dog och jag blev helt blodig. Bilen blev helt förstörd, men jag satt i alla fall fast.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson berättar om hur han i sin ungdom frontalkrockade med en älg. Vi har frågat om han kan beskriva vad social hållbarhet är.

– När jag tog körkort fanns det ingen lag om säkerhetsbälte, det var bara vi som var nybörjare som hade det på oss för att vi hade lärt oss det på körskolan, säger Johan Carlson.

Att staten i dag kräver att människor ska vara fastspända, menar han, har långtgående positiva konsekvenser. Inte bara för individen, som kan undgå att slungas ut genom vindrutan vid älgkollision, utan även för samhället i stort. Att människor gör hälsosamma val är gynnsamt för samhällsekonomin på lång sikt. Det är socialt hållbart.

Begreppet hållbar utveckling populariserades i och med publiceringen av den så kallade Brundtlandrapporten 1987; framtagen under ledning av Gro Harlem Brundtland, Norges första kvinnliga statsminister och under flera år generaldirektör för Världshälsoorganisationen.Rapporten, som skrevs på uppdrag av FN och fick avgörande betydelse för miljötoppmötet i Rio de Janeiro 1992, slår fast följande:

»En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.«

De flesta tänker nog på klimat och miljö, både när de hör termen hållbar utveckling och ovanstående definition av den, men detta är i själva verket bara en del av innebörden.

Hållbar utveckling delas in i tre olika områden: ekologisk, ekonomisk och social.

Ekologisk hållbarhet – hushålla med jordens resurser och förstör inte miljö och klimat för kommande generationer.

Ekonomisk hållbarhet – motverka fattigdom och främja tillväxt utan att det har negativ inverkan på den ekologiska eller den sociala hållbarheten.

Social hållbarhet, då?

Enligt Brundtlandrapportens definition är social hållbarhet »att ta vara på grundläggande mänskliga rättigheter«.

Definitionen verkar dock ha vidgats sedan dess, i alla fall i en svensk kontext, där de mänskliga rättigheterna får anses vara relativt väl tillgodosedda – och där arbetet med den sociala hållbarheten ändå bedrivs mer aktivt än någonsin.

Sajten »Mötesplats social hållbarhet« startades 2014 av Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Där kan politiker, tjänstemän och forskare utbyta erfarenheter av social hållbarhet. Även kommuner och landsting kan registrera sig och delta i informationsutbytet.

Varje år organiseras också en social hållbarhetskonferens. Förra årets upplaga, »Att leda och styra i samverkan – för ett socialt hållbart Sverige 2030«, lockade så många besökare att en ny och större konferensanläggning fick bokas i sista minut.

Social hållbarhet är på modet – den saken råder det ingen tvekan om.

Mötesplatsens egen definition av konceptet inleds, till den nitiske definitionssökarens stora förtret, med den retoriskt ställda frågan »Vad är social hållbarhet för oss?«.

– Ja, visst är det ett rätt abstrakt begrepp, säger generaldirektör Johan Carlson.

Det är Carlson som skickas fram när Fokus frågar Folkhälsomyndighetens pressavdelning om någon kan förklara vad social hållbarhet egentligen är.

– Den sociala hållbarheten är sådan att ett samhälle måste riggas så att det ger människor utvecklingsmöjligheter att ta ansvar för sin egen hälsa och sin egen utveckling, oberoende av deras sociala position.

Det handlar inte om att eliminera klasskillnader med tvångsmedel. De gånger man försökt göra det – Carlson använder de östeuropeiska kommunistdiktaturerna som exempel – har man misslyckats fatalt, menar han:

– Där hade man väldigt dålig hälsoutveckling, man hade katastrofal miljöutveckling och man hade en demokratisk utveckling som innebar att man var övervakad av staten.

Okej, men social hållbarhet är ett så pass stort begrepp att det helt enkelt inte går att lista vilka parametrar som ingår i det?

– Ja, så kan man väl säga. Det finns ingen myndighet eller politisk instans som kan säga att »ja, vi styr den sociala hållbarheten«. Den sociala hållbarheten är väldigt komplex.

Det inte går att säga hur mycket pengar som spenderas på social hållbarhet på Folkhälsomyndigheten, säger Johan Carlson. Konceptet är något som genomsyrar vissa aspekter av arbetet – både där och på andra myndigheter – inget som syns i något budgetdokument.

Finns det några problem med att man använder ett begrepp som är så trubbigt att ingen egentligen kan ge en tydlig definition av det – att man arbetar väldigt mycket med något som i praktiken blir i stort sett omöjligt att följa upp?

– Jo, det är klart att det gör det. Vi arbetar inte med begreppet som sådant på myndigheten, utan vi jobbar med SKL i en övergripande kontext, där vi hanterar hälsofrågorna. Men visst är begreppet svårt att mäta.

***

-Det kanske är det som är meningen, att man i varje organisation själv måste definiera vad man avser med social hållbarhet.

Jonas Frykman är den från SKL:s sida som är ansvarig för »Mötesplats social hållbarhet«. Även han arbetar heltid med konceptet. Han var också utrednings­sekreterare i den svenska »Agenda 2030-­delegationen«, som tillsattes av regeringen efter att FN i september 2015 antog de 17 globala målen för hållbar utveckling.

Det första målet är att »avskaffa all form av fattigdom överallt« till år 2030. Exempel på andra mål är jämställdhet överallt, hållbar energi till alla och ingen hunger någonstans.

Det är en minst sagt ambitiös agenda.

Den sociala hållbarheten är en stor del i arbetet, säger Jonas Frykman:

– Det är lite av hjärtat och målet med det hela. Det är människorna och deras väl och ve som är i fokus. Att människor är vid god hälsa, att det är jämställt och jämlikt. Att det finns tillit i samhället, att man drar åt samma håll på något sätt. Att det finns en social sammanhållning.

Går det att mäta social hållbarhet – vilka parametrar kan man titta på?

– Definitionen av social hållbarhet är ju oftast upp till var och en. Om man som organisation vill verka för social hållbarhet, då är det viktigt att man i den organisationen säger: »Vad innebär det för oss?«. Är man en kommun eller ett företag eller vad det nu kan vara, så är det ju olika saker man behöver mäta, för att visa att man går i en riktning.

Jonas Frykman lyfter Malmö som en av de kommuner i Sverige som jobbar mest med social hållbarhet. I Stockholmsområdet nämner han Botkyrka som ett föredöme – det är så vi hamnar där till slut.

Om man utgår från dessa två exempel är det lätt att få intrycket att social hållbarhet i Sverige handlar om att hitta lösningar på integrationsproblematik.

Malmö och Botkyrka är två av kommunerna i Sverige med störst andel invandrare. 2018 toppade Botkyrka listan med 42 procent utrikes födda, Malmö kom på femte plats med 34 procent.

Botkyrka, Södertälje och Haparanda är de enda kommunerna i Sverige där invånare med utländsk bakgrund – alltså utrikes födda eller med två utrikes födda föräldrar – är i majoritet.

Av Botkyrkas 93 000 invånare har 59 procent utländsk bakgrund. I Malmö är andelen 45 procent.

Malmö och Botkyrka sticker också ut bland Sveriges kommuner på andra vis.

Förra året omfördelades drygt 70 miljarder kronor i det kommunala utjämningssystemet, det som tidigare ofta kallades Robin Hood-skatt, där rikare kommuner ger bidrag till fattigare.

Malmö var den kommun som med drygt 5 miljarder kronor fick i särklass störst bidrag i absoluta tal – mer än dubbelt så mycket som kommunen som fick näst mest: Göteborg, som fick 2,3 miljarder.

Göteborg, som också bedriver ett aktivt arbete för social hållbarhet, har likt Malmö stora integrationsproblem och flera av landets särskilt utsatta områden.

I Stockholmsområdet var Botkyrka, med 1,3 miljarder i bidrag, den kommun som fick mest i relation till antalet invånare. Den enda kommun som fick mer i absoluta tal var Södertälje, som får 1,4 miljarder kronor.

Av Sveriges 290 kommuner är det bara 9 som är bidragsgivare i år, me­dan hela 281 är bidragstagare.

Samtidigt som det verkar finnas en tydlig korrelation mellan integrationsutmaningar och aktivt arbete med social hållbarhet, så är begreppet mer omfattande och svårdefinierat än så.

På frågan om det finns kommuner som inte alls arbetar med social hållbarhet som koncept, har Jonas Frykman på SKL inget svar.

En sådan visar sig dock vara mycket lätt att hitta.

***

Regn och rusk hänger över »Hälsans ö«, en av Sveriges rikaste kommuner.

Det var 2005 som kommunfullmäktige på Lidingö röstade igenom sloganen officiellt och en skylt med budskapet sattes upp på mitten av gamla Lidingöbron, för att välkomna promenerande och cyklande besökare.

Den nytillträdde stadsdirektören Daniel Broman tar emot i Lidingö stadshus.

Här finns varken någon hållbarhetsdirektör eller några arbetsgrupper tillägnade social hållbarhet.

Vad tänkte du när du fick frågan om att göra en intervju om social hållbarhet?

– Att det beror på vad man lägger i begreppet. Det är det som blir det svåra – att definiera det. Pratar man folkhälsa så kan man ju exempelvis titta på hur länge folk lever på Lidingö, hur mycket fallskador hos äldre man har och den typen av frågor.

Daniel Broman börjar direkt konkretisera och ge exempel på vad som kan innefattas i social hållbarhet. Han berättar om ett nytt system som kommunen utvecklat tillsammans med ett företag, där läs- och skrivsvårigheter hos elever kan upptäckas med hjälp av artificiell intelligens.

– De får läsa från en datorskärm och så sitter det en speciell kamera som följer ögonrörelserna på eleverna. Då kan man på två minuter och med 99 procents säkerhet säga om en elev kommer att ha läs- och skrivsvårigheter, säger Daniel Broman.

Han nämner åtgärder för högre betyg, bättre äldreomsorg och minskat antal fallskador genom bättre snöröjning.

Han pratar också om kommunens kursgårdar, där särskilda program inrättats för att snabbt få nyanlända i arbete, i exempelvis restaurangnäringen.

Om jag frågar om social hållbarhet som koncept så pratar du hellre om mer konkreta frågor …

– Ja, det passar nog vårt arbetssätt. Våra politiker vill ha effektivt resursutnyttjande. Jag tänker att vi vill ha ett bättre samhälle för dem som bor på Lidingö. Då är ju exempelvis folkhälsa en viktig del.

Hur ofta pratar ni social hållbarhet i kommunhuset?

– Nu har jag ju bara varit i den här rollen i tre veckor, men än så länge har det inte kommit på tal. Sedan pratar vi om många av de frågor som man kanske definiera som social hållbarhet, men vi har inte använt begreppet som sådant.

***

Visionen om hälsans ö har bytts till segregationens ö«.

Orden kommer från miljöpartisten Patrik Sandström bara dagar efter vårt besök hos Daniel Broman i stadshuset. Sedan valet 2018 är Sandström oppositionsråd på Lidingö.

I ett utspel i lokala medier går han till attack mot det Moderatledda kommunstyret – för att de inte prioriterar hållbarheten.

Social hållbarhet är en av hans hjärtefrågor.

– Min egen definition av social hållbarhet är att man planerar för ett samhälle, en stad eller en kommun där människor med olika bakgrund och livssituation kan samverka, arbeta, bo och leva, säger Patrik Sandström.

– Det tycker jag inte att Lidingö gör. Man planerar bara för dem som har rätt medel och bakgrund för att kunna bosätta sig här.

I det senaste valet backade Miljöpartiet från 7,1 till 5,1 procent på Lidingö och förlorade ett mandat i fullmäktige.

Moderaterna, som förvisso backade stort, har styrt kommunen så länge den funnits. Efter valet bildade de majoritet med lokala Lidingöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Ingenting talar för att Patrik Sandström kommer få något avgörande inflytande över Lidingös hållbarhetsarbete inom överskådlig framtid.

Som ett exempel på var Lidingö misslyckas med den sociala hållbarheten nämner Patrik Sandström den kommande förändringen av Lidingö centrum.

Biblioteket ska flyttas in i stadshuset och nya bostäder ska snart börja byggas, om allt går som planerat. Det socialt hållbara, menar Sandström, skulle vara att bygga en blandning av bostads- och hyresrätter i olika storlekar och prisklasser.

Planen är dock att bara bygga stora bostadsrätter, säger han.

– Då vänder man sig ju till en viss typ av människor, som är tillräckligt resursstarka för att kunna bo där. Det här styret tänker inte alls på rätt sätt vad gäller hållbarhet, på hur man bygger ett hållbart samhälle. Både människor inom omsorgen och lärare som arbetar på Lidingö har inte själva råd att bo här, säger Patrik Sandström.

Är det viktigt att arbeta med just begreppet social hållbarhet?

– Jag tycker det är viktigt, för att med social hållbarhet tittar man både inåt och utåt. Inte bara på hur vi ska få bättre hälsa för dem som bor på Lidingö, utan även för resten av regionen. Bygger vi bostäder? Planerar vi för att människor ska kunna åka mellan olika platser? Man måste se Lidingö som en del av en region.

***

Vi är tillbaka på träläktaren i Botkyrka. Hållbarhetsdirektör Elif Koman André ger sin definition av social hållbarhet.

– Det är ett jämlikt samhälle. Och ett jämlikt samhälle handlar om delaktighet i demokratin, det handlar om en högre folkhälsa och det handlar om utbildning och arbete, säger hon.

Botkyrka har stora problem på samtliga dessa områden. På flera av dem placerar sig kommunen bland de sämsta i landet.

Lidingö, å andra sidan, placerar sig bland de bästa.

Lidingöborna röstar i större utsträckning än Botkyrkaborna, är mer hälsosamma, har högre utbildning och högre lön.

Är det jämlikt?

Den kontroversielle kanadensiske professorn Jordan B Peterson rönte stor uppmärksamhet när han besökte Sverige i november förra året.

Långa intervjuer publicerades i flera stora dagstidningar. Bara hans okonventionella diet, bestående uteslutande av halstrat nötkött, tillägnades flertalet spaltmetrar.

Utrikesminister Margot Wallström uppmanade Peterson att »krypa tillbaka under den sten han kom ifrån« och hos Skavlan drabbade professorn samman med Centerledaren Annie Lööf, i ett bisarrt och förvirrande meningsutbyte om jämställdhet, som snabbt blev viralt.

Petersons ståndpunkt kring jämställdhet är intressant även för den mer övergripande frågan om jämlikhet.

Det är förstås inte främst hans excentriciteter och löpsedelsvänliga retorik som gör att han retar gallfeber på så många, utan att hans åsikter så tydligt illustrerar den stora ideologiska skillnaden mellan högerns och vänsterns syn på individen och samhället.

Peterson, som står tydligt åt höger politiskt, avfärdar idén om kön som en social konstruktion. Centralt för alla hans resonemang om jämställdhet är antagandet att det föreligger biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Det är dessa skillnader, menar han, som gör att kvinnor i större utsträckning väljer yrken fokuserade kring kontakt med människor, medan män i större utsträckning väljer yrken mer fokuserade kring saker.

Enkelt uttryckt: kvinnor blir sjuksköterskor, män blir ingenjörer.

Själva kärnan av Petersons ståndpunkt kring jämställdhet kan sammanfattas enligt följande: lika möjligheter är önskvärt, lika utfall är inte nödvändigtvis önskvärt.

När Moderaterna förra våren lanserade sitt nya slagord »Lika för alla« avfärdades det av vänstern som en trojansk häst, specialsnickrad för att lura icke ont anande socialdemokratiska väljare över blockgränsen.

Måhända låg det något mått av sanning i misstankarna, det var ju trots allt valår, men budskapet bottnar tydligt i en liberal idétradition.

»Rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla«, som sloganen lyder i sin helhet, är för jämlikhet vad Jordan B Petersons ståndpunkt är för jämställdhet.

Alla människor ska erbjudas samma möjligheter, men därmed inte sagt att alla kommer – eller för den delen ens vill – utnyttja dem i samma utsträckning.

Lika möjligheter är önskvärt, lika utfall är inte nödvändigtvis önskvärt.

I en socialistisk eller socialdemokratisk idétradition, å andra sidan, är det i betydligt större utsträckning önskvärt även med lika utfall.

Vi frågar Elif Koman André om vilken typ av jämlikhet hon tycker är mest eftersträvansvärd. Lika möjligheter eller lika utfall? Hon tvekar en stund och skrattar sedan lite underfundigt.

– Ja, så här. Det är klart att alla ska ha samma möjligheter och förutsättningar, absolut. Men sedan är det också så att alla tjänar på jämlika samhällen. Alla ska ha samma förutsättningar och möjligheter att styra sina liv.

Ett tydligare svar än så får vi inte på den frågan.

Innan vi skiljs åt berättar vi för Elif Koman André om vårt besök på Lidingö. När vi nämner deras nya projekt där AI ska användas för att identifiera läs- och skrivsvårigheter ser hon mest trött ut.

Hon har själv varit rektor, just på Lidingö.

– Vi har kompetenta lärare i Sverige som länge har varit bra på att upptäcka läs- och skrivsvårigheter hos eleverna. Det är inte det som är problemet. Problemet är den strukturella segregationen, säger hon.

Varför tror du att en kommun som Lidingö inte arbetar med social hållbarhet som koncept?

– De har en annan struktur, andra förutsättningar och andra villkor än vad vi har här. Som gör att det innebär någonting annat för dem.

Några dagar efter vårt besök i Botkyrka publicerar Expressen ett stort reportage om Storvretskolan, den som Skolinspektionen tog över driften av. Där finns elever i mellan- och högstadiet som varken kan läsa eller skriva, trots att de är födda i Sverige.

I vissa avseenden är varken möjligheterna eller utfallet lika mellan Sverige kommuner, den saken är säker. Om arbetet med social hållbarhet är lösningen återstår att se.

Att komma överens om vad det betyder skulle kunna vara en bra början.

 

Andel utrikes födda invånare, 2018:

Botkyrka 42%

Lidingö 18%

Sverige 20%

Andel invånare med utländsk bakgrund* 2018:

Botkyrka 59%

Lidingö 22%

Sverige 25%

*Utrikes födda eller med två utrikes födda föräldrar

Arbetslöshet bland invånare 18–64 år*, 2018, mars:

Botkyrka 8,5%

Lidingö 3,0%

Sverige 5,7%

*Inskrivna på arbetsförmedlingen

Medelinkomst, 2018:

Botkyrka 277 tkr

Lidingö 470 tkr

Sverige 290 tkr

Botkyrka

Medelinkomst, 2018:

Kvinnor 246 tkr

Män 308 tkr

Lidingö

Medelinkomst, 2018:

Kvinnor 371 tkr

Män 579 tkr

Medianinkomst, 2017:

Botkyrka 257 tkr

Lidingö 345 tkr

Sverige 279 tkr

Andel invånare 18–84 år med fetma, 2018:

Botkyrka 20%

Lidingö 7%

Sverige 15%

Valdeltagande riksdagsvalet, 2018:

Botkyrka 78%

Lidingö 90%

Sverige 87%

Antal anmälda brott/ 100 000 inv, 2018:

Botkyrka 13 652

Lidingö 6 798

Sverige 15 151

Nöjd-medborgar-index, 2018 (Index 1–100):

Botkyrka 51

Lidingö 64

Andel av lägenheter som är bostadsrätter, 2017:

Botkyrka 36%

Lidingö 58%

Sverige 41%

Invånare 25–64 år med eftergymnasial utbildning, 2018:

Botkyrka 35%

Lidingö 64%

Sverige 43%

Elever år 9 som uppnår kunskapskraven i alla ämnen, 2018:

Botkyrka 71%

Lidingö 92%

Sverige 76%

Gymnasieexamen inom tre år, 2018:

Botkyrka 53%

Lidingö 72%

Sverige 66%

Genomsnittlig* betygs­poäng gymnasiet, 2018:

Lidingö 15,4

Botkyrka 13,5

Sverige 14,3

*Snitt beräknat endast på elever som tagit examen

Källa samtliga tabeller i artikeln: SCB och Kolada