Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Är det en revolution som pågår i Chile?

Är det en revolution som pågår i Chile? Kanske. Men av vad slag?

Det råder en närmast förbluffande enighet om att Chile inte längre är samma land. Att den jättelika demonstrationen i slutet av förra veckan, då uppemot en och en halv miljon människor samlades i centrala Santiago och hundratusentals i andra städer runt om i landet, markerar ett »före« och ett »efter«.

Höjningen av biljettpriset till tunnelbanan var bara den tändande gnistan för ett mycket mer djupgående och vidare missnöje. Och alla, både regeringen och oppositionen, är eniga om att det behövs genomgripande strukturella reformer för att komma till rätta med de problem som ligger bakom protesterna.

President Sebastian Piñeras första reaktion var ett ambitiöst, om än begränsat, socialt reformprogram som innebär bättre pensioner för de som har det sämst ställt, ökad minimilön, sänkta priser på mediciner och annat. Det togs emot som en gest i rätt riktning, men inte mer.

Den genomgripande regeringsombildningen några dagar senare, som sänkte regeringens medelålder med tio år, samtidigt som undantagslagarna upphävdes, togs emot på samma sätt. Och i stället för att gjuta olja på de upprörda vågorna möttes de åtgärderna av militanta protest­demonstrationer som tvingade talmannen att evakuera kongressen i Valparaiso och karabinjärerna att slå en järnring kring Monedapalatset i Santiago.

Protesterna, som tog fart efter prishöjningarna för två veckor sedan, började som en ganska diffus rörelse. Mer än konkreta krav speglade den uppvaknandet ur en känsla av obehag, av att känna sig lurad, nästan hånad av den politiska och ekonomiska eliten. En känsla som fått många chilenare att länge må konstant dåligt.

Chile är ett av de länder där det konsumeras mest lugnande och antidepressiva medel i hela världen. Massdemonstrationerna var därför som en befriande katarsis för många. Och med tiden har de första diffusa känslorna alltmer kanaliserats till kravet på en ny konstitution.

Det är egentligen inget nytt krav. Piñeras föregångare, Michelle Bachelet, lanserade ett nationellt rådslag där 10 000-tals människor deltog för att diskutera förslag till hur en ny konstitution skulle se ut. Fem dagar innan hon lämnade sin post lämnade hon över ett projekt till ny konstitution till kongressen, där det sedan dess har legat och samlat damm.

Men de senaste dagarna har det på flera håll spontant organiserats stormöten – cabildon – för att återuppta diskussionen. I senaten har hela oppositionen enats kring förslaget att president Piñera i december ska utlysa en folkomröstning om en ny konstitution och hur den ska utarbetas. Regeringskoalitionen är heller inte avvisande till en ny konstitution, men menar att den måste utarbetas av kongressen, inte i någon konstituerande församling.

Den konstitution som nu gäller antogs av militären 1980. Även om det sedan dess har skett nära 500 ändringar i den, så upplevs den ändå som en tvångströja, en symbol för att demokratin ännu inte gjort upp med diktaturen. En begriplig upplevelse eftersom alla de stora frågor som de senaste åren utlöst proteströrelser i Chile utgår från reformer som genomfördes under Pinochets tid vid makten. Det gäller framför allt privatiseringarna av utbildningen, pensionssystemet och sjukförsäkringen.

Alltsedan 2006, då elevrörelsen, den så kallade pinguinorörelsen, tog politikerna med överraskning, har det förekommit flera omfattande protester kring alla dessa frågor. Det som nu hänt är att de har flutit samman i en bred rörelse som ännu inte har vare sig struktur eller ledarskap, men som många upplever just som den alltför länge uppskjutna, och förhoppningsvis definitiva, uppgörelsen med diktaturen.

LÄS OCKSÅ: Krisen har blivit vardag i Venezuela

Proteströrelsen får extra bränsle av ojämlikheten som både har ökat och blivit mer synlig, trots att fattigdomen samtidigt har minskat. Medan militär och polis har utmärkta pensioner baserade på samma pensionssystem som rådde innan privatiseringen, så är pensionerna i det nya systemet provocerande usla.

Trots att skolsystemet på nytt har förstatligats och friskolesystemet upphävts så har det bara satt mer ljus på de enorma kvalitetsskillnaderna mellan privatskolorna – där elitens barn går – och det offentliga skolsystemet. Och medan köerna blir längre och behandlingen sämre på de offentliga klinikerna, så är servicen på de dyra privatklinikerna av bästa klass.

Regeringen själv påminner mer om en social klubb än en representation av samhället. De flesta ministrar har gått i samma sex, sju privatskolor och vuxit upp i samma kvarter. Flera är dessutom släkt.

Avståndet mellan eliten och befolkningen gör det ännu svårare att enas kring reformer som också kan vinna protest­rörelsens stöd. Att en del av oppositionen i kongressen tycks mer attraherad av tanken att driva bort Piñera än av att diskutera lösningar på krisen gör inte saken lättare.

Men det just nu mest komplicerande inslaget är de destruktiva krafter som krisen aktiverat och som inte har några band till traditionella politiska strukturer. Förstörelsen av fyra tunnelbanestationer var knappast resultatet av några förlupna hemmagjorda molotovcocktails kastade av upphetsade studentaktivister. Plundringarna av 400 stormarknader var heller inga spontana massaktioner.

Och när polisen, som ett arv från diktaturen, rutinmässigt använder tårgas, vattenkanoner och gummikulor, även när det inte finns något begripligt skäl, ger det en slags pervers legitimitet åt en gatustridskultur som passar som hand i handske såväl för våldsfixerade aktivister och kriminella som andra, mer oklara, intressen.

Samtidigt som det gör livet ännu svårare för den stora majoritet medborgare som har demonstrerat de senaste dagarna – men som också måste arbeta för att överleva och som nu måste ägna dubbelt så mycket tid åt att alls ta sig till jobbet.

Chile må vara ett annat land.

Men det är fortfarande oklart vilket land det har blivit.

Eller kan komma att bli.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera