Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

TT

Inrikes

Blir »Kålle« nästa S-ordförande?

Karl-Petter Thorwaldsson avgår som LO-ordförande och genast startar spekulationer om hans kommande roll: nästa partiordförande?

Åtta år får räcka, säger Karl-Petter Thorwaldsson till TT och pekar på risken att han skulle bli en lame-duck under en tredje period som LO-ordförande.

Fast egentligen handlar så mycket om slumpen. Med en vecka kvar till ungdomsförbundet SSU:s kongress 1990 trodde alla att Kent Carlsson skulle bli den som efterträdde Anna Lindh.

Alla utom en – som våndades, nämligen Kent Carlsson själv. Några dagar innan kongressen drog han tillbaka kandidaturen på grund av sjukdom. På några dagar skulle SSU ta fram en ny kandidat. En som inte var allt för involverad i de konflikter som utspelat sig i SSU under 80-talet.

Karl-Petter Thorwaldsson, eller ”Kålle”, var en glad kille från Kronoberg som brukade gå omkring i en lustig hatt och jobbade på Bröderna Hammarstedts i Växjö. Inte direkt prövad i de större politiska sammanhangen, men med rätt bakgrund och inställning. Alla gillade Kålle.

Så de som reste till kongressen fick se sig välja en kille från Kronoberg de knappt hört talas om, i stället för en redan driven politiker från Stockholm.

­– På torsdagen före kongressen slipade jag växelspakar till Volvobilar. När jag hängde in overallen hade jag ingen aning om att jag inte skulle återvända till jobbet. På den kongressen fick mitt liv en annan inriktning, har han själv beskrivit det.

Han blev kvar som ordförande i fem år, vann de tveksamma med sin sociala talang. Mjukade upp talet om självförvaltning som kommit att splittra de unga socialdemokraterna, till att bli egenmakt – makt över sin egen situation. Och med sin bakgrund blev han oantastlig bland ”de fackliga”.

Efter SSU-tiden blev han informationschef hos S, kanske inte hans mest framgångsrika tid. Kålle var mer för att snacka, tala och debattera, än att formulera vinnande slogans.

I stället blev han ombudsman i sitt fackförbund, Metall, och också ordförande för ABF. 2012 tog han över som LO-ordförande. Företrädaren, Wanja Lundby-Wedin, satt i tolv år och upplevde just en sista period som lame-duck. Framförallt för att hon fläckats ned av skandalerna i AMF, där cheferna plockat ut stora bonusar.

Så vad väntar Karl-Petter Thorwaldsson nu? Ja, kongressen är inte förrän till sommaren, och den närmaste tiden efteråt kommer han förmodligen ägna sig mycket åt favoritsysslan, pyssla i trädgården.

Men med sin bakgrund och ställning kommer han definitivt vara en av kandidaterna till att bli nästa partiledare. Han är en bra talare, gillar att ta debatter, och känner vid det här laget alla i arbetarrörelsen.

– Han har en Juholt-fördel av att vara så känd och omtyckt i rörelsen, och då inte bara i den politiska utan den fackliga grenen. På det sättet skulle han vara svår att stoppa, säger en källa.

Vill man vara lite konspiratorisk, och det vill man i rörelsen, så finns det en del som pekar på att ett partiledarbyte inte ligger allt för långt bort. I socialdemokratin hörs sällan jubel kring partiordföranden. Han fixar regeringar, inte alls oviktigt i partiet, men är han kraften framåt? Partifolk pekar på illa förklädda kampanjinlagor som Ardalan Shekarabis Facebook-inlägg om migrationen och Mikael Dambergs långintervju i Expressen. Kanske kan Thorwaldssons förestående avgång indikera att även han är sugen på att efterträda Löfven.

– Det är dessutom svårt att bli omvald som LO-ordförande och sedan avgå, detta skulle kunna ses som att han trampar upp vägen för sig själv, poängterar källan.

Det finns hos Karl-Petter Thorwaldsson också ett drag av den vänsterpopulism som röster i partiet nu efterlyser. I senaste numret av S-tidskriften Tiden skriver redaktören Payam Moula om S ”oförmåga att föra en vänsterpopulär ekonomisk politik, och välja populära konflikter”. I en fortsatt jämförelse med Håkan Juholt har Karl-Petter Thorwaldsson en minst lika skarp ideologisk kompass, om inte snäppet vassare. Men han delar också egenheten att sväva ut i sina framträdanden, poängterar folk som känner honom.

– De som har jobbat länge med honom skulle höja ett varningens finger om att det gäller att hålla ordning på siffrorna man använder, han pratar ju på, säger en person på LO.

En annan roll som inte vore otänkbar är statsråd i Löfvens regering. Traditionellt sett är det inte vägen en LO-ordförande går. Men metallarbetaren från Växjö är inte som sina företrädare på LO-topposten: Kålle är snarare ett politiskt djur än ett fackligt.

– Jag skulle därför inte bli alls förvånad om han fick övervintra ett tag och sedan bli minister i en rockad, fortsätter LO-källan.

Till Aftonbladet säger Thorwaldsson att någon politisk karriär inte är aktuell:

– Det är smickrande och jag blir väldigt rörd varje gång jag hör det. Men det är inte aktuellt. Någon ny politisk karriär blir det inte.

Frågan vem som ersätter Thorwaldsson i LO blev brännhet på tisdagsförmiddagen. Kanske Susanna Gideonsson, ordförande för Handels, som också sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott? Kanske Byggnads Johan Lindholm? Eller fackordföranden som inte bara leder ett av Sveriges största förbund utan som också har varit vice ordförande i LO: Kommunals Tobias Baudin.

I sommar, när LO:s "lame duck" lämnar sin post, vet vi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera