Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hildebrandt: Granska biståndet på samma sätt som försvarsbudgeten

Tänk om biståndet skulle nagelfaras lika noggrant som försvarsmakten.

Försvarsmakten har för lite pengar. Igen. Politikerna kräver klargöranden och gör utspel. Igen. I en allt mer osäker värld är det snart bara debatten om försvarets budget som är förutsägbar.

Detta trots att försvarsberedningen slagit fast att ett anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten måste rustas upp och får därför 20 miljarder mer i budgeten.

Pengarna ska användas till att fördubbla armén, skaffa bättre och modernare vapen, inrätta fyra nya regementen, med mera. Sedan förstörde DN:s Mikael Holmström stämningen med en artikel som avslöjade att Försvarsmaktens kostnader kan bli 10 miljarder högre än beräknat. Det kan betyda att det hela kommer rullas ett varv till.

Det är konstigt att varje krona som går till Försvarsmaktens budget på 59,4 miljarder ska ältas och rådbråkas ända in i varje liten Archerskruv. Politikerna beslutar om ett anslag och sedan får Försvarsmakten rätta munnen efter matsäcken.

Sådana problem har däremot inte Sida, som får 1 procent av bruttonationalinkomsten år efter år.

Det innebar 2019 en biståndsram på 51 miljarder, varav 42,2 miljarder gick till internationellt bistånd. Pengar som Sida helt uppenbart har svårt att hålla reda på.

Under 20 år betalades till exempel närmare 200 miljoner till International center for trade and sustainable development (ICTSD). Där levde vd:n ett sanslöst lyxliv för pengarna och gav även personalen förmånliga lån.

Förra året betalade Sverige 114 miljoner skattekronor till African enterprise challenge fund (AECF). Samma sak där: vd:n unnade sig en månadslön på 245 000 kronor, plus en årlig bonus på en halv miljon.

En stor del av det svenska biståndet går till FN som inte direkt briljerar i redovisning av sina pengar.

Ledningen för UNRWA, det FN-organ som förmedlar bistånd och tjänster för palestinska flyktingar, anklagades i somras för maktmissbruk, mobbning och sexuella trakasserier. Exemplen är fler.

På Sidas webb står det att svenskt bistånd bland annat bidrar till fattiga länders ekonomiska och politiska utveckling. »Det långsiktiga utvecklingsarbetet är det mest omfattande även om det humanitära arbetet kanske syns mest.«

Själv undrar jag ibland vad som hänt med alla de miljarder som gått till Afghanistan, ett av världens mest korrupta länder. Hamnade pengarna där de skulle, eller inte? Vilken påverkan och effekt hade de? Jag är nog inte den enda skattebetalare som tyckt att det vore intressant med en konsekvensanalys av det långsiktiga utvecklingsarbetet och kampen mot fattigdomen.

Men det kommer nog inte att ske. För trots att försvaret och biståndet båda är säkerhetspolitiska instrument så behandlas de lika olika som Askungen och hennes styvsystrar. Försvarsmakten kan utan problem ifrågasättas och detaljstyras. Biståndet rullar däremot bara på år efter år, lika oberörbart som enprocentmålet verkar vara.

Missförstå mig rätt. Självklart ska Sverige hjälpa dem som behöver det mest. Men om pengar kan försvinna till suspekta chefer, krigsherrar och Gud vet vad så är uppenbarligen något fel.

Därför är det hög tid för en politisk översikt och genomlysning av biståndets målsättning, syfte, effekt och konsekvenser. Med andra ord: en biståndsberedning.

För visst är det saligt att giva, men någon ordning måste det ändå vara. Till och med i en humanitär stormakt.

Läs alla krönikor av Johanne Hildebrandt här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera