Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Veckans Fokus / Vetenskap

Jorden är på väg mot en katastrof. Varför har vi så svårt att agera?

Därför reagerar vi långsamt på hotet mot klimatet, trots varning efter varning från forskare.

Tisdagen den 21 maj 2019 röstade kommittén. Gruppen var 34 till antalet, 6 kvinnor, 28 män, kom från världens alla hörn och hade två frågor att ta ställning till: Har Jorden gått in i en ny geologisk epok? Skedde det i så fall i mitten av förra århundradet?

När svaren denna dag landade i mejlkorgen hos arbetsgruppens sammankallande, professor Jan Zalasiewicz vid universitetet i ett regnigt Leicester, kunde han notera att alla utom en hade sagt sin mening. Gruppen var beslutsför. Resultatet skulle betyda något. Zalasiewicz räknade in 29 ja-svar och 4 nej på fråga ett. Fråga två gav exakt samma utfall.

Därmed var det klart. Det uppdrag som forskargruppen hade fått på den internationella stratigrafikommissionens kongress i Kapstaden 2016 kunde gå vidare, ta nästa steg, börja samla in bevis. Två veckor efter omröstningen sammanstrålade några av geologerna i Berlin för att diskutera vilka platser på jordklotet man skulle uppsöka för att hitta stöd för sin teori. Man famlade inte i mörker, man visste vad man skulle söka efter och sannolikt hitta.

Lyckas man kan en hypotes inom två år förvandlas till ett vetenskapligt faktum. Då kan internationella stratigrafikommissionen slå fast att Jorden för snart 80 år sedan klev in i en epok när det är människans aktiviteter, inte naturliga processer som vår himlakropps position i universum, som ligger bakom de mesta av förändringarna i geologin, biologin och ekologin. Från denna tidpunkt är det koldioxidutsläpp, avskogning, storskaligt industrialiserade jordbruk, gigantiska nätverk av vägar för bilar och långtradare, plast och allt surare världshav som sätter sin prägel på planeten.

Avtrycket är större än vad någon annan kraft mäktat sätta de senaste 12 000 åren. Så lång tid har gått sedan inlandsisen försvann. Det var då den nuvarande geologiska perioden inleddes. Holocen kallas den och epoken har kännetecknats av ett stabilt klimat på Jorden. Namnet på den era vi nu kanske anses ha klivit in i är Antropocen. Ordet kommer från av grekiska  »a’nthropos« människa och »kaino’sny.«

Människans tidsålder.

Skrivbordsgeologism. Jan Zalasiewicz, professor vid universitet i Leicester, ledde arbetsgruppen som kom fram till att vi gått in i en ny geologisk epok.

Enligt forskarnas andra beslut i maj i år gick Jorden in i antropocen 1950. Det var det året som USA:s president Harry S Truman gav de amerikanska atomenergimyndigheterna i uppdrag att utveckla en vätebomb, och då Sveriges första dator presenterades på KTH och Povel Ramel fick en hit med »Far, jag kan inte få upp min kokosnöt«.

Stratigrafiernas besked gick inte obemärkt förbi. I tidskriften The Atlantic den 13 augusti skrev vetenskapsjournalisten Peter Brannen att antropocen var ett skämt. Brannen har bland annat skrivit boken »The ends of the world« och studerat klimat och klimatförändringar i olika geologiska epoker. Dessa, menar han, ger oss en ganska bra bild av vår egen framtid. Vi har redan satt i gång en uppvärmning som kommer att smälta nästan hela Grönland och scenariot som väntar kan påminna om när Jorden för 56 miljoner år sedan spydde ur sig 5 000 gigaton koldioxid, blev mellan fem och åtta grader varmare, och härjades av översvämningar, stormar och förödda korallrev. Den gången tog det 150 000 år för planeten att svalna. 38 miljoner år före den händelsen blev det 8 grader varmare här, världshaven förlorade hälften av sitt syre, blev 36 grader varm och utrotningen svepte som en farsot över oceanerna. Båda dessa skeenden tog hundratusentals år, och kallas inom geologin för händelser, inte epoker. Människan, skrev Brannen, har knappast gjort sig förtjänt av att en så omfattande tidsperiod som en geologisk epok, särskilt som människan kanske inte ens överlever nästa århundrade.

Geologerna svarade förstås. Påminde om att de av människorna orsakade förändringarna i planetens system saknar motstycke. Den koldioxid som industrin släpper ut i atmosfären, en triljon ton, en stigande mängd, kommer sannolikt att eliminera nästa istid, förändra kemin i haven och klimatet i hundratusentals år. Människors förändring av landskapen är ännu mer varaktiga. Storstädernas underjordiska rötter, tunnelbanetunnlar, pålningar och borrhål är begravda så djupt att erosionen aldrig kommer att nå dem. De kommer att bestå längre än dinosaurieskeletten. Plast, komposit, metall kommer att lagras i Jorden, liksom isotoperna från atomvapnen. Antropocen har redan många fler uppsättningar av häpnadsväckande sedimentmarkörer än många andra geologiska epoker, skrev geologerna.

Brannen replikerade med en berättelse om att han fått idén till artikeln när han tidigare i somras fotvandrade i Bighorn Basin i Wyoming, och slog följe med en av arbetsgruppens medlemmar. Tillsammans letade de efter små tänder och fossil från 56 miljoner år gamla palmblad. De vandrade genom skallerormsmarker i 40-gradig värme, kröp upp och ner för rödleriga kullar och genom det ofruktbara landskapet släpade de säckar med sediment från de första däggdjurens tid på Jorden. De kunde föreställa sig det forna landskapet, det var överväldigande och i tältet på natten med den starka upplevelsen kvardröjande i sinnet, och med några öl i kroppen, sa Brannen att han tyckte att antropocen var en ganska antropocentrisk tankefigur. Och till skillnad från klimatförändringarna var det faktiskt fullt möjligt och inte ett dugg löjligt att ifrågasätta den. Men det blev knäpptyst i tältet. Brannen möttes av total kyla, tyckte det var beklämmande och bestämde sig för att skriva sin avsiktligt provokativa artikel. I övrigt, skrev han, köpte han geologernas resonemang, att de spår människan lämnat efter sig från de senaste århundradena skulle vara kvar så länge naturligtvis var en poäng: Antropocen kanske ändå är ordet.

»Vad vi nu gör mot världen, genom att förstöra marken, genom att förorena vattnet och genom att sprida växt­husgaser i luften i en aldrig tidigare skådad takt – allt detta är nytt i jordens upplevelse.«

– Margaret Thatcher i tal till FN 8 november 1989 – ett år när halten koldioxid uppmättes till 353,12 ppm av atmosfärens volym

Om en geologisk term kan vara svår att enas om är det inget emot vad det tycks vara att leva upp till dess förpliktigande memento. Begreppet Antropocen myntades år 2000 av en Nobelpristagare i kemi vid namn Paul Crutzen, som med termen ville belysa mänsklighetens enorma ansvar som kaptener på rymdskeppet Jorden.

Men hur väcker man dessa kapteners överlevnadsinstinkt, ansvarskänsla och beslutskraft? De som vet mest om problemets dignitet har försökt med faktabaserade tirader av siffror på hur många kiloton koldioxid som släpps ut och hur stor uppvärmningen kommer att vara om sextio år. Man har prövat att måla upp bilder av monsterstormar, mördarvågor, eldar, och påminna om att vi är på väg att göra jordklotet obeboeligt? Några har testat att förkunna att om vi inte har ändrat kurs inom tre år så är vi dömda, att en kokande planet bokstavligen kommer att ta kol på oss.

Rymdskeppet Jordens befälhavare har hört allt detta. Men de sammanlagda utsläppen av koldioxid i atmosfären slutade enligt den internationella organisationen Global carbon project förra året på rekordhöga 37,1 miljarder ton. Det innebar att de ökade med 2,7 procent jämfört med 2017.

– För att nå målen i Parisavtalet måste ambitionsgraden börja öka nu, och i en betydande takt, sa klimatforskaren Robbie Andrew den gången.

Siffrorna för 2018 förklarades med en ökad användning av kol, olja och naturgas. Resultatet grusade de tidigare förhoppningarna om att ökningen under 2017 bara var tillfällig efter två års inbromsning.

Den snabba tillväxten av solenergi, vindkraft och elbilar är ännu inte tillräcklig för att utsläppen ska börja minska, och ännu mindre för att klara tvågradersmålet i Parisavtalet, konstaterade forskarna.

Nästan alla länder hade bidragit till ökningen av utsläppen, antingen genom att släppa ut mer än tidigare eller genom att inte genomföra minskningar i tillräckligt hög takt.

Den globala temperaturhöjningen beräknas nu till 3,5 grader fram till 2100. Den kan enligt FN bli större om alla kända tillgångar av fossilt bränsle används till dess. När USA den 4 november i år meddelade att landet lämnar Parisavtalet konstaterade FN att tvågradersmålet sannolikt blir omöjligt att nå.

Man kan lätt föreställa sig att en utomjordisk besökare – som bestämde sig för att lita på de 99 procent av klimatforskarna som påpekat att människan ligger bakom Jordens snabba uppvärmning – skulle förundras över människans hjärna, utvecklad genom evolutionen för att skydda oss själva från hot och förintelse, tycks sakna strategi för klimatförändringens abstrakta hot.  Ett varsel om artens utplåning på något längre sikt än den omedelbart skönjbara. Men psykologer har sedan länge identifierat starka tankemönster som blockerar handlingskraft och den kreativitet och intelligens som krävs och sannolikt är fullt tillräcklig för att undvika apokalypsen. Hjärnan, säger exempelvis den norske psykologen Per Espen Stoknes i sin bok »What we think about when we (try not to) think about the climate«, mobiliserar minst fem inre försvar mot att agera rationellt när det gäller klimathotet. Ett första kallar han distans. De riktigt drabbande effekterna av katastrofen ligger för långt fram i tiden. Det är inte här och nu. Ett andra försvar kallar han apokalypströtthet. Vi har lyssnat på larmen för länge för att orka prioritera dem. Ett tredje är dissonans: Vi vet alltså allt det här, och det väcker en inre olust, men vi hittar rättfärdigheter som dämpar den utan att vi behöver konfrontera dess orsak; vår granne har ju en mycket större bil; jag litar dessutom inte på klimatforskarna. Ett fjärde försvar är förnekelse. Om vi håller tyst, ignorerar det vi hör, känner vi oss befriade från rädsla och skuld. Jag vet, men lever och beter mig som om jag inte vet, det blir ett slags dubbelliv som förstärks av andra. Det femte försvaret har med vår allt starkare vakthållning av vår identitet att göra. Om klimatförändringarna kräver höga skatter och överstatliga lösningar, då slår människor med konservativa värderingar dövörat till.

Tidigare i år publicerade vetenskapstidskriften Nature sustainability en artikel med titeln »Policy design for the antropocene«. Utformandet av politiska styrmedel för männi­skans inträde i antropocen. En av författarna var Olof Johansson-Stenman, professor i nationelekonomi på Handelshögskolan i Göteborg, där han just nu främst forskar på beteendeekonomi, miljöekonomi och offentlig ekonomi och »undersöker avvikelser från den rent själviska, rationella och atomistiska »homo economicus«, som han skriver på institutionens webbsida. Hans arbetsrum har utsikt över universitetets innergård, där en student i en lång svart skinnrock precis rullar in på en elektrisk sparkcykel som sakta dimper ner i stenläggningen när han hoppat av den och skyndat sig mot kafeterian. Vi befinner oss alltså i antropocen.

– Kanske det, men det är komplicerat, säger Olof Johansson-Stenman. Ord är viktiga, men de får inte styra tanken för mycket.

Men om man ser på Jorden efter industrialismen, med början på 1780-talet, så dominerar människan nu totalt – på en massa olika sätt.

– Vi styr väldigt mycket. Man kan se det på olika grödor och djurarter. Vetet har växt ungefär lika mycket som människan i procent. Och kossor också ungefär lika mycket, de senaste 500 åren. Men nästan inga and­ra djur. Allt för att vi äter kor och för att vi äter vete.  Medan andra arter och växter har minskat. Plottar du ut det här över längre tid ser det ut som en brand. Som en eld. Poff liksom.

I ett sådant läge och med vad man numera vet om den mänskliga uppvärmningens effekter: Hur skulle du beskriva den kognitiva utmaningen för oss?

– Jag tror egentligen inte att det viktigaste problemet är att vi inte kognitivt lyckas ta till oss klimatproblemets magnitud. Det är en del av problemet, men inte den allra viktigaste. Det viktigaste är snarare det faktum att det jag själv gör drabbar mig själv i så liten grad, och att effekten av mina handlingar diffust smetas ut över alla som lever i dag och kommande generationer.

– Men det finns absolut psykologiska mekanismer i detta som är mycket problematiska, säger Olof Johansson-Stenman.

–Vi vill ju till exempel väldigt gärna tycka att vi själva är bra personer. Huvudsakligen. Men det leder inte självklart till att vi ändrar vårt beteende så det blir mindre skadligt  för framtida generationer. Om vi är i en situation där vi tycker att det är svårt att ändra beteendet är det frestande att, oftast omedvetet, ändra vår uppfattning om världen i stället.

– Vi kan tänka: Är det så farligt egentligen? Det kanske är lite överdrivet trots allt, och nu är det ju kallt på vintern  … och vi hamnar i en bubbla med människor som säger samma sak och då uppfattar vi att det är fanatiker som driver det här med klimatförändringar. Man säger: Titta! Mina Facebookvänner säger samma sak; det här är överdrivet: nu är det ytterligare en expert som säger att det är tveksamt och att det kanske är solfläckar och naturlig variation som driver alltihop.

– Det här är kopplat till medielandskapet och den politiska polariseringen. Det finns olika uppfattningar om detta men min syn är otvetydigt att det förändrade medielandskapet och facebookiseringen av nyhetsförmedlingen leder till att man i ökande grad tar till sig information som förstärker vad man själv redan tror eller tycker. Jag tror att den här dissonanseffekten är ganska stark.

»Ord är viktiga, men de får inte styra tanken för mycket.«, säger Olof Johansson-Stenman, professor på Handelshögskolan i Göteborg.

Men, säger han sedan, vad som också gör situationen komplicerad är människans fallenhet att tycka att saker är bra eller dåliga. Det gör oss konfunderade när en utveckling visar sig vara både och. Då fortsätter en stor del av oss att ändå betrakta framåtskridandet med den enögda utvecklingsoptimistens tankekarta: Titta det blir bättre. Se dig runt omkring; varmt och skönt; folk svälter inte lika mycket längre; demokratin sprider sig; luften vi andas är ren (ganska i alla fall); renare än den var för 100 år sedan. Och vi säger till dem som varnar för uppvärmningen att de överskattar problemen med klimatet, att det är viktigt visserligen, och allvarligt, men trots allt har det mesta blivit bättre och klimatet – ja  … det ordnar sig nog.

– Andra av oss betonar i stället problemen, och uppfattar utan större ansträngning läget som katastrofalt, förfärligt. Tror ni mig inte? Men kolla då! Vi går ju går mot en katastrof! Vi har planetära gränser som vi överskrider och fortsätter vi så här kommer vi inte att kunna leva länge till. Visst, säger vi, ser vi förbättringar i världen, men vi blundar för problemen och ser inte hur allvarliga de är. Vi är dömda.

– Jag skulle säga att båda perspektiven till stor del är rätt. Och att vi underskattar bägge effekterna. Det har nämligen blivit enormt mycket bättre. Om vi går till 1750 med industrialismens början i Storbritannien, och hela mänskligheten historia fram till dess, så har ju majoriteten av mänskligheten ständigt levt på svältgränsen. Att leva som de fattiga i Sahara nu, var ett normaltillstånd i mänsklighetens historia. Det är klart att det är en enormt positiv utveckling – bara det faktum att människor inte svälter ihjäl längre. Dessutom har vi demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av världen. Samtidigt är Jordens uppvärmning ett mycket större långsiktigt hot mot oss än vad vi faktiskt tenderar att begripa.

Dilemmats kärna är ju ingen enkel knut att lösa upp: en krock mellan en utveckling som inneburit ett extremt mycket bättre liv för jordklotets människor men som samtidigt har fört med sig att vi har överskridit planetens gränser rejält och kanske till och med fatalt.

– Vi har gjort något bra, men med en väldigt kraftig bieffekt. Vi har lyckats skapa bättre liv för miljarder människor till följd inte minst av expansionen av matproduktion i världen, som till stor del skett till följd av konstgödsel, men för produktionen av konstgödsel har man använt fossila bränslen som ju starkt bidragit till klimateffekten.

Denna ovilja att offra allt det som gjort vår värld så mycket bättre för så många under så kort tid gör människans tröghet att fatta nödvändiga beslut om utsläppsminskningar något mer begriplig. Men bara om man föreställer sig att enda räddningen för planeten, är att minska tillväxten. Vilket många i och för sig hävdar. Olof Johansson-Stenman tycker att tanken att vi måste minska eller eliminera tillväxten både bygger på en stor missuppfattning, och är moraliskt tvivelaktig.

– Hur ska de som i dag lever på svältgränsen få det om deras ekonomier inte tillåts växa? Ska inte de också få bli välmående? Ska de dömas till evig fattigdom? Men om vi nu ändå skulle vilja minska eller eliminera tillväxten, vad ska vi då göra?

I grund och botten är det föreställningen om vad som driver tillväxt som ligger bakom kritiken mot den, säger Olof Johansson-Stenman.

– En del verkar tro att tillväxt är något som politiker kan styra med hjälp av en knapp eller en spak. Eller en ratt eller ett snöre som de drar i. Men i grunden är det som driver tillväxten ny kunskap. Om vi vill minska tillväxten, ja, hur ska vi göra? Ska vi stänga ner universiteten och tekniska högskolan, införa censur, stoppa kunskapsspridning, förbjuda internet? Ja, då hade vi fått effekter på tillväxten.

I berättelsen om hur människan fått det bättre finns enigt Johansson-Stenman insikter som borde kunna göra dilemmat att rädda klimatet mindre svårhanterligt, både praktiskt och moraliskt

– Det är klart att det är ett komplicerat mönster, men det finns ekonomisk historisk forskning om vad som hände före den industriella epoken: Man brukar tala om att kulturella förändringar är viktiga, religiösa förändringar. Många säger att protestantismen förmodligen var viktig, eftersom kyrkans absoluta makt blev mindre stark än under katolicismen, vilket ledde till att det inte längre var lika dåligt att själv söka kunskap.

– Vi tänker på Leonardo da Vinci, tittar på hans skisser med flygplan och tänker på hur briljanta renässansmänniskorna var. Men saken är ju den att han fick hålla det hemligt. Hade han visat sina teckningar offentligt hade han förmodligen blivit avrättad. Så kunskap var ju något man inte skulle sprida hursomhelst under katolicismen. Det där gäller i andra kulturer också.  Kunskapen att bygga kupoler, ingenjörskunskapen om dessa raffinerade konstruktioner ville man hålla hemlig. Den fick inte spridas utanför kyrkan.

Men modern ekonomisk forsning visar att det som driver utveckling och tillväxt inte främst är naturresurser utan kunskap och kunskapsutveckling.

– När det nu gäller klimatet har ju kunskapen alltså starkt bidragit till problemen, men ökad kunskap är samtidigt central för att minska problemen. Vi utvecklar teknik för att samla in kol från atmosfären och utvecklar solceller, som måste bli billigare.

Han tror att en viktig roll för politiken i antropocen, utöver globala styrmedel för att öka kostnaden för att släppa ut, är att styra ny kunskapsackumulation. Se till att det inte blir som när vi med teknikens hjälp ganska nyligen, långt efter att människan fått kunskap om att utvinning av fossila bränslen är skadliga för planeten, började borra efter olja djupt nere i jorden och till havs på grund av förfinad teknik. Bolag som tidigare avstått av moraliska skäl började borra igen. Olof Johansson-Stenman säger att politiken mer uttalat och aktivt måste styra mot kunskap och utveckling som är gynnsam för planeten. För sådant krävs en hel del överstatlighet. Däremot bör vi akta oss för att offra demokratin.

– Jag moraliserar inte så mycket över dem som säger att man borde kunna fatta ett beslut som gör att man räddar Jorden mot folks vilja. Jag tycker inte att det är omoraliskt att tänka så. Däremot tror jag inte att det är effektivt.

– Även om vi skulle införa nån typ av klimatdiktatur så tror jag inte att det skulle hjälpa, för all erfarenhet visar att diktaturer tar mindre långsiktigt samhällsansvar än demokratier. Ser vi runt om i världen så ser vi inte att det är när vi minskar demokratin som vi tar de långsiktigt gynnsamma besluten för framtida generationer.

I grund och botten tycks vår akilleshäl fortfarande vara att hotet framstår som för abstrakt för att vi till fullo ska begripa och hantera det. Att överträda planetens gränser – vad innebär det? Är det farligt? Hur farligt?

– Vi har överträtt gränserna, men det är alltid svårt att säga exakt hur farligt det är. Och då tycker vi olika om saken, och olika om vad som krävs. Det finns stora risker med det om det får oss handlingsförlamade så att vi inte vidtar adekvata åtgärder, det tycker jag alla borde vara eniga om. Det här ju ett experiment vi aldrig gjort förut. Det är inte så att vi kan säga att de tio senaste gångerna vi har gjort det så har följande hänt. I stället får vi lära oss successivt medan det sker.

– Vi vet ju en del av historien, till exempel om återkopplingsmekanismer vid snabba klimatförändringar som när istiden slår om. Men exakt hur den kunskapen ska översättas till dagens villkor, vet man mindre om.

Är du optimist eller pessimist?

– Det är svårt. Betingat optimist i den meningen att problemen är lösbara. Men jag är inte alls säker på att vi kommer att lyckas.

FAKTA: Geologiska epoker

Holocen: För närvarande upplever vi den geologiska epoken holocen. Den tog sin början för cirka 11 500 år sedan och definieras av slutet av den senaste istiden – den senaste stora miljöhändelsen i Jordens historia.

Antropocen: Föreslagen ny geologisk epok, Halocens efterträdare. Baserat på mätningar av iskärnor har man konstaterat ökade nivåer av växthusgaserna koldioxid och metan efter mitten av 1900-talet. Kärnvapensprängningar har också lämnat tydliga spår.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera