Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hildebrandt: Titta på stararna så förstår du hur människor fungerar

Det är inte direkt någon framgångsfaktor i ett jämlikt samhälle med yttrandefrihet, skriver Johanne Hildebrandt.

Starar är fascinerande fåglar som kan samla sig enorma flockar där upp till tusentals individer skapar böljande, surrealistiska mönster. Det verkar magiskt att så många kan flyga så tätt och ändå forma en enhet.

Men i Netflixserien »The Code« krossade matematikprofessorn Marcus du Sautoy tesen att starflockens rörelser är slumpmässiga. Han gjorde i stället en datasimulering med tusentals punkter som fick tre regler: De ska hålla samma fart, hålla sig nära sina grannar i flocken och fly när ett rovdjur närmar sig. Dessa tre enkla förhållningsregler gjorde att datasimuleringen började bete sig nästan exakt som de enorma fågelflockarna. Ingen magi inblandad med andra ord, bara elegant matematik.

Jag har tänkt mycket på starar och opinionsbildning sedan satirikern Jens Ganman utsågs till Årets svensk av denna tidning. För lika förutsägbar som professorns datasimulering var kritiken om vilken plump och vulgär typ vinnaren är.

Årets svensk bor i Jämtland och inte på Södermalm och det spelar verkligen roll. Forskning visar nämligen att starar bara behöver hålla koll på sina sju närmaste grannar för att kunna följa flockens rörelser.

Här kommer alltså denne surjämte flaxande, en utböling lika finkulturell som en motorsåg – och får pris som Årets svensk! Klart det är skandal. Tillhör ens glesbygden Sverige? »Alla« vet ju att där bara bor kedjerökande white trash-rasister med truckerkepsar. Sådana personer ska varken höras eller synas, framför allt ska de inte tas på allvar. Möjligtvis kan de hånskrattas åt i tv-serier producerade på Gärdet, men där går faktiskt gränsen.

LÄS OCKSÅ: Hildebrandt: 20-talet kommer handla om statens kärnverksamhet

Dessutom påpekade ju Ganman för tio år sedan att Sverige har problem med integrationen. En sådan brushane kan verkligen inte betraktas som rumsren.

»Fi fi dong, det hele är fjong«, som Kim Larsen sjöng i Gasolin.

Det gäller att kunna koderna för att bli godkänd i starflocken. Även om det råkar innebära att man blundar för sexövergrepp inom Svenska Akademien eller behöver smöra för någon halvdebil farbror som tillskrivs någon form av makt. För det viktiga är ju inte vad som sägs, utan vem som säger det. Ja, såvida det inte anses opassande såklart, då åker hen på gruppstryk på Twitter så att vederbörande inrättar sig i ledet. Kamratfostran som det kallades förr i tiden.

Personligen tycker jag Jens Ganman förtjänar sitt pris eftersom han ägnar sig åt satir. Vi bor trots allt i ett land vars oförmåga till ett offentligt samtal om ämnen som otrygghet, invandring och integration länge påminde om Pang i bygget-sketchen »Don’t mention the war!«. Att skruva till verkligheten ännu några snäpp kan inte vara helt enkelt.

LÄS OCKSÅ: Hildebrandt: Granska biståndet på samma sätt som försvarsbudgeten

Dessutom borde det vara ett större problem att stora grupper människor upplever att ingen lyssnar på dem. Att det offentliga rummet kontrolleras av en liten ängslig grupp som föraktar och brännmärker de med »fel« åsikter. Som om de vore en ondsint samling orcher vars åsikter är så korkade att de måste hållas tillbaka så de inte raserar yttrandefrihetens heliga konsensus.

Det är inte direkt någon framgångsfaktor i ett jämlikt samhälle med yttrandefrihet.

Inte minst för att folk har en tendens att bli förbannade om de upplever sig som marginaliserade. I USA röstades Trump fram som president. I Sverige flyr väljarna från Socialdemokraterna till SD.

Att då ägna sig åt respektlösa pseudodebatter duger inte.

Ett tips är att stoppa undan brännjärnen och erbjuda en bättre politik med konstruktiva lösningar på verkliga problem.

För det finns många utanför tullarna som känner sig svikna, missnöjda och oroliga. Och ännu fler som är utleda på krumbukter, brist på lösningar och fluffigt svammel. De som betraktar flocken av starar som ett gäng självgoda dronter som skyller allt på SD, inklusive sin oförmåga att flyga. Och vad spelar det då för roll vad de sju närmaste grannarna gör?

Läs alla krönikor av Johanne Hildebrandt här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera