Hakelius: På ett eller annat sätt kommer januariavtalet att spricka under 2020
Toppbild: TT
Jonas Sjöstedt tänker ha kul de sista veckorna på jobbet. Knappt hade den oheliga alliansen, som ersatt den gamla vanliga Alliansen, röstat igenom ett par extra miljarder till kommunerna, förrän nästa retning av regeringen inleddes.
Vänsterpartiets erbjudande att ställa upp i energiöverenskommelsen är som att tacka ja till en fest man inte är bjuden till. Eller möjligen, i sak, ännu mer menlöst: i mycket kan de kvarvarande partierna i överenskommelsen ändå räkna med Vänsterpartiets stöd, utan att omförhandla något. Men som taktik har erbjudandet betydande underhållsvärde.
Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson intervjuades av Expressen för ett par veckor sedan. ”Jag såg det inte komma”, sade han apropå att Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och, i praktiken, Sverigedemokraterna funnit varandra i riksdagen. En aningen oförsiktig formulering, med tanke på den kritik statsministern drabbades av i slutet av förra året, när han sade samma sak om den våldsamma brottsligheten.
Det är trevligt med ärlighet, men ingen merit att inte ha tänkt.
Centerns stora strategiska plan har många underligheter. Två av de största är att den å ena sidan bygger på att Centern ska styra regeringen, utan att sitta i regeringen, å andra sidan på att övriga partier inte ska opponera, trots att de är i opposition. Riktigt hur Centern trodde att det skulle fungera är svårt att begripa, men Anders W Jonsson och många kring honom gjorde uppenbarligen det.
Klart han blir förvånad när marken ger vika under båda dessa förhoppningar.
Det Jonas Sjöstedt roar sig med är att lobba in pik efter pik, för att demonstrera varför januariöverenskommelsen inte är hållbar. Det är den verksamheten som förenar den oheliga alliansen. Man kan, som Centern, kritisera den här verksamheten med att den inte är sakpolitiskt driven. Men det är en ihålig invändning.
Januariöverenskommelsen är inte ett under av fördomsfritt, sakpolitiskt brödraskap. Tvärtom bygger den på att de formella regeringspartierna ger upp sina sakpolitiska mål, för att behålla makten. Den är en spegelbild av den oheliga alliansen. Det beror på att vi helt enkelt är inne i ett skede som handlar om något mer grundläggande än sakpolitiska avgöranden.
Den sittande regeringen och dess stödpartier vill finna ett sätt att maktpolitiskt fortsätta som förut, trots att förutsättningarna i grunden ändrats. Oppositionen har förlikat sig med att situationen har ändrats. De har olika idéer om vad det borde innebära, i den mån de har klara idéer om vart de vill, men de har i alla fall givit upp tanken på att allt kan vara som förut.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: En helig barnarmé drog fram på Söder
Det är det här saken egentligen handlar om. Och om man fortfarande tvivlar på att Centern gått in i en återvändsgränd med sin strategiska … ja, låt oss kalla det ”originalitet”, kan man se till resultaten:
Centern har snabbat på processen att normalisera Sverigedemokraterna. Centern har stärkt Vänsterpartiets ställning parlamentariskt och relativt sett inom den samlade vänstern. Centern har sporrat en debatt inom Socialdemokratin som går ut på att ta efter de danska Socialdemokraterna och alltså i praktiken närma sig Sverigedemokraterna. Centern har kraftigt försvagat och demoraliserat socialdemokratin och drivit på en spirande förtroendekris för Stefan Löfven.
Centern kan hävda att allt det där beror på andra partiers beslut. Men politik handlar inte bara om egna beslut. Politik handlar om att vara tillräckligt informerad och tänkande för att kunna förutse andras reaktioner på de beslut man tar.
Det är, återigen, ingen merit att säga ”jag såg det inte komma”.
Just de ökade spänningarna inom Socialdemokraterna är kanske det riktigt explosiva. Den bomben tickar fortfarande. Stefan Löfven gör vad han kan för att räta upp partiet. Sedan november har han ändrat sig om brottsligheten: nu verkar han mena att han sett att gaturånen skulle komma ända sedan det första jobbskatteavdraget 2007. Han har deklarerat att han inte har några tankar på att kliva ned från partiledarposten. Men det vill sig inte riktigt.
För att ha en chans att rida ut det här krävs en stor seger för Socialdemokraterna inom ramverket för januariöverenskommelsen. En rejäl, omfördelande skattereform är det partikritikerna efterlyser. Den skulle ligga i linje med Löfvens idé om att rån och kriminalitet beror på alltför låga inkomstskatter. Men den skulle förstås totalt spräcka Centerns försvar för sitt originella strategival.
Exakt hur det faller sönder får vi se. Men det kommer inte att hålla. På ett eller annat sätt kommer Januariöverenskommelsen att spricka i år. Det är uppenbart, men eftersom det blir en enorm prestigeförlust vill de inblandade inte tänka på saken, än mindre tala om den. Bara Nyamko Sabuni sitter möjligen och hoppas i hemlighet på ett snabbt avslut, så att hon kan dra ut Liberalerna och hitta en ny riktning, utan att behöva ta initiativet själv och därmed spräcka sitt parti.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Alarmism? Nej, för det är Aftonbladet
Vad som händer sedan är en öppen fråga. Centern kommer antagligen att vara ett harmset och sårat parti under lång tid efter haveriet. Redan nu pågår förarbetena för de konspirationsteorier som ska lägga skulden på alla, utom de egna partistrategerna. Den oheliga alliansen är inget fungerande regeringsunderlag. Socialdemokraterna kan mycket väl hamna i en förnyad intern strid mellan höger och vänster med påföljande låsningar i valet av ny partiledare. Sverigedemokraterna tycks ha etablerat sig på en ny, högre nivå, som kommer att kräva en seriositet och helgjutenhet som partiet inte alltid visat hittills.
Det kommer, helt enkelt, att krävas en nystart utifrån förändrade förutsättningar. Den nystart partipolitiken inte var beredd att göra efter valet 2018. Den kommer antagligen att bli utdragen och rörig.
Tråkigt, kan man tycka. Men historien är inte slut. Längtan till en värld där man inte blir förvånad, trots att man blundar för förändringar, är osund.
