Kultur / kulturbloggen

Generation Corona

En ung ny generation hittar sitt kall i coronavirusets skugga, skriver Nina van den Brink.

Det är sällan tiderna är så unika som vi upplever dem just när vi befinner oss i dem. Men att den här tiden, just nu, är helt unik det kan vi vara fullständigt säkra på. Det är bara att surfa runt bland världens tidningar för att ana vidden av hur sant det är. Överallt toppas de av artiklar om coronaviruset, om stängda gränser, om karantän och antal döda. Om statliga ekonomiska räddningspaket.

Viruset är här. Pandemin är över oss. Tiden med coronaviruset kommer vi alla, över hela jorden, att ha gemensamt under resten av våra liv.

Men vissa mer än andra.

Varje generation definieras av händelser under deras formbara år, framför allt av det som händer när de befinner sig i tonåren och den tidiga tjugoårsåldern. Så är de stora efterkrigsgenerationen, som i Sverige kallas rekordgenerationen (bestående av 40- och 50-talister) och som i USA kallas Baby Boomers, starkt påverkade av den känsla av optimism och självklar återuppbyggnad som rådde under deras uppväxt på 1950-talet och det tidiga 1960-talet.

Den unga generationen som nu står på tröskeln till vuxenlivet har flera namn. Vanligen kallas den lite otympligt Generation Z, som en sorts tillfällig etikettering innan det har gått att få syn på dess generationsgemensamma egenskaper. Den har också kallats smartphonegenerationen, men ett definitivt namn brukar utkristallisera sig först när det står klart vilka de definierande ögonblicken blev. Först då blir det också tydligt vilka åldersspann som ingår. Till exempel anses Generation Z börja med de åldersgrupper, från mitten av 90-talet, som är för unga att minnas terrorattackerna 11 september, en av den föregående Millennialsgenerationens viktigaste definierande händelser.

De är på ett ungefär födda mellan 1995 och 2010 och var som generation på väg att få den fria rörligheten som sin generations kännemärke. Bokstavligen födda in i de smarta mobilerna pratade de med främlingar i andra länder redan på mellanstadiet, på engelska, och växte upp med flyget som självklart svinbilligt och enkelt. Men på senare år har de börjat genomskåda den livsstil som erbjudits dem som genomkommersialiserad, miljöfientlig och narcissistisk. Det är Greta Thunbergs och Malala Yousafzais generation, som sett sig tvungna att skolstrejka varje fredag i desperata försök att få de vuxna att göra någonting åt den galopperande klimatkris som pågår. Nu ser de en ny global kris förändra deras liv i grunden, en kris som bara kan lösas med planetöverskridande metoder.

Under sina mest formbara år, åren då deras världsbild sätts.

Över hela världen försvarar sig samhällena mot viruset med metoder som inte undgår någon enda person, hur än samhällsfrånvänd. Idag rekommenderade skolminister Anna Ekström alla gymnasieskolor i Sverige att hålla stängt och i möjligaste mån bedriva undervisning på distans. Teatrar och konferenser ställs in. Borden står tomma på restauranger och vi uppmanas att handla på takeaway. Dessutom uppmanas vi att praktisera social distansering.

I dagens DN skriver Silvia Avallone, italiensk författare till den klassmedvetna uppväxtromanen ”Stål”, direkt till den unga generation av mestadels tonåringar som står i begrepp att kliva ut i vuxenvärlden. Hon skriver till dem med en text som från början riktar sig till Italiens karantänsatta tonåringar, men som sedermera blivit giltig för en stor del av världens tonåringar.

Hon skriver om hur isolering och social distansering går stick i stäv med allt vad det innebär att vara ung, med den där ohejdbara energin som trycker på och får en att vilja röra på sig. Och hon uppmanar dem att förstå att det är Historien som drabbat dem, att ta vara på tiden, använda den till att tänka, att skriva riktiga brev, inte lösryckta meddelanden som försvinner i intet och som ingen kommer ihåg eller någonsin läser igen. Att kommunicera på riktigt.

”Märker ni nu hur mycket ni saknar världen?” skriver hon. ”Man har försökt övertyga oss om att allt som räknas är det man äger och det som drar ögonen till sig, det enda som räknar är jaget. Men coronaviruset har visat att det inte är sant.”

Coronaviruset påverkar just nu den unga generationens världsbild över precis hela världen samtidigt. Hur positiv den världsbilden ska bli avgör vi vuxna. Om vi lyckas föra en gemensam kamp mot en yttre fiende kan det bli en kraft som enar. Väljer vi att peka ut grupper av människor eller nationer som mer spridande än andra, väljer vi att dra skarpa nationsgränser och vägra allt samarbete innan vi själva är på trygg mark, så sprider vi en annan bild. Var går gränsen? Ska vi dra den vid regionsgränserna sedan? Kommungränsen? Åldersgränsen?

I sociala medier kallar de unga, som gärna blandar en ironiskt sarkastisk humor med stort allvar, coronaviruset stenhårt för ”boomer remover” – det som ”tar bort rekordgenerationen”. Det är naturligtvis ett skämt, en utveckling av den syrligt sarkastiska kommentar som används för att kort och nedlåtande avfärda de äldres inskränkthet, ”ok, boomer”. Skämtet är vulgärt, som ungas humor ofta är, men populärt eftersom det närs av bitterheten mot de många – främst äldre – klimatförnekare som bromsar nödvändig omställning.

För så klart förstår den unga generationen i sina mer meditativa stunder att coronan lika väl kan kallas grandma remover. Och då slutar det ju att vara roligt.

Min 18-åriga dotter får ett meddelande från sin gymnasieskola att all undervisning nu är inställd och att de kommer att få uppgifter att göra hemifrån. Jag visar Avallones text för henne. Vi pratar om den efteråt och jag säger, lite tröstande, att jag tror att allt det som händer nu och månaderna framöver kommer att påverka hennes generation för alltid. Att jag tror att det, när det här till sist är över, precis som klimatkrisen kommer att ge dem som generation ett större djup.

”Det tror jag med”, svarar hon. ”Det är vi som ska rädda världen.”

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera