Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / kulturbloggen

Nina van den Brink: När ”Pesten” är över oss

Den klassiska farsotslitteraturen lär oss att det är solidariteten som räddar samhället, skriver Nina van den Brink.

Vi måste söka oss ganska långt tillbaka i litteraturen för att hitta vittnesskildringar om epidemier av den magnitud som nu är över oss, och det tycks som en grym nyck att Florens åter ligger i den region i Europa som är värst drabbad. I Florens utspelar sig en av den medeltida litteraturens klassiska pestskildringar, ”Decamerone”.

År 1348, när pesten, ”som några år förut börjat i de östliga landen”, svepte genom Florens gränder gjorde ämbetsmännen och läkarna i staden allt de kunde för att i första hand stoppa farsotens framfart och i andra hand bota och lindra den.

Men inget hjälpte.

”Denna pest vann så mycket större kraft, som hon genom umgänge övergick från de i henne insjuknade på de friska, liksom elden gör med torra eller feta ämnen, när de närmas den”, står det beskrivet i Giovanni Boccaccios ”Decamerone”, grekiska för tio dagar. Liksom att ”nästan alla dogo inom tredje dagen från de ovannämnda tecknens framträdande, somliga förr, andra senare”.

LÄS OCKSÅ: Frågor & svar: Det här vet vi om Coronaviruset (covid-19)

Boccaccio hade själv sett digerdödens härjningar i Florens, och det är skrämmande läsning hur paniken och egoismen breder ut sig i pestens spår. ”Jag vill ej nämna att den ene medborgaren undvek den andre, att nästan ingen granne vårdade sig om den andre, och släktingar sällan eller aldrig besökte varandra”, skriver han och avslutar uppräkningen: ”vad som är än gräsligare och knappast troligt, fäder och mödrar undveko att besöka och sköta sina barn, som om de ej varit deras.”

Han konstaterar senare om de många sjuka att ”som de av ingen betjäntes eller vederkvicktes, dogo de allesammans nästan utan räddning”.

”Decamerone” är en sorts italiensk ”Tusen och en natt”, där tio unga florensare, efter att ha förlorat hela sina familjer och för att vänta ut pestens härjningar, isolerar sig på en gård på landet under tio dagar, där de äter och njuter och fördriver tiden med att berätta tio gånger tio berättelser för varandra.

Ännu längre tillbaka i tiden, i antikens Grekland sågs återkommande farsoter som något gudarna nedkallade över människor som misshagat dem, ofta för att de visat hybris.  Dramat ”Kung Oidipus” börjar därför med att Oidipus beger sig till oraklet för att fråga om orsaken till att pesten hemsöker Thebe. Därmed beseglar Oidipus sitt öde och oraklet skickar honom ut på den forskningsresa som ska göra honom varse att han redan har uppfyllt den hemska profetia som fälldes över honom vid hans födelse (på grund av hans fars hybris): han har dödat sin far och gift sig med sin mor. Samma brott är orsaken till gudarnas vrede och den pest som de plågar staden med. Även i Iliaden är pesten en hämnd som Apollon sänder över akajerna för att de kidnappat en prästdotter.

LÄS OCKSÅ: Van den brink: Strider mot all moral att utelämna Assange

I vår tid har vi tillgång till vetenskapliga förklaringar, men inte heller i dessa moderna dagar lyckas människor helt skaka av sig den antikgrekiska känslan av hybris, av att vi inte har vetat vår plats, att vi har förbrutit oss mot någon sorts gudomlig ordning, kanske mot naturen. Från flera håll har jag hört kommentarer de senaste veckorna att det är som om naturen slår tillbaka. Coronaviruset hindrar oss från att flyga och fortsätta förstöra atmosfären. Det hindrar oss från att leva över våra tillgångar genom att konsumera råvaror och kinesiska lågprisprodukter.

En fiktiv beskrivning från 1947 där den sortens moderna existensiella grubblerier vägs mot varandra hittar vi i Albert Camus ”Pesten”, en roman om hur råttpest tar sitt grepp om den franskalgeriska staden Oran, och om de människor som isoleras i dödlig karantän där. Liksom i beskrivningen från Florens i ”Decamerone” börjar många människor ägna sig åt meningslösa sysslor, ett hedonistiskt festande, ett luktande på blommor, små petitesser som får dem att glömma. Andra vänder sig till gud. Några blir stenhårda affärsmän och gör allt för att tjäna pengar på situationen (och börjar sälja munskydd för 50 kronor styck på nätet, för att ta en aktuell jämförelse). Historien berättas genom läkaren Rieux perspektiv. Han kämpar för att hjälpa så många som möjligt, men lyckas inte göra något när han väl förlorar sina egna närmaste.

Farsoter är ett av få yttre hot som drabbar oss alla på jorden lika. På alla platser. I alla tider. Det är både obegripligt och ödesmättat.

Camus pekar på de olika förhållningssätt en människa kan välja, mellan defaitismen och paniken. Men jämfört med 1300-talets och antikens människor har vi några mycket goda odds på vår sida. På den tiden handlade det om pest. Extremt smittsamma farsoter som dödade hälften av dem som drabbades inom något dygn. Innan härjningarna var över hade uppskattningsvis var tredje europé dött. Vi vet nu att Coronaviruset inte är i närheten av så farligt. Det slår hårdast mot de äldre delarna av befolkningen, men samtidigt verkar fyra av fem drabbade åttioåringar, med hjälp av en modern sjukvård, överleva, enligt WHOs rapport från Kina.

Och kanske är detta det viktigaste den klassiska pestlitteraturen har att säga oss. Många i Florens, om man ska tro Boccaccios berättare i "Decamerone", hade inte behövt dö. De dog för att det inte fick någon hjälp.

Föräldrar övergav sina barn.

LÄS OCKSÅ: Fint skådespeleri, men oengagerad regi i "Katt på hett plåttak"

Läkaren Rieux i ”Pesten” valde ett helt annat förhållningssätt. När kampen mot pesten till slut var vunnen och Rieux stod ensam kvar fann han tröst i att han hade kunnat hjälpa så många människor. Det han hade både upptäckt och funnit var solidariteten. Detta fick doktor Rieux att besluta sig för att skriva ner sin berättelse om vad som hade hänt. ”Han ville avlägga sitt vittnesmål till förmån för de pestsmittade. Han ville åtminstone lämna efter sig ett minne om den orättvisa och det våld som hade övats mot dem, och i sitt vittnesbörd vill han endast berätta vad man lär sig inse under hemsökelsens gissel, att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta.”

Även om Camus berättelse är en allegori över den franska invasionen i Algeriet så har han skrivit den i en insikt om att en virusepidemi i första hand är en belägring, en isolering, ett samhällets sammanbrott.

Det är där vi befinner oss, i världen. Epidemin är över oss, och den känner inga nationsgränser.

Men det är först när vi börjar behandla varandra som smitthärdar, som konkurrenter eller rentav som fiender - stänga dörrar och sätta upp skyltar om att det är fullt, slut, räcker inte - som det blir riktigt farligt.

Solidariteten – mellan länder, mellan städer, mellan familjer och individer – är det som kommer att bära oss igenom de kommande månaderna, halvåret, året.

Det är dessutom bara solidariteten som, när vi kommer ut på andra sidan, låter oss behålla en värld som fortfarande är behaglig att leva i.

Var rädda om er.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera