Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus / Vetenskap

Snöflingor över Lund: När en grupp kränkta studenter fick sin lektor sparkad

Hösten 2019 fick lektorn Johan Grant sparken av Lunds universitet. En grupp psykologistudenter kände sig kränkta.

»Rovdjursbeteenden«

Klockan 10.14 den 8 december 2019 klickade psykologstudenten H på sin dator. Någon sekund senare landade ett e-brev hos den nye studierektorn på psykologiska institutionen i Lund, Jonas Bjärehed. »Hej Jonas«, löd hälsningsfrasen, som följdes av några inledande beskrivningar av ett seminarium på psykologen och lektorn Johan Grants kurs, »Psykologernas arbete i grupper och organisationer«. Några rader ner antog brevet formen av en missnöjesyttring mot Grant:

»I stället för att närma sig oss, och hjälpa oss att närma oss varandra, så valde han att polarisera sig i förhållande till dem i kursgruppen som starkast representerar det som han, nedlåtande, skulle benämna som det politiskt korrekta, eller offerkulturen.«

Studenten H beskrev sin vånda inför att behöva bedömas:

»Till att börja med så är det problematiskt att ett moment som syftar till upplevelsebaserat lärande över huvud taget ska bedömas, och särskilt när bedömningen ska göras av en person som själv varit delaktig i processen. Enbart när­varokrav och anonyma uppsatser är kanske en bra början till att lösa det problemet.«

H skrev att kursen var bra men att hen har »dessvärre, har noll förtroende för Johan Grant som kursledare«. Kursen borde ledas av någon annan.

Studenten H fick svar av studierektor Jonas Bjärehed dagen därpå:

»Hej, Tack för din underbart genomtänkta och målande reflektion kring dels momentet som sådant och dels kring lärarnas agerande. Jag tycker att du väldigt träffande sammanfattar en bild som jag också uppfattat att flera andra av de studenter jag har träffat har beskrivit. […] Jättebra och konstruktiv feedback för oss! […] Jag vill också fråga dig; det skulle vara hjälpsamt för mig att ha möjlighet att parafrasera den feedback du här har förmedlat (såklart hänsynsfullt med avseende på mottagare och utan att peka ut dig personligen som källan), alltså att jag kan dela den här med några andra bland oss här i lärarkollegiet som jobbar med denna fråga just nu. (Jag tänker dock att den inte kommer framföras till varken Johan G eller Johan B i denna specifika form). [ … ] Mvh Jonas«

Samma dag fick Bjärehed ytterligare ett mejl, nu från studenten A, som också gått Grants kurs:

»Hej Jonas! [ … ] Jag har fattat att det är en del av externatets syfte att höja ångesten genom lösa ramar, obegripliga uppgifter och brytande av sociala normer, och med en annan ledare än Johan Grant och ett annat tema så hade kanske den ångesten befunnit sig på rimliga nivåer  … jag känner mig samtidigt mycket tveksam till det etiska där vi utsätts för obehag, får ångestpåslag och sedan ›tvingas‹ att lämna ut det vi känner och tänker. Vi blev informerade att vi måste delta för att bli godkända  …«

Studenten A var upprörd:

»Vi var tvungna att framföra jag-budskap, vilket i sig verkar vara ett jättebra verktyg för att skapa klarhet i grupper, men som i detta fallet dels innebar att vi fråntogs våra vanliga verktyg för att försvara och skydda oss, och dels innebar att vi tvingades lämna ut oss i personliga situationer som inte var trygga. Till exempel var det ett par personer som pratade om sin sexualitet för att kunna belägga sin kritik mot temat och sin upplevelse av ångest och obehag inför hela momentet.«

Ett annat brev kom till studierektorn, från studenten J, som skrev att han redan på Facebook gjort klart att han inte delade …

»… uppfattningen att Johan och Johan varit ›elaka‹ och ›kränkande‹ mot studenter. Rovdjursbeteenden och påhopp står studenterna själva för. Det är så personer kan drivas att börja organisera sig under lösa strukturer/otydligt ledarskap. Det är ju därför det är så viktigt för oss att tillsynes mogna och snusförnuftiga psykologer får delta i sånt här arbete för att se vilken kraft det finns i processerna.«

Oavsett om breven var ett uttryck för studenters »rovdjursbeteende« gentemot en lärare, eller konstruktiv kritik så hade de effekt.

En dryg vecka senare fick kursledaren Johan Grant ett telefonsamtal från prefekten på psykologiska institutionen vid Lunds universitet, Robert Holmberg.

Hans minnesbild av samtalet:

»Det känns inte bra att låta dig fortsätta.«

Grant bad Holmberg motivera. Vad hade han gjort för fel?

»Vad har jag gjort som gör att du avsätter mig?«, upprepade Grant.

Robert Holmberg bad att få återkomma.

Johan Grant, tidigare lektor vid Lunds universitet.

***

»Jättestort allvar«

Tre veckor efter att Grant blivit bortplockad blev historien känd för allmänheten. I radions morgoneko den 9 januari i år påannonserades ett nyhetsinslag med att en lärare på psykologutbildningen bland annat hade kallat kvinnor för höns.

»Psykologprogrammet på Lunds universitet får nu hård kritik av studenter och beskylls för sexism, kränkningar och mobbning. Det handlar om ett moment under utbildningen som går under namnet Externatet, en workshop där studenterna bland annat ska utforska gruppdynamik. Under höstterminen hoppade flera av studenterna av momentet i protest. Elisabeth Högman Kuhl är en av studenterna som är kritisk till Externatet: ›Jag blev förlöjligad, förnedrad, förminskad. Det kändes som att allt var tillåtet. Det fanns inga skydd. Det fanns inga garantier för oss  … för att vi skulle ha en trygg lärandemiljö‹.«

Reportern berättade att flertalet studenter hade gått Externatet under olika terminer:

»Alla tycker att momentet är djupt problematiskt. Tanken är att sex kursledare ska försöka få studenterna att upptäcka sådant som finns outtalat i gruppen, till exempel maktbegär och spänningar. och det här gör man genom att använda Tavistockmetoden, en metod som utvecklades på 50-talet och som vilar på Freuds analys. Love Arinell, i dag psykolog, gick Externatet som student för sex år sedan. Han är kritisk till att man använder metoden eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis för att den funkar, och för att den öppnar upp för kränkningar.«

Love Arinell sa: »Jag skäms över den och det var vad jag tänkte flera gånger under Externatet, tänk om det här kommit ut. Jag kan inte stå för att det här sker på den utbildning som jag går. Det här är pinsamt.«

Vid lunch uppdaterade Ekot sin rapportering: »Lunds universitet har fått hård kritik från studenter på psykologprogrammet. Kritiken handlar om sexism och kränkningar under ett obligatoriskt kursmoment. Enligt vår granskning är den här kritiken inte ny. Snarare har den förekommit under flera år. Ledningen vid institutionen lovar att man nu kommer att agera.«

Robert Holmberg, prefekt och ansvarig för arbetsmiljön på Lunds universitet: »Mot bakgrund av de diskussioner vi har haft under sista året  … sista  … ett och ett halvt år så har vi en väldigt allvarlig diskussion nu, och  … tittar på lösningar  … på det här, för vi tar ju detta på jättestort allvar naturligtvis.«

Reportern från Ekot: »Men och alla de då som har mått ganska dåligt, eller som har övervägt att hoppa av sin utbildning, vad vill du säga till dem?«

Holmberg: »Det är ju inte meningen att man ska lämna en utbildning med det intrycket eller den erfarenheten, det kan jag säga.«

Eko-reportern: »Men kan du lova att det kommer bli annorlunda fram­över?«

Holmberg: »Det kommer att bli annorlunda.«

Den sparkade kursledaren kom till tals i ett kort inslag i kvällssändningen samma dag, och fick ett namn, Johan Grant. Hur såg han på påståendena att han hade kränkt elever?

Grant: »Det är ju alldeles  … hårresande.«

Reportern: »Men är det något du känner igen?«

Grant: »Nej, naturligtvis inte. En del av de här studenterna som nu senast har protesterat, de mådde inte alls dåligt, men de hävdar att andra gör det. Eller så säger de att de har gjort det.«

Reportern: »Så du tror inte på dem?«

Grant: »I de allra flesta fall nej.«

Reportern: »Vad säger du om anklagelsen att du vid flera tillfällen ska ha kallat kvinnor för höns?«

Grant: »Vi kan tänka under ytan sådana saker som att kvinnor är höns, kvinnor tjattrar. Alltså fördomar och föreställningar som vi har. Vad vi gör är under den här kursen att sätta ord på sådana här saker, som fördomar, stereotyper och så.«

Johan Grant skulle alltså inte längre få undervisa kursen, och var inte längre önskvärd efter sommaren 2020. Prefekten och studierektorn hade tagit student­gruppens uppgifter om att de blivit kränkta »på jättestort allvar«.

Grant fick inte veta varför och anmälde sig själv för kränkande särbehandling, alternativt diskriminering. Han anmälde ledningen för psykologprogrammet också. För kränkande särbehandling mot honom, eftersom ledningen inte motiverade beslutet. Han var medveten om att det fanns en stor risk att han själv skulle befinnas skyldig. »Universitetets regler«, skrev han i ett brev, »eller åtminstone ledningen på psykologiska institutionens uttolkning av dem, är att om någon säger sig vara kränkt så är hen det.«

De flesta som själva gått kursen kände inte igen sig, vare sig i beskrivningarna av Grant eller trakasserierna. Kursen har varit en del av psykologutbildningen i Lund sedan 1973. I en artikel i studenttidningen Lundagård i slutet av januari i år skrev reportern Louise Lennartsson att kursen hade börjat få dåligt rykte åren innan Johan Grant tog över den. Men i dag var kursen där Externatet ingick en av de högst utvärderade kurserna på psykologprogrammet. Lundagård hade gått igenom utvärderingarna: Efter vårterminen 2017 svarade 18 av 19 studenter att kursen »mycket« eller »väldigt mycket« bidrog till deras lärande eller utveckling som blivande psykolog.

Lundagårdsartikeln redogjorde för upprinnelsen till kränkningsanklagelserna hösten 2019: Inför förra årets kurs skickade Johan Grant ut en workshopbroschyr till psykologstudenterna inför ett av kursens moment. Den hade titeln »Var är pappa?« I broschyren förde han resonemang om att arbetslivet och ledarskapet tidigare styrdes av »manligt kodade ideal«, som »solitärt hjältemod, hierarkisk ordning och ståndaktighet«. Dessa hade nu ersatts av »feminint kodade ideal« som »samarbete, lyhördhet och ödmjukhet«.

Konsekvensen hade dock, skrev Grant, blivit den motsatta och lett till »polarisering, utstötning och likformighet«.

»Om maskulinitet blir negativt kodat och associerat med oförmåga att härbärgera, lyssna och ›ta in‹, riskerar längtan att bli bortträngd men återkomma i dolda och mer primitiva former på det sätt som inom psykoanalysen brukar kallas återkomsten av det omedvetna.« Beskrivningarna lutade sig mot litteraturen på litteraturlistan och särskilt en aktuell artikel av en ledande organisationsteoretiker som beskriver auktoritära tendenser (Western. S: »Political Correctness and Incorrectness: A psychoanalytic study of the new authoritarians.«)

Syftet med workshopen var att »öppet undersöka hur våra inre bilder av maskulinitet och femininitet kan bidra till eller hindra en sund integration som ger oss en större frihet och möjlighet att använda våra olika sidor i arbetet«.

Workshopen leddes av Johan Grant och Marie Bergström, psykolog och lektor vid institutionen, samt fyra psykologer som kom utifrån.

– Vi pratade om detta att kalla det »Var är pappa?« kommer att väcka reaktioner, berättar Marie Bergström.

Och redan broschyren väckte ilska. En grupp studenter ansåg att frågan var heteronormativ.

– Studenter har i alla tider reagerat. Det har studenter rätt att göra, och att klaga på kursinnehåll. Men när studenter går till ledningen och klagar är det ju ledningens uppgift att lugna ner studenterna, säga till dem att lärarna vet vad de gör, och att kursen är teoretiskt förankrad, säger Bergström.

Lunds universitet med anor från 1600-talet.

***

»Jag förvirrar«

Johan Grant reser sig och ställer sig på golvet i sitt i mottagning i Gamla Stan i Stockholm, vänder sig mot det stora blädderblocket, tar en tuschpenna. Historien är rörig, han vill vara exakt.

Kursen i Lund. Det är den det gäller. Grant lyfter bort första bladet i blocket, fyllt av ord och figurer. Organisationspsykologiska modeller. Nästa är också fullskrivet. Och nästa. Och ännu nästa. Och ännu nästa igen. Grant fortsätter att bläddra. Allt snabbare lyfter han undan sidorna på jakt efter en oskriven yta. Men hela blocket är fullt. Och de lediga vita ytorna räcker inte. Verkar han tycka. En psykolog skulle kunna tolka scenen som en klaustrofobisk längtan efter att få berätta utan hänsyn till det som redan sagts, bort från ord och epitet som snitslat hans öde de senaste veckorna. Men Grant är stridslysten. Han har inga problem att förhålla sig till det som sagts. Det är bara det att det är så mycket.

Någonstans måste man börja. Han lägger undan tuschpennan. Berättar om det senaste:

– Jag har precis svarat två studenter som var centrala för det som hände. De hade skrivit en lång grej i Sydsvenskan.

– Jag skrev såhär: Dramaturgin är väldigt enkel, en stollig medelålders man från Stockholm härjar på universitetet och förtrycker homosexuella studenter med ovetenskapliga metoder.

– Men det är fel. De profilerar mig på ett sätt, ger ett intryck av mig som en högerradikal. För det första: jag är inte stollig och jag är definitivt inte högerradikal. Politiskt är jag  … jag kommer från vänster och har gått höger  … men  …

Spelar det någon roll?

– Jo, det gör det nog. Även om jag inte tror att det är huvudorsaken.

– Det är så typiskt, jag har märkt det; de på universitet som tycker att det är okej att ljuga. De hittade på grejer på mitt Twitter, där jag har länkat till en artikel som jag skrev om medelklasstudenter. Man ger ett intryck av mig som högerradikal, men jag är definitivt inte det.  Jag är klassresenär, jag är uppvuxen i Hässelby gård, och har jobbat i hela mitt yrkesliv som psykolog med människor med makt. De svär mycket. Jag också. Jag är lite dominant och van att bli lyssnad på. Jag är inte vit.

– Jag tittar folk i ögonen när jag pratar med dem, är intresserad av makt, jag förvirrar studenterna, alldeles uppenbart.

Hur kom det sig att du ville bli psykolog?

– Ja. Det är ju konstigt. Vem är jag? Håkan Hellström har uttryckt det jättefint. »Mamma sa: Lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa.«

Johan Grant blir tyst en stund, upprepar frasen långsamt.

– Det är ett poetiskt sätt att berätta om något  … Min pappa kom från British Guyana på 50-talet.

Han skrattar till, säger att British Guyana är okänt för de flesta svenskar.

– Exotisk man. Levde i konstnärskretsar. Många kvinnor. Jag blev ett halvsyskon. Jag växte upp i fosterhem, mamma var ung, kunde inte försörja mig. Sedan kom jag hem, i 7-årsåldern, mamma var gift då, men skilde sig, och jag växte upp med min styvpappa. Så jag hade ingen enkel uppväxt.

Från 7-årsåldern bodde Johan Grant i Hässelby Familjehotell, kollektivboendet i Hässelby Gård utanför Stockholm; Olle Engkvists fyra 10-våningshus och tio 3-våningshus grupperade kring fyra gårdar. Kaféer. Allt skulle finnas. Service. Barnfamiljer, där kvinnorna arbetade. Gemensam matsal. Daghem. Sjuksköterskor. Vävstugor.

– Jag växte upp där och såg idyllen rasa. Korridorerna med bänkar där man satt och pratade, små oaser med blommor i början. I slutet var det läskiga miljöer, där tonåringar sniffade thinner. Jag rökte marijuana som alla andra, men var samtidigt en av de bästa florettfäktarna. Min bästa kompis hade böcker och fick många tjejer. Böcker lockade mig alltså. Började läsa Freud. Det sa pling. Jag bestämde mig för att bli psykolog,

Han började på psykoterapiinstitutet i Stockholm. Med sin klassbakgrund kände sig Johan Grant socialt tondöv och uppkäftig, tyckte att patienterna de behandlade påminde om människorna i Woody Allens filmer. Neurotiska, högutbildade. Han blev intresserad av hur grupper fungerar, och av en tongivande forskare i efterkrigstidens England, Wilfred Bion. På samma sätt som en psykolog kan utforska en individs omedvetna, funderade Bion på om det var möjligt att bedriva motsvarande arbete med en grupp. Och i så fall hur? Bion såg att det finns omedvetna processer i en grupp som kan påverka gruppens arbete. Genom att synliggöra dem blir det enklare att fokusera på de uppgifter gruppen egentligen ska utföra. Johan Grant ville arbeta utifrån det synsättet, lärde känna en bra psykolog från försvaret och började jobba med toppchefer inom den privata och offentliga sektorn. Han debiterade dubbelt så mycket som sina psykologkolleger. För nio år sedan fick han en fråga från Robert Holmberg, den prefekt som nu sparkat honom: »Kan du ta över den här kursen, den som profilerar Lund psykologutbildning? Den är inte bra längre.« Grant tackade efter noga övervägande ja.

– Grundantagandet för kursen är en etablerad teoribildning som pekar på att tendensen att bevara harmoni i organisationer hindrar utveckling. För att råda bot på det gäller att våga prata om det som är viktigt, hålla sig till sanningen, och klara av skam. Vi tenderar att täcka över skam. Det är inget problem, men sedan täcker vi över att vi har täckt över skammen och då blir det svårt för oss.

– Psykologer har ju lärt sig att vara artiga och undvika konflikter. Den här kursen är ovanlig på det sättet. Uppgiften för ledaren och staben är inte att skapa en behaglig upplevelse. Det är inte att ta bort ångest, utan att utforska den. Görs det rätt ska varken skuld eller skam väckas, däremot synliggöras.

– Vi ska utveckla vår kultur så att den är i linje med uppgiften, vi vill ha högre i tak, jag har gjort det i 16 terminer. Istället för att säga »Åh vad bra« ska vi säga »Jag fattar inte«. Den vanligaste frasen i dag är ju »Jag respekterar din åsikt«. Och jag brukar säga: »Säg inte så om du sitter och känner att du faktiskt inte förstår.« Det är bättre att möta den andra med äkta omsorg.

Under kursens introduktion skapar elever och lärare kontrakt, bestämmer vad ska de göra.

Externatet äger rum på en kursgård. Studentgrupperna får under ledning av en så kallad konsult, en psykolog eller lärare, utföra diverse uppgifter med vaga ramar, som att »välja en ledare«. Konsulten leder arbetet och ser till att alla gör sin uppgift. Ledaren jobbar med tolkningar och hypoteser, kommenterar vad hen tror pågår mellan studenterna, ofta i metaforer, och interagerar med deltagarna som samtalar under ganska fria former.

– Den här gången hade jag döpt momentet till »Var är pappa?: En workshop om att möta det maskulina och det feminina och att skapa en kultur av öppenhet och äkta omsorg.«

– En kort tid efteråt samlas eleverna för att prata med varandra och med oss som lett arbetet. Det är då de brukar fatta grejen, förstå vad det handlar om, berättar Johan Grant.

– De får färdigheterna. Sedan säger någon att den här titeln är kränkande mot homosexuella. Vi hade pratat om det tidigare. »Mm, vad vill du göra med det?« sa jag då, men den här personen upprepade att titeln förminskade alla homosexuella.

– Hon fick mothugg av en annan kvinna, som inte alls tyckte frågan vare heteronormativ, utan bidragit till att hon själv kunde undersöka sitt förhållande till sin pappa under kursen. Men den andra fortsatte att hävda att det var heteronormativt.

– Till slut sa jag: »Som du uttrycker dig nu gör du anspråk på att tala för alla homo­sexuella och jag tror mig faktiskt veta utifrån vad som sagts tidigare att det kan finnas homosexuella som inte delar din uppfattning. Men jag kan hjälpa dig.«

Johan Grant säger att den sortens händelser alltid brukar sluta bra. Men studenterna är ovana vid att att någon säger »du har fel«.

– För det uppfattar de som förtryck.

Allt oftare möter Johan Grant studenter som ifrågasätter litteratur som de inte har läst. Disciplinen på psykologlinjen är ganska låg bland en del.

– Jag märkte att bara fyra–fem stycken hade läst böckerna det här året. »Då är det inte«, sa jag, »så konstigt att ni har svårt att lösa uppgifterna. Vad är det för norm som gör att ni inte läser?«

– De säger att psykologyrket handlar om mer än att bara läsa. Det är klart att det inte handlar om bara det. Det handlar inte bara om teorier. Men attityden är problematisk. De som inte läser heter ofta Carl. Emma. Julia. Sällan några utländska namn.

***

»Feminist och pk-vänstern«

En som via radion tog emot nyheten om att Grant avskedats var psykologen Loke Blomgren. Han gick Grants och Bergströms kurs 2015 och arbetar i dag på en psykiatrimottagning. Blomgren berättar för Fokus:

– Radioinslaget var ju oerhört tendentiöst. Tonfallet var också tydligt. Vem som var skurken skulle inte missförstås. Det reflekterar syftet med kursen, som är att inte fastna i den typen av starka, fast etablerade föreställningar om andra människor och världen. Men här har Johan blivit den onde.

Loke Blomgren tycker att Johan Grants avsnitt var ett befriande moment.

– Jag hade varit lite missnöjd med psykologutbildningen. Det var så låga krav. Jag hade jobbat heltid bredvid och klarat det utan större svårigheter.

–Hela utbildningen präglades av en stark enighet om att en psykolog är på ett visst sätt, definitivt inte aggressiv eller konkurrensinriktad, att det viktiga är att inte säga vissa saker, att alltid vara väldigt hänsynsfull och inte stöta sig med någon. Jag hade svårt att ta med hela mig i en sådan yrkesroll.

– Det där är en stark norm på utbildningen. Den kunde ta sig uttryck i att en lärare, som håller en lysande föreläsning, efteråt går omkring och förminskar sig, gör sig osäker: »Jag vet inte, var det där verkligen bra?« Sådant gjorde att det skar sig inombords och spädde på alienationen ytterligare: det här yrket är till för medelklassens barn, inte för mig. Men Johan Grants kurs visade att det fanns ett annat sätt att vara psykolog på.

Kursmomentet går ut på att en grupp måste börja med att fråga sig om kulturen som finns i gruppen gagnar dess syften, något som Loke Blomgren anser är viktigt för just pyskologer som ska hjälpa organisationer vidare.

– Att tydliggöra sig själv, sin vilja och skilja sin egen tolkning från observerbara händelser. Jag har använt det själv internt i psykiatrin.

Sara, Externatdeltagare 2018, heter egentligen något annat, men vill inte framföra sina synpunkter på Externatet med namn.

– Debatten är så polariserad. Det skulle kunna bli så att någon läser det här, och tänker att jag tar sida för någon, det är väldigt laddat.

Varför vill du ändå berätta om dina åsikter om Externatet?

– För att det var jättepositivt, spännande, och för att jag betraktar mig själv som en som skulle kunna vara feminist och en del av PK-vänstern. Men för mig var det inte ett problem. Jag tycker att vi pratade om olika idéer och fördomar, som sådant man kan ha inom sig.

Sara känner igen sig i de studenter som har beskrivit att kursen gav starka och svåra upplevelser.

– När jag gick där hade jag en stark upplevelse, bröt ihop och berättade varför. Jag fick stödjande reaktioner från mina klasskompisar. Johan Grant försökte ta diskussionen vidare. Men en klasskompis tyckte det var okänsligt. Men jag hade ju inte tagit illa upp alls, utan tvärtom velat diskutera detta vidare.

– Jag pratade med Johan Grant om det, och det ligger ju någonting i det här med att vi inte alltid behöver bomullshandskar. Att vara ett offer betyder inte att man är svag och oförmögen att se på sin situation ur olika perspektiv.

– De har ju vissa metoder på kursen, alla sitter i ett rum och diskuterar, kursledarna kommenterar sådant vi säger. När det blev rast reste de sig bara upp och gick. Jag uppfattade det som en del av metoden och ett sätt att säkerställa att vi fick en paus. Andra uppfattade det som provocerande och otrevligt.

Hur ser du på att flera elever just förra året sa att kursen har kränkt dem?

– Man får hålla två tankar i huvudet. Många tycker att kursen är bra. Därför bör den fortsätta. Samtidigt mår en liten grupp dåligt, det måste man lösa, det måste gå att förbereda kursen bättre, och att ta hand om det som kommer upp.

Hur ser du på den bild de ger av Johan Grant?

– Han kan nog uppfattas som skrämmande. Han är intensiv, oroande. Man blir nervös när man ska prata med honom. Han är rak och så är han ju kurs­ledare, han leder hela momentet. Så att det är klart att han redan har en maktposition.

– När jag gjorde Externatet var det han som höll i det mesta. Externatet var bra för mig. När universitetsledningen tar beslut om att lärare inte ska få hålla en kurs måste man basera det på ett tydligt brott mot en regel eller princip, inte på rykten. Eller påståenden om att en lärare använder kursen för att framföra ett politiskt budskap. För vem säger det? Vad exakt hände, det är det enda intressanta.

Förekom sexism?

– Nej, jag har stött på det i någon bok vi har läst på en annan kurs. Då har jag protesterat och sagt att jag tycker boken är ovetenskaplig, men jag har inte upplevt sexism inom ramen för Externatet.

***

»Sämre psykologer«

Kursen uppskattades av de allra flesta studenter.

I utvärderingarna kan man läsa:

»Det är en av de få kurserna vi har haft där jag känner mig respektfullt bemött, ansedd som kompetent och där jag upplevt att lärarna faktiskt har varit måna om min inlärning.«

En annan student skriver:

»Jag har fått en helt ny nivå av kontakt med mitt känsloliv som ger mig energi och mod att vara innerlig«.

Men omedelbart efter kursen skrev en student i utvärderingen att Johan Grants moment nog kommer att göra studenterna till sämre psykologer, eftersom »en del av budskapet under denna kurs är att gå emot sin empatiska och mjuka sida och sluta ›dalta‹ med människor som upplever sig bli kränkta«. Därefter kom mejlen till studierektorn. Därpå insändare i tidningar, radioinslag. Beskyllningar om sexuella trakasserier, kränkningar och politisk propaganda. På sociala medier har beskrivningarna av hur hemskt Externatet var inte upphört.

Den 29 februari skrev en psykologstudent på Facebook:

»Sedan Johan Grant blev avsatt som lärare på psykologprogrammet har debatten kring kursmomentet Externatet utvecklats i en väldigt obehaglig riktning. Egentligen är det inte särskilt förvånande med tanke på den ideologi som Johan Grant har och som han spred genom sin undervisning. Han utformade t ex Externatet utifrån ett tema som byggde på svaghetsförakt, misstänkliggörande av marginaliserade grupper och antaganden som att ›solitärt hjältemod, hierarkisk ordning och ståndaktighet [!]‹ har ersatts av feminina värden, vilket han menade är skadligt då maskulinitet som inte får komma till uttryck riskerar att återkomma i primitiva och våldsamma former. Dessa föreställningar försökte han på ett djupt manipulativt sätt påtvinga oss studenter.«

Efter kursen uppmanade fem studenter rektorn att avbryta kursen eftersom den utgjorde »ett hot« mot deras och andra studenters trygghet och hälsa. Ledningen lät de fem studenterna slippa undervisningen. Rektorn vid Lunds universitet, Torbjörn von Schantz, sände en tydlig signal inåt när han den 18 februari i sin rektorsblogg gick till storms mot dem som oroade sig för att studenterna börjat bli aktivister bara för att de »påpekar brister i en utbildning på goda eller mindre goda grunder  … jag tycker att man ska vara mycket försiktig med att utmåla studenter som snöflingor och lättkränkta«.

»›Var är pappa?‹ är den fråga jag ständigt kommer att få höra när jag själv får barn. Jag uppfattar temat som väldigt homofobt«, sa en av de studenterna i en intervju. »Perspektiven som lades fram var sexistiska och homofoba och jag reagerade fysiskt på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.«

– Det är märkligt att sådan här intolerans från en liten grupp på en psykologutbildning får ledningens stöd, tycker Loke Blomgren.

– Att ledningen för universitetet, då när det uppstår en sådan här sak, direkt går från att undandra de elever som säger att de är kränkta från momentet, väljer att skydda eleven i stället för att utbilda den, ja, då har man verkligen fastnat i ett narrativ. Det är framför allt tråkigt och oroande att det händer den här yrkeskåren. Om inte psykologen får lov att ifrågasätta det här samtalsklimatet, vem får det då?

– Jag tycker man kan se ledningens agerande som ett utagerande. Det vill säga att de inte förmår tolerera de svåra känslor som väcks hos studenterna utan undviker dessa genom att genast ta bort det som väcker de svåra känslorna. Jag tror inte att det är positivt och tycker att det är högst oansvarigt av ledningen

Marie Bergström blev förvånad över hur lyhörd universitetsledningen var när studenter krävde att Johan Grant inte borde få fortsätta.

– Förvånad och besviken. Det blev de andra lärarna också. Varför stöttar ledningen inte sina lärare?

***

»De mjuka auktoritära«

I Lund i mitten av mars svarar prefekten Robert Holmberg »Robert« när Fokus ringer, suckar högt när han hör att nyfikenheten gäller behandlingen av Johan Grant, säger att han har annat att göra än att prata om den historien, säger att universitetet håller på att planera för webbundervisning på grund av Coronaviruset, stönar »återkom« när han påminns om att han som har en hög position och har fattat ett beslut, måste kunna förklara varför. När?

Holmberg suckar:

»Om några veckor.«

I Stockholm är Johan Grant upptagen med sin konsultverksamhet, ännu tagen av det som hänt i Lund och eftermälet.

Upprörda mejl från gamla studenter på Externatet ger honom tröst:

»Jag tycker rent ut sagt att det är förjävligt att universitetet nu viker sig för en liten men högljudd grupp mobbare, med krav på en trygg miljö [som dessvärre underminerar tänkandet]. Jag blir inte bara arg, jag blir också skrämd.«

Den 21 januari var han nere i Lund för att försöka få besked om varför han sparkades. Men beskeden uteblir.

– Jag har utmanat de mjuka auktoritära krafterna head on. Priset är att jag åker ut. Med exakt de metoder jag försökte peka på.

LÄS OCKSÅ: Topp 28: Här är Sveriges högst rankade universitet

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera