Blogg

Hakelius: När Trumps svagheter blottas sitter hans motkandidat i karantän

Bernie Sanders kliver, halvhjärtat, ned. Men hur ska valkampanjen arta sig, när kandidaterna inte ens kan hålla möten?

Bernie Sanders ger upp. På sätt och vis.

Joe Biden behöver inte kämpa ända in i sommaren mot Bernie Sanders, som Hillary Clinton var tvungen att göra 2016. Å andra sidan tänker inte Sanders dra tillbaka sitt namn från de primärval som återstår. Han ska stå kvar, försöka samla delegater och använda sitt stöd till att tvinga fram vänstereftergifter av Joe Biden.

Det här är ganska typiskt för Bernie Sanders och Sanders anhängare. De, inklusive kandidaten själv, säger nu att de visserligen förlorade kampen om nomineringen, men att de vunnit kampen om idéerna. Sandersaktivisterna kan helt enkelt inte smälta en ren förlust, utan håller fast vid att de egentligen har rätt, även om de demokratiska väljarna inte gav dem rätt.

Det stämmer förstås att Sandersanhängarna är en av flera krafter som drivit Demokraterna till vänster, även om den starkaste av de polariserande krafterna är president Trump. Men Bernie Sanders oförmåga att ta sig utanför de kretsar där han har sitt huvudsakliga stöd — ung, radikal, icke-troende, collegeutbildad medelklass och delvis latinos — visar att han knappast vunnit någon idéstrid. Han har snarare varit en del av att splittra Demokraterna i ett radikalt och ett mittenparti, som för lång framtid kommer att ha svårt att finna en gemensam plattform.

Det här säger något om de problem Joe Biden nu har att hantera. Biden har signalerat i flera veckor att han förstår att han måste bygga en koalition som inkluderar Sanders besvikna anhängare. Han förstår att han måste göra det genom att gå dem till mötes. Å andra sidan är hela poängen med den valrörelse som nu börjar på allvar att vinna över de som kan tänka sig rösta på Donald Trump. Då gäller det att vinna tillbaka mer konservativa demokrater och obundna väljare i mitten. Just det att Sanders anhängare nu odlar myten att de egentligen, på ett slags idéplan, vunnit, gör balansgången än svårare.

Och ingen vet egentligen vad det här är för valrörelse. Ingen vet ens vilka grundoddsen är längre, sedan coronapandemin ändrat allt.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: En vecka kvar till kollapsen?

Det talades en hel del om att president Trump fick ett uppsving när USA samlades för att bekämpa viruset. Det är överdrivet.

President Trump har legat rätt stabilt i mätningarna av väljarnas uppskattning av honom, sedan han valdes. Med undantag för hans första år vid makten, då han i några månader ramlade under 40 procent, har han legat kring 42 procent. Innan coronakrisen slog till hade hans förtroende stigit till 44,5 procent. Sedan steg det till 47,4 procent. Den här veckan släpptes flera olika mätningar av förtroendet för presidenten och alla låg i spannet mellan 40 och 45 procent.

Politico har jämfört det med andra presidenters förtroende under kris. John F Kennedy gick från 61 till 74 procent under Kubakrisen. Jimmy Carter hamnade rejält över hälften, 58 procent, under gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran. George Bush den äldre steg från 58 till 87 procent under Kuwaitkriget. George Bush den yngre från 51 till 90 procent efter elfte september.

Alla kriser är förstås unika och några, som elfte september, mer unika än andra, men slutsatsen måste ändå vara att det inte alls är säkert att coronakrisen är en tillgång för president Trump. Vad det beror på kan man ha olika teorier om.

En är helt enkelt att president Trump inte anses ha hanterat krisen så bra och att hans långa och motsägelsefulla presskonferenser börjar bli en belastning. En annan att det är omöjligt att hålla emot när hundratals nya dödsfall rapporteras varje dag.

Man kan också tänka sig att den här krisen blottat det som är svagheten i att vara ledare av Trumps slag. Ibland misstas Trumps auktoritära drag för att han faktiskt är en stark man av det klassiska slag som till exempel Napoleon, Mussolini och Perón var. Men Trump är en produkt av ett postmodernt samhälle och hans anhängare mer komplicerade än så. De vill ha ett slags stark man, men har samtidigt svårt att acceptera auktoriteter. Det vill ha klarspråk och raka besked, men de vill än mer ha någon i toppen att identifiera sig med. De vill ha autenticitet och det betyder att de har svårt att tro på någon som har en orubblig offentlig persona.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att se krisen som en möjlighet

Det kan vara så att coronakrisen blottlagt en paradox i Trumps ledarskap: att det består mer i att vara mänsklig, impulsiv och ombytlig, än i att leda. Det gör att Trump inte nödvändigtvis tappar i förtroende när en stor kris kommer. Inte ens hans anhängare har några förväntningar på att han ska kliva in i en roll som landsfader. Men det gör också att han har mycket svårare att kapitalisera på en kris, än hans föregångare av mera traditionellt snitt haft.

Vad det betyder för valkampanjen och Joe Bidens chanser vet ingen. Det är inte automatiskt så att Biden kan dra nytta av Trumps svagheter. Biden sitter inte på statsapparaten och kan inte göra mycket annat än komma med förslag och råd om hur krisen ska hanteras. Det är inte ens klart hur valkampanjen ska bedrivas. Allt som tidigare var planerat är inställt och ingen vet när Biden kan lämna sin relativa isolering, i skydd mot smittan. Det är fortfarande möjligt att datum och ordningar kring själva valet kommer att ruckas på, på grund av pandemin.

Fram till coronakrisen talade det mesta för att president Trump skulle bli omvald. Det gör det antagligen nu också, men att vi har fått två klara kandidater har inte gjort utgången av valet säkrare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera