Blogg

Hakelius: En vecka kvar till kollapsen?

De ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen behandlas fortfarande med märklig distans. Nästa tisdag kan det spricka.

Det är inte säkert att vi någonsin kommer att få veta om ekonomin hade klarat coronakrisen bättre med färre eller med fler restriktioner.

Det finns goda argument för att valet mellan att minska virusets spridningstakt och att minska virusbekämpningens påverkan på ekonomin är ett falskt val. Det har att göra med flera saker: att det ekonomiska tvärstoppet till stor del inte är lagstiftat fram, utan en följd av att individer frivilligt drar sig undan, att den skada ett fritt virus gravt kan skada institutioner och samhällstillit, vilket i sin tur skadar ekonomin, att viruset i sig hotar ekonomin genom att samtidigt slå ut ett stort antal nyckelpersoner, och så vidare.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: I skuggan av covid-19 har Labour valt en ny ledare

En mer akut fråga, som det inte råder tvivel om, är att coronakrisen försatt svenskt näringsliv i en negativ situation som är utan motstycke. Att börsen på sistone hoppat upp i ett par omgångar, är bedrägligt. Bland företag, små men också stora, står en katastrof för dörren.

Nu kommer påskhelgen. Först på tisdag kommer vardagen igen. Det finns en hel del som talar för att det inte blir en behaglig dag. Håkan Gergils, som outtröttligt och förtjänstfullt följer näringspolitik och innovationspolitik på sin blogg innovationsbloggen, varnar i ett aktuellt inlägg för att den 14 april kan bli ett datum som lever kvar under namnet ”den svarta tisdagen”.

Alltför många företag lever på lånad tid. Förr, snarare än senare, spricker det. Då kommer en flod av konkurser och inställda betalningar att följa på den unikt stora våg av varsel som vi redan sett. Det kan vara redan på tisdag det sker.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att se krisen som en möjlighet

Exakt vad som behöver göras kan man resonera om, men inte för länge. Sverige är nu i ett läge då det är bättre att fatta aningen fel beslut snabbt, än rätt beslut alltför långsamt. Det gäller dessutom att besluten kan omsättas i verklig handling, utan enorma longörer i den byråkratiska hanteringen. Annars blir besluten inget annat än symboliska viljeyttringar.

Som Gergils påpekar kom några av Sveriges ledande ekonomer, när Nationalekonomiska föreningen höll webbseminarium nyligen, fram till att svensk BNP är på väg att tappa tio procent. Flera ekonomer har gått igenom de åtgärder som hittills presenterats och kom för en vecka sedan fram till att krispaketen uppgår till strax under två procent, inte tio procent som varit det politiska budskapet.

Det finns alltså en betydande risk för att underskatta de negativa ekonomiska följderna av att samhället stängts, och att överskatta effekterna av de åtgärder som vidtagits för att motverka följderna.

I går morse föreslog Moderaterna ytterligare åtgärder för att hjälpa företag, som i grunden är sunda, men som riskerar att gå under på grund av krisen. Satsningen, som presenteras som 100 miljarder per månad, låter förstås enorm. Men det är nog snarare att se som ett utgångsbud, om den här krisen ska sluta på ett någorlunda hanterbart sätt.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad var poängen med Stefan Löfvens tal?

Det finns något i detta som är förbryllande. Det har att göra med journalistiken. Rapporteringen om coronaviruset har i allt högre grad kommit att bestå i långa referat från presskonferenser. Nästan varje dag kan man där höra påståenden som borde motivera frågor — Varför ska det ta veckor för statistiken över sjuka och döda för att vara korrekt och hur kan statistiken ändå påstås vara den bästa i Europa? Om den valda strategin inte leder till färre sjuka och döda, utan bara en omfördelning av dödsfall över tiden, vad säger det? — men som oftast passerar okommenterade. Det ägnas en hel del utrymme och tid åt att tala om att sy egna munskydd, eller åt vad man kan fördriva tiden med när man sitter i karantän. Journalistiken har i stor utsträckning blivit ett myndighetsspråkrör, uppblandat med lite underhållning och spekulation.

Just de ekonomiska aspekterna av coronaviruset, vid sidan av varslen och kraven på indragna utdelningar, har haft särskilt svårt att hävda sig. Visst skrivs det om miljarder och om krispaket, men på ett märkligt abstrakt sätt. Som om det handlade om ett politiskt spel, eller räkneövningar, snarare än om varje svensks vardag. Det är som om journalistiken i allmänhet fått för sig att näringslivet är något för sig. Att de ekonomiska frågorna mest är av intresse för ekonomiska experter och folk som driver företag, men att resten av befolkningen har viktigare, mindre cyniska, frågor att hantera.

Det är helt enkelt fel. När Sveriges ekonomer förutspår en kollaps, vore det värt att ägna en aning mer uppmärksamhet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera