Blogg

Hakelius: Gotlänningar ställs mot varandra i frågan om isolering av ön

Coronakrisen har öppnat konflikten mellan stad och land. Men egentligen står landsbygd mot landsbygd.

Landsbygdsbor, har Fokus kolumnist Charlotta Mellander påpekat, är Sveriges största minoritet. Som professor med särskild inriktning på regional utveckling lyfter hon gång på gång fram den klyfta mellan stad och land, som är en av politikens mest grundläggande men ändå underbehandlade frågor.

Det som gör Charlotta Mellanders forskning och resonemang särskilt intressant är dels att hon inte blundar för förutsättningar vi antagligen inte kan göra mycket åt, dels att hon försöker peka på positiva exempel, givet de förutsättningarna. Enkelt uttryckt: urbaniseringen kommer inte att vändas i sin motsats. Men givet det går det ändå att finna fungerande vägar kring problemen, politiska och privata.

Även coronapandemin har sin land-stad-dimension. Eftersom Stockholm låg längst fram i smittspridningen hämtade den tidigt näring ur den ständigt puttrande stockholmsfientligheten. Det är ju en av stad-landkonfliktens egenheter att den i vissa avseenden är rätt ensidig. Vem har hört talas om stockholmare som vill hindra lantisar från att komma till staden, eftersom de driver upp priserna på allt från mat till bostäder, eller helt enkelt skapar trängsel på huvudstadens gator?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: S måste välja väg i migrationspolitiken

Den storsintheten beror delvis på att stockholmare ofta har sina rötter någon annanstans. De har själva flyttat till staden, eller är åtminstone barn till inflyttare. Det har också att göra med att stockholmare på många sätt är på urbaniseringens vinnarsida. Levnadsomkostnaderna må vara höga i storstaden, men även lönerna är i snitt högre, möjligheterna till avancemang eller karriärbyte betydligt större och om man är intresserad av något mer än bara skogspromenader är utbudet bättre än på de flesta ställen.

Men om man stirrar sig blind på de här grundläggande skillnaderna riskerar man att missa de nyanser som kanske är de viktigaste av alla. Charlotta Mellander har även varit där och rotat, t ex vad gäller yngre på landsbygd. Det är faktiskt inte så att alla yngre lämnar landsbygden och flyttar till storstaden. Däremot verkar det vara så att de yngre som väljer att stanna kvar inte möter särskilt stor uppskattning. Det är som om de som flyttar är de som lokala politiker tänker på, medan de som faktiskt stannar kvar glöms bort.

Den här typen av problem gäller inte bara yngre. Det finns gott om initiativrika personer på den svenska landsbygden. Det görs mängder av ambitiösa och riskfyllda satsningar som både drar in pengar till Sverige utanför storstäderna och skapar en mer attraktiv livsmiljö för dem som bor och vistas där. Men när stereotyperna slår till, när genomsnitten får överskugga alla nyanser och all brokighet, görs sådana personer i bästa fall till avvikare, i sämsta fall blir de osynliga.

När den första, simplaste fasen av stockholmsfientlighet nu börjar bli uttjatad, är det dags att skänka detta en tanke. Hur ser egentligen konflikten mellan stad och land ut i coronafallet?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Liberalerna börjar allt mer likna en sekt med interna strider

Svaret är att kärnan i konflikten inte alls är mellan stad och land. Hur enkelt och tacksamt det än kan vara att rapportera om, till exempel, stockholmare mot gotlänningar, är det egentligen inte där den väsentliga konfliktlinjen ligger inför sommaren. Den väsentliga konfliktlinjen ligger mellan gotlänningar och gotlänningar. På ena sidan de som vill isolera ön, i hopp om att bli ett svenskt, coronafritt Nya Zeeland. Kosta vad det kosta vill. På andra sidan de som gjort just riskfyllda och ambitiösa satsningar, ofta kopplade till besöksnäringen, för att se till att Gotland inte blir ett avfolkat bakvatten.

Gotland är bara ett exempel. Det ser likadant ut på till exempel Österlen, eller i svenska skärgårdar.

Det finns argument på båda sidor, javisst. Poängen är inte att en sida har rätt och den andra fel. Inte att en sida är nobel och den andra inskränkt. Poängen är att det finns en genuin konflikt här och att den konflikten faktiskt inte i första hand är mellan stad och land. De som försöker beskriva konflikten som en ren krock mellan stad och land förenklar antingen av medialt dramaturgiska skäl, eller är landsbygdsaktivister som av retoriska skäl definierar bort sina företagsamma grannar.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Joe Biden har funnit sig själv i källarhålets karantän

Det finns exempel på det senare som är direkt dumma och inskränkta. Till exempel den gotlandsaktivist som häromdagen i radion viftade bort invändningarna att en isolering av Gotland — både Almedalsveckan och Medeltidsveckan är redan inställda — skulle innebära katastrof för många lokala företagare med argumentet: ”De är så kreativa. De kan hitta på något annat”.

De som resonerar så definierar bort företagsamma personer från landsbygden. Folk som hittar på saker på landet görs till avvikare, som kan få hållas, om inte något annat är viktigare. I det läget får de väl hitta på ”något annat”. Eller flytta.

Vilket många säkert gör, om de mest inskränkta får sätta tonen. Och sedan har vi gjort stereotyperna ytterligare lite sannare.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera