Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Mellander: Inte realistiskt för krympande städer att »vända trenden«

Är det realistiskt för krympande svenska kommunder att »vända trenden«? Charlotta Mellander tycker att frågan är felformulerad.

Har någon vänt trenden? Forskar man om regional utveckling och städer kommer frågan. Om och om igen. Det finns en längtan efter det där exemplet: den lilla krympande kommunen, som plötsligt börjat växa igen. Orten som lyckats bryta den svaga befolkningsutvecklingen. Som »vänt trenden«.

Inte så konstigt, kanske. Hur ofta har vi inte hört att »hela Sverige ska leva«? Hur ska det gå till, utan att »vända trenden«?

Problemet är att frågan är totalt felställd. Det är nämligen inte så enkelt att vända trenden. Alla älskar David och Goliat-historier, men ibland är Goliat helt enkelt för stor. Det är enormt starka krafter, som urbanisering och globalisering, som har gjort våra större städer till vinnare, samtidigt som många mindre platser på avstånd från dessa större städer har halkat efter. Att vi skulle kunna hitta en mindre kommun som helt enkelt har krossat effekterna av urbanisering och globalisering är osannolikt.

Läs också: Möt Charlotta Mellander – ny krönikör i Fokus

Den rimliga frågan att ställa är en annan: Vilka platser har jobbat så hårt att deras utveckling har varit betydligt mer gynnsam än vad den skulle ha varit utan det hårda arbetet?

För målsättningen kan inte vara att vända trenden. Det vore inte bara orimligt och antagligen omöjligt, utan troligen även dumt. I grund och botten är urbanisering och globalisering trots allt något bra, som har skapat stora ekonomiska värden. Problemet består i att vinsterna inte tillfallit alla platser. De större städerna har haft en enorm fördel av den inflyttning av yngre individer som man haft från andra delar av landet. På många sätt har på motsvarande sätt utflyttningen av unga varit mindre platsers största kostnad.

Det är inget litet bekymmer. I dag har vi ett läge med många mindre kommuner som har så få invånare att de med nöd och näppe klarar av att tillhandahålla service till sina invånare.

Läget har blivit akut. Men det gör inte målsättningen att »vända trenden« mer realistisk. Utmaningen är att hitta andra vägar fram, som inte bygger på den hopplösa ambitionen att stoppa urbaniseringen och hindra globaliseringen.

Vi behöver ställa rätt fråga, om vi ska få ett vettigt svar.

Här är en bättre fråga än den om att »vända trenden«: Hur gör vi livet bättre för dem som inte vill bo i en stad? Eller, på forskarspråk: Hur säkrar vi livskvaliteten för alla dem som fortfarande tycker att dessa platser är den absolut bästa platsen att bo på och som inte alls vill flytta till någon större stad?

Ställer man frågan så finns mängder av goda exempel att berätta om. Till exempel de fantastiska herrarna i Kiladalen, mellan Nyköping och Norrköping. De var med och startade en digital lanthandel på orten. Den gamla lanthandeln hade haft svårigheter att klara sig. Nu byggde de i stället ett kylrum i ortens föreningshus och skrev kontrakt med en större livsmedelsbutik som levererar till kylrummet en gång i veckan. Det ger människorna på platsen tillgång till en portal med 22 000 artiklar. Kylrummet har blivit den nya mötesplatsen.

Läs också: Här är det bäst att leva 2019

Eller kommunen i Norrland som inrättade tio servicepunkter, knutna till de lokala landsortsbutikerna, för att säkra en del av den offentliga servicen. Där man även organiserat samåkning i takt med att lokaltrafiken dras in.

Eller exemplet den lilla fiskebyn i Blekinges skärgård där fiskarna hade svårt att klara sig på betalningen för fisken, men där man designade om sina produkter för att i stället inrikta sig på turister som var villiga att betala mer. Nu lever de i ett fiskeområde som klarar sig bättre både ekonomiskt, kvalitets- och miljömässigt än förut.

Eller den lilla bygdegårdsföreningen i Småland som byggde en multiarena. Inte av det slag som satsas på i större städer för miljontals kronor, utan en mindre. Den formgavs för att vara en plats för mindre kostsamma aktiviteter som boule, klättring och utegym. Arenan riktar sig till alla åldrar och har öppet dygnet runt.

Det finns helt enkelt fantastiskt många bra exempel på individer och organisationer som jobbar för att göra våra mindre kommuner till mycket bättre platser än vad de skulle varit annars. De exemplen förtjänar uppmärksamhet, i stället för att vi letar efter någon ort som lyckats med den omöjliga uppgiften att vända urbaniseringstrenden.

»Hela Sverige ska leva« kan betyda många saker. Till exempel engagemang och nytänkande för att utveckla och modernisera sin hembygd. Men ska det vara mer än en tom fras kan det inte betyda ett krav på småkommuner att vända en världsomfattande utveckling.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Jönköping

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera