Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Spanat

Majornas alldeles egna planet

I en tid som påminner om storlockouten 1980 kan man alltid trösta sig med Venus.

Chalmersprofessorn i vårt bostadsområde har ägnat viruskarantänens vårkvällar åt att sitta hemma vid fönstret i solnedgången och studera Venus. En serie anteckningar om hennes position på stjärnhimlen har det resulterat i. »Venus hittar ni alltid ovanför Majorna«, har vi lärt oss. Det är där hon är. Starkare än alla andra himlakroppars nattsken lyser vår planetsyster isande vit som en ädelsten. Om jorden blir obeboelig brukar det ibland sägas att vi kan flytta till Mars, vårt himlavarvs röda planetbror. Vänner av ordning har kanske då påpekat att i ett så prekärt läge vore det enklare att sätta kurs på systern, både närmare och varmare. Men Venus är rena helvetet.

Just så har astrofysikern Paul Sutter uttryckt sig. Han har en podcast som heter Ask a spaceman. I den har Sutter uppmanat sina lyssnare att fantisera om vilken den värsta möjliga planeten skulle kunna vara, bara för att slå fast att Venus är värre än den.

Koldioxidatmosfären över Venus får smogen i Los Ange­les att framstå som paradiset. Så illa har det inte alltid varit på Venus, som haft jordliknande förutsättningar innan solen började växa, som stjärnor gör innan de dör, och satte i gång en växthuseffekt på planeten ovanför Majorna.

Solen växer fortfarande. Vi står på tur härnäst, påminner Sutter.

Flygplanens blinkande ljus ser man inte längre på natthimlen dessa månader. Så lite som det nu flygs över vårt land får vi gå till våren 1980 för att uppleva. Då var det storstrejk och lockout i Sverige. I stat och kommun och landsting. Tunnelbana, flyg och tv stoppades. Det hade just varit kärnkraftsomröstning. Folk som ville låta solenergi värma oss hade lyst upp vintern med solknappar på rockslaget, men förlorat. Nu dök en ny knapp upp: Nordsat. Nej tack.

Nordsat var ett gemensamt projekt som syftade till att främja den nordiska tanken. Det hade funnits planer på en nordisk ekonomisk union som gått i stöpet 1970. Men tänk om alla nordiska tv-tittare ändå kunde ta del av sina grannländers tv-sändningar via en gemensam direktsändande telesatellit? 1975 rullade projektet i gång och våren 1980 var debatten som hetast. Vänsterns Lars Werner sa i riksdagen att Sverige stod inför »kommersialisering, monopolisering och koncentration av medierna till ett fåtal multinationella bolag« och att »medierna måste bli ett verktyg för förändring av människornas levnadsvillkor« – och krävde stopp för Nordsat.

Skjut upp satelliten! krävde Moderata ungdomsförbundets Gunnar Hökmark i Svensk Tidskrift: »Även om tv-tittande kan ske in absurdum och många program kan framstå som onödiga eller fördummande för den enskilde, är Nordsat en möjlighet för ökad valfrihet i etern, ett steg på vägen mot en eterns pressfrihet och tryckfrihet.« Hökmark citerade Johan Henric Kellgren: »Ljus kom – en allmän fröjd vid denna syn. Vem är ej nöjd på svart och vitt att skillnad göra?«

Drömmen om en allnordisk tv gick i kras. Men, har teknikhistorikern Nina Wormbs påpekat, projektet höll den nordiska drömmen levande under halvtannat decennium. Och ur en teknisk synvinkel blev den satellit som skickades upp 1989 en succé tills den togs ur bruk och förpassades till omloppsbana. Där kommer den att kretsa i miljontals år. I dag är de nordiska länderna oense om virusstrategin.

Men över Majorna lyser Venus. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera