Aktuellt / Ekonomi / Inrikes / Politik / Utrikes

Fem frågor till Björn Fägersten: Jag tror inte Angela Merkel tänker släppa efter

Med Brexit tidigare i år förändrades spelplanen till Sveriges nackdel i EU:s budgetförhandlingar. Nu väger vi lättare när de stora besluten ska tas, och Angela Merkel tänker inte ge sig, menar Björn Fägersten, seniorforskare och chef för Urikespolitiska Institutets Europaprogram.

Europeiska rådets toppmöte i Bryssel i helgen handlar om EU:s långtidsbudget (sju år) på närmare 1 100 miljarder euro och en återhämtningfond på 750 miljarder euro, varav 500 föreslås ges i bidrag och 250 som lån, till de värst coronadrabbade länderna.

Sverige vill i sällskap med tre andra “sparsamma” länder  att coronastödet ska ges som villkorade lån och att satsningarna i budgeten bli mer framtidsinriktade. Tyskland har den här gången, i sällskap med Frankrike, svängt om,och gått på en mer spendersam linje, vilket gynnar krisdrabbade länder som Italien och Spanien.

Samtidigt vill EU-länderna i öst vill ha generösare villkor.

Det är upplagt för stentuffa förhandingar alltså, vilket framgått sedan förhandlingarna om långtidsbudget bröt samman i februari, på EU-ledarnas senaste fysiska toppmöte.

Storbritannien lämnade EU i februari och är helt borta ur bilden efter årets övergångslösning. EU mister en bråkstake och en med Sverige ofta allierad. Mot den bakgrunden ställer vi fem frågor till Björn Fägersten.

Vad betyder Brexit för Sverige i förhandlingarna, politiskt och ekonomiskt?

– När Storbritannien inte längre bidrar till budgeten ville Sverige att budgeten skulle krympa, men EU-kommissionen är av annan uppfattning. Så utgångsläget var redan från början tufft för Sverige. Men utöver det påverkas ju förhandlingsdynamiken. Vi har inte längre ett land som haft liknande positioner som Sverige när det gäller EU:s allmänna ekonomiska politik, vurmandet för frihandel med mera

– Storbritannien var en stor spelare med uthållighet. Minns förhandlingarna om stödpaketet under eurokrisen där man lade in sitt veto. Euroländerna fick till slut göra upp utanför EU:s ramar.

Storbritannien hade storlek, is i magen och en politisk kultur som gjorde att man verkligen kunde ta fajter – och som Sverige kunde gömma sig bakom, menar Björn Fägersten.

– Nu måste vi fronta, och då har vi valt att gå samman med fyra sparsamma länder och där Nederländernas Mark Rutte verkar vara ledaren. Vi får se om och hur länge det håller. Det är fyra länder utan samma tyngd som Storbritannien och som kanske inte har riktigt samma preferenser om vad som är viktigt.

Stefan Löfven nämnde klimatfrågan vid flera tillfällen under presskonferensen med Pedro Sanchez. Kan nyckeln till en kompromiss ligga i innehållet, inte bara i storleken på EU:s satsningar?

– Ja, men om man lägger väldigt mycket fokus på de absoluta siffrorna har man kanske svårare att påverka budgetens utformning och innehåll. Men det kan förstås vara en möjlig förhandlingslösning att komma hem och säga att vi fick en rabatt och vi har lyckats göra budgeten grön och framtidssäkrad.

– Det finns så många parametrar att skruva på: budgetens storlek, fördelning, hur lånen ska betalas, skatter, bidrag. Är det miljö, digitalisering eller jordbruk man ska satsa på? Fördelen med en så komplex förhandling är att alla i något avseende kan komma ut som vinnare.

Det talas om klimat, digitalisering och migration inför toppmötet i helgen. Är de framtidsinriktade satsningarna inom EU små relativt sett?

– Ja, så är det nog, jordbruk och regionalstöd har vunnit och det framtidsinriktade har fått stå tillbaka. Nu får vi se vad som händer med de internationella och geopolitiska frågorna. Bistånd och sådana saker. Det har hänt förr att man har skurit ned på det.

Hur klarar sig Storbritannien själv efter Brexit?

– Ja, nästa stora jobb för Angela Merkel efter budgeten är att som ledare för ordförandelandet Tyskland få ett Brexitavtal på plats. Men bollen ligger hos Storbritannien, som måste bestämma sig för vilken relation de vill ha. Jag tror att EU kan tänka sig flera olika lösningar.

– Det är en orolig tid. Det hade varit en sak om Hillary Clinton vore president i USA och den liberala världsordningen hade fungerat som den gjorde under decennierna efter kalla kriget. Men nu är vi i ett läge med konfrontation mellan stormakterna, en mindre roll för internationella institutioner och en mindre väl fungerande frihandel. Då är det ganska obekvämt att ge sig ut ensam som Global Britain. Det är möjligt att det blir ett närmare samarbete med Europa än vad man hade tänkt sig, eller att det sker ett närmande till USA. Det är tufft att stå ensam i världspolitiken.

Presidentvalet i USA i höst är inte avgörande för Storbritanniens val, menar Björn Fägersten.

– Även med Biden… Jag tror att inte man ska räkna med att USA återgår till den gamla rollen i världspolitiken, den som man hade efter kalla krigets slut. Jag tror att vi får vänja oss vid ett USA som är mer hemma, i Asien och lite mindre i Europa, oavsett president.

Slutligen, tror du på en EU-uppgörelse i helgen?

– Kanske inte i helgen, men under juli månad i alla fall. Angela Merkel har investerat så mycket prestige i den här uppgörelsen och markerat så tydligt. Jag har svårt att tror att hon kommer att släppa efter. Kanske att man skär lite i EU:s budget snarare än i återhämtningsfonden. Det är symboliskt viktigt inför omvärlden att EU ser om sitt hus.

– Jag tror inte att de fyra länderna är beredda att stoppa utvecklingen, att hålla emot så hårt att det inte blir någon uppgörelse alls.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera