Blogg

Hakelius: Bidens val av sidekick kickar igång presidentvalet

Med valet av Kamala Harris är presidentvalet igång. Striden står om fyra nyckelstater och två nyckelgrupper. Utgången är omöjlig att spå.

Vad var det egentligen som gjorde att det dröjde så länge?

Under de senaste veckorna väcktes ibland misstanken att Joe Biden somnat framför webbkameran i sin gillestuga i Wilmington. Skulle han någonsin bestämma sig för vem han ville ha som vicepresidentkandidat?

Om Biden inte ville hamna i direkt konflikt med sitt eget parti var hans valmöjligheter inte särskilt stora.

Det skulle vara en kvinna. Om möjligt helst en kvinna som balanserade Bidens egen påtagliga vithet. Det skulle vara någon som var betydligt yngre än Biden själv, för att inte få kampanjen att framstå som ett försök att vinna ordförandeposten i PRO. Det skulle vara någon som den högljudda radikala falangen i partiet inte genast kände sig tvungen att skjuta ned.

Om Biden skulle ha en chans att vinna själva valet var hans valmöjligheter begränsade på andra sätt.

Vicepresidentkandidaten kunde inte vara alltför radikal. Det kunde inte vara en politiker som gjort sådan sak av sitt kön eller sin hudfärg att det skrämde bort den till stora delar konservativa amerikanska väljarkåren. Det måste vara någon med tillräckliga erfarenheter för att inte framstå som en gröngöling.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Problemen kring migrationen försvinner inte

Biden sökte, med andra ord, en afroamerikansk kvinna som var så lik en vit man som möjligt, som respekterades av radikaler, men med en trovärdig historia som pragmatisk mittenspelare och som kunde bidra med ungdomlig energi i kombination med betydande erfarenhet.

Uttrycker man saken så framstår valet som rätt självklart. Av de kandidater som har varit aktuella — undantaget Michelle Obama, som sade nej från början — är det bara Kamala Harris som lever upp till beskrivningen. Hon fick erbjudandet över Zoom i går och accepterade. På det följde ömsesidigt twittrande av de båda kandidaterna.

Harris främsta erfarenhet är som delstaten Kaliforniens justitieminister, ett uppdrag hon hade i sex år. Som sådan var hon en traditionell och rätt tuff förespråkare för lag och ordning, även om hon till exempel förespråkar legalisering av marijuana. Hennes ställningstaganden som jurist ledde till en hel del kritik från Demokraternas vänsterflygel, när hon kandiderade som presidentkandidat. I identitetspolitikens tidsålder verkar det dock smälla högre i de radikala kretsarna att hon har både jamaicanskt och indiskt påbrå, vid sidan av att vara kvinna. Harris kan helt enkelt bocka av många identitetspolitiska markörer.

En förklaring till att det dröjde så länge för Biden att tillkännage sitt val är möjligen att han ville vara säker på att förankra det i partiets radikala delar. Det kan antagligen ha pågått en del förhandlingar om sakpolitik inför de närmaste månadernas kampanj.

Att Kamala Harris ställde upp som presidentkandidat är en fördel, eftersom det redan då grävdes rejält i hennes bakgrund och historia. Risken för att det ska dyka upp något nytt som gör henne till en belastning för Biden är liten. Att Harris presidentvalskampanj var ofokuserad och aldrig lyckades fånga några större skaror inom partiet är till hennes nackdel. Just hennes politiska erfarenhet är begränsad. Hon har blivit känd som en ettrig utfrågare i senatsförhör, men har bara suttit i senaten en mandatperiod och anses sämre i situationer där hon saknar manus. Hon har stärkt sin position en del efter att hon lade ned sin egen presidentvalskampanj, främst genom att bli en ledande röst i diskussionerna kring George Floyds död.

Det är, under alla omständigheter, nu det börjar på riktigt. President Trumps valkampanj, som anses slå ur underläge, har nu en klar motståndare. Striden kommer främst att stå om rösterna i de delstater där majoriteten står och väger. De fyra viktigaste är Florida, Wisconsin, Pennsylvania och Michigan. Demokraterna hoppas, när de är på gott humör, att kunna ta hem Arizona, North Carolina och Iowa också. När de är hysteriskt uppåt drömmer de om att knipa Texas och Georgia.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Där lagen inte längre upprätthålls 

Det kommer till stor del att handla om två väljargrupper. Dels icke-vita amerikaner, som behöver mobiliseras i så stor utsträckning som möjligt för att Demokraterna ska kunna vinna. Dels de väljare som står och väger mellan Trump och Biden. För att vinna den första gruppen är Kamala Harris rimligen en tillgång. För att vinna den andra kan hon vara en belastning.

Joe Biden är 77. Trumpkampanjen kommer, trots att det bara skiljer tre år mellan kandidaterna, att fortsätta att antyda att Biden är så till åren att han är vimsig och har en fot i graven. Nu kan de slutföra resonemanget genom att peka på vem som tar över om Biden trillar av pinn. Det kommer inte att vara särskilt subtilt. Frågan Trumpkampanjen kommer att ställa är: vill ni att USA styrs av en svart kvinna från den vänstervridna västkusten? Det är inte svårt att tänka sig att det tar skruv i just de delstater som Demokraterna behöver. Men det kan också slå slint.

USA är inne i en rörig förvandling. Å ena sidan är Mellanamerika sig likt i många stycken. Å andra sidan finns ett starkt tryck på förändring från kusterna. Traditionalisterna känner sig hotade av radikalerna och tvärtom. Biden och Harris behöver finna ett sätt att bygga försök till bryggor över det här kulturella gapet om de ska kunna vinna. President Trump kommer att satsa på att vidga dem. Det är helt öppet vem som kommer att lyckas bäst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera