Andra kammaren

Vilka dåliga svenska politiska nyheter begravdes i USA-flödet?

Vilka hyss har makthavarna haft för sig under dagar som passar utmärkt för att begrava dåliga nyheter? Är Ulf moderaternas vanligaste namn? Och vilken likhet har Mao Tse-Tung och Peter Hultqvist som författare? Andra Kammaren räknar med alla udda röster.

Det är Jo Moore, då "spin doctor" hos brittiske transportministern Stephen Byers som svarat för det klassiska exemplet på företeelsen. Jo Moore var presschef åt labourpartiet fram till 1997, då hon typiskt nog blev lobbyist. Men hon lockades tillbaka för att arbeta åt transportministern.

I ett mail till anställda i brittiska regeringskansliet 2001 förklarade hon att "den 11 september var en utmärkt dag att begrava dåliga nyheter på". Ministern och Tony Blair tog avstånd i sak, men lät Moore vara kvar.

När hon sedan påstods ha sagt samma sak inför prinsessan Margarets begravning i februari 2002 var däremot måttet rågat.

Men det Jo Moore och andra "spin doctors" vet är att händelserika dagar och veckor kan ge utrymme för att begrava en och annan dålig nyhet.

Eller tvärtom. I våras fanns ett slags politisk borgfred runt coronahanteringen ett tag, men under våren började det knarra i enigheten och utspelen kom från M, KD och SD.

Under höstens ”andra coronavåg” var det länge tyst, och ett slags ny borgfred tycktes upprättad. Men i måndags kunde inte M-ledaren Ulf Kristersson hålla sig och krävde att statsminister Stefan Löfven på nytt kallar partiledarna till möte om coronasmittan i landet.

Fast att göra det dagen innan amerikanska presidentvalet var kanske inte så strategiskt. Utspelet fick förströdd uppmärksamhet från några som inte fick följa med när resten av redaktionen var på andra sidan Atlanten och tog aldrig fart. Och när Löfven i onsdags sa att han ska bjuda in till sådana samtal blev också det en notis om det mellan valresultaten i Alaska och Winston-Salem, NC.

Vad som begravts i veckan verkar bra nedgrävt. Att S-löftet om införandet av en familjevecka påbörjas genom en remissomgång, kanske? Och vad som begravts i en proposition från landsbygdsminister Jennie Nilsson och näringsdepartementet vet vi inte. Men visst är det mystiskt med en propp där 52 sidor är blanka? Det handlar om ”Kompletterande bestämmelser med anledning av den nya EU-förordningen om spritdrycker och EU:s tillträde till Genèveakten”. Visst, bilagan finns sedan i ett separat dokument, men vi anar ugglor i mossen…

* * *

Myrdal putt på Lööf och Lindquist

Från Jan Lööfs Bellman i FiB Kulturfront.

Jan Myrdal har gått ur tiden. Det finns så klart massvis att skriva om en sådan gestalt i politiken, vi väljer att minnas hans sällsynta ilska. En politiker med erfarenhet från regeringsarbetet betonade en gång för oss vikten av att kunna lacka ur då och då. Att ge sina partikamrater en hårtork är en konst, som få i ett land byggt på konsensuskultur, klarar av.

Myrdal var en av de som inte höll tillbaka när det rann över.

Vi minns särskilt två tillfällen. Det första var när Jan Lööf gjorde serien Bellman för FiB Kulturfront vid starten 1972. I den tecknar han en version av diskussionen om vad som skulle finnas på baksidan av tidningen. Myrdal får förespråka "ren porr", och lär ha varit upprörd över teckningen och tyckt att serie skulle stoppas.

Men ilskan la sig och Jan Myrdal skrev sedan förordet när Bellman gavs ut i samlad version.

En annan gång var när journalisten Bosse Lindquist pressade honom om den påstådda propagandan mot Kambodjas kommunistregim på 70-talet. Metodiskt går Lindquist i dokumentären ”Tystnaden i Phnom Penh” genom sina icke-fynd av det samma, och man kan verkligen höra hur vulkanen Myrdal samlar kraft.

Sedan sker utbrottet (48 minuter in):

– Snacka inte skit! Det här är bara skitsnack!

Och sedan ett konstaterande som får oss att tänka på dagens diskussioner om alternativa fakta:

– Okej, låt oss säga det, du hittar den inte men jag hittar den. Du säger att det inte förekom någon kampanj, jag sa att den förekom.

Gör er själva en tjänst och lyssna på dokumentären, det är både en uppvisning i god journalist och politisk ilska. Två konstformer som blir allt mer sällsynta.

Mao Tse-Tung bereds tillfälle att hälsa på svenska Jan Myrdal. Foto: TT

* * *

Hulkens lilla röda

Apropå Jan Myrdal så var ju han en av de första i Sverige att uppmärksamma (och hylla) kulturrevolutionen i Kina vägledd av Mao Tse-Tungs tänkande (ja, vi vet att det förmodligen är inkorrekt stavning).

Och som av en slump fick vi reda på Myrdals bortgång och försvarsminister Peter Hultqvist bok ”Hundra procent socialdemokrati” ungefär samtidigt. Och visst finns det ett anslag av Maos lilla röda över boken?

  

* * *

I amerikanska val mäts ALLT. Till och med vilka politiska preferenser en person med ett visst namn kan tänkas ha. Huruvida detta har någon bäring på verkligheten vete tusan, Richard Nixon hade nog inte haft några problem att rösta på Trump, men Richard Ford?

Å andra sidan betvivlar vi att vare sig Barbara Walters eller Barbara Bush skulle rösta annat än mot The Donald.

Vi kan i alla fall inte låta bli att fundera på om det går att se liknande mönster i Sverige. Vad heter den typiska S-väljaren, respektive M-väljaren?

Frågan gnagde i oss och krävde ett svar. Men hur? Vi kollade vanligaste namn bland de tre största partiernas förtroendevalda (och räknar ihop olika stavningar av ett namn, som Thomas och Tomas, och där namnet ingår i ett dubbelnamn).

Så här ser det i toppen ut i de manliga M-leden:

Lars            68

Per               55

Anders       53

och så

Fredrik      32

Carl             26

Uffe och Uffe (Adelsohn och Kristersson). Foton: TT

Ulf               25

Och i de kvinnliga M-leden:

Anna           48

Eva              38

Carina        33

Så här ser det i toppen ut i de manliga S-leden:

Lars             95

Jan              71

Anders       66

och så

Håkan        29

Stefan         25

Göran         22

Och i de kvinnliga S-leden:

Ann             65

Eva              63

Lena           60

Så här ser det i toppen ut i de manliga SD-leden:

Lars             45

Jan              41

Per               40

och så

Jimmie/Jimmy           16

Inga superöverraskningar precis. Dock noterar vi i mängden namn två saker. Dels att det i S-leden är betydligt vanligare med dubbelnamn, som Per-Åke eller Ann-Christin. Sex procent av de förtroendevalda i S har dubbelnamn, och vår favorit är onekligen Curt-Rune.

Dels att Y-namn förekommer absolut flitigast i SD-leden. 59 personer heter exempelvis Conny, Ronny eller just Jimmy.

* * *

Foto: Skärmdump

Better not call Cal

Media flödar över av rapporter från det amerikanska valet, vi ska inte bidra så mycket till det flödet. Men en sak måste vi uppmärksamma: senatsvalet i North Carolina.

Där stod utmanaren Cal Cunnigham (D) mot sittande senator Thom Tillis (R).

Det såg ut att bli en hård fight, men omständigheterna bidrog till en konstig slutspurt. Allt handlade om vad som hände den 2 oktober.

Mottagningen vid Vita huset. Foto: Skärmdump New York Times

Thom Tillis hade deltagit i mottagningen vid Vita huset i slutet av september där nomineringen av Amy Coney Barrett ”firades”. Och en av de som smittades då var Thom Tillis, vilket han fick reda på den 2 oktober (samma dag som Donald Tump) och Tillis gick i karantän.

I praktiken gjorde utmanaren Cal Cunnigham det samma efter nyheten samma dag om hans sexting, med SMS-kontakter med en pr–strateg. Cunnigham har sedan dess nobbat intervjuer och bedrev sedan dess det mesta kampanjarbetet hemifrån.

Det har uppenbarligen gått sådär…

* * *

Ingen rök för McGovern

Riktigt dåligt gick det för demokratiske presidentkandidaten George McGovern 1972. Han vann bara i en delstat och i Washington DC. Men han har för evigt bidragit till samlingen av udda politiska giveaways genom sina tuggummicigarrer.

Det bästa Cal Cunningham från tobaksbranschens North Carolina kunde åstadkomma var en mugg.

* * *

Osäkerheten om valutgången var/är ju stor, men det tog Daily Star onekligen höjd för genom sin förstasida:

* * *

När kommer Hakan Juholt boulevard?

Monumentet vid Självständighetsmuseet i Windhoek, Namibia. Byggt av Nord- Korea. Foto: Andra Kammaren

Håkan Juholt har installerat sig i Pretoria som Sveriges ambassadör i Sydafrika. På Facebook poserar han stolt framför en bild av sin företrädare som S-ledare, Olof Palme, en svensk med väldigt högt anseende i det nya värdlandet. Palme gav ju bland annat stöd till regeringspartiet ANC under kampen mot apartheid, och sånt glöms sent bort. Som tack har han fått flera gator uppkallade efter sig i södra Afrika. I Sydafrika kan man färdas längs Olof Palme Street till en pendeltågsstation i kåkstaden New Brighton utanför Port Elizabeth. I centrala Maputo i Moçambique går det fint att strosa längs Avenida Olof Palme.

Även i tidigare apartheidkontrollerade Namibia, i huvudstaden Windhoek, hyllas Palme jämte andra frihetskämpar. Genom stadens fina, och kanske vitaste, kvarter löper Olof Palme Street. Inte långt därifrån kan man promenera längs Robert Mugabe avenue. Där vägen möter Självständighetsmuseet, med sitt väldiga monument byggt av Nord Korea, binds den samman med Fidel Castro Street.

Undrar just var de ska dra Sahlin-dödaren Håkan Juholts boulevard?

Fidel Castros gata i Windhoek, Namibia. Foto: Andra Kammaren

* * *

From zero to hero – Juholt lär sig slå ihjäl angripare

Håkan Juholt har inte bara installerat sig i Pretoria utan också i Hela Östra Småland. Hans gamla arbetsplats, tidningen Östra Småland, gick i graven 2019, och han sörjde:

”När jag tog farväl av papperstidningen som blev mitt liv, skrev jag att ”Lokaltidningen är vårt gemensamma samhälle” och att ”det inte endast är en tidning som läggs ned, det är ett samhälle som dör.”
Det var mörkt i Reykjavik när jag skrev den krönika som jag antog skulle vara min sista. Vintern hade kommit. Isande kalla stormar slog mot mig de få minuter jag kunde vara utomhus. November i Reykjavik är mörkt, kallt och blåsigt. Det är dystert. Uppgivet och hopplöst.
När jag idag ser ut genom mitt fönster blommar jakarandaträden. De violetta blommorna smälter samman med den klarblåa himlen. Sommaren är på väg. Temperaturen stadigt över 30 grader. Det är ljust och kraftfullt. Jag hör fågelsång och ser barn som leker. Det är livet som pågår därute. Genom mitt fönster blir jag en del av det”.

Och fönstret finns alltså även i nygammal digital form på nystartade nättidningen Hela Östra Småland, vars tillkomst även tidigare socialminister Lars Engqvist ska ha varit inblandad i. Och där finns återigen Juholts krönikor.

I en intervju med Hela Östra Småland berättar han också om den inledande träningen i Sydafrika:

”Vi bor i ett residens med vakter dynget runt. Här kan vi inte gå ut på kvällarna. Jag har fått gå en säkerhetskurs och lära mig hur man slår ner en angripare, berättar Juholt”.
”Vi bor i en välmående del av Pretoria, men vi har elstängsel, murar och vakter dygnet runt. Jag och min hustru Åsa är ensamma i huset och jag har fått gått intensiva säkerhetsutbildningar, berättar Håkan Juholt.
”Jag har gått kursen ”from zero to hero” där jag fått lära mig hur man identifierar ett hot och hur man slår ihjäl någon som angriper en. Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra vid 58 års ålder”, fortsätter han och tillägger att han så smått börjat förbereda den sydafrikanska marknaden för sillens ankomst.

* * *

Oansvarig utgivare på Östra Småland drog vidare

Apropå Lars Engqvist och Östra Småland så var han chefredaktör där 1978–1980 då han i stället blev chefredaktör för Arbetet i Malmö. Fast på Östra Småland glömde de att meddela till PRV att de bytt ansvarig utgivare.

1982 ansåg sig en tidigare ölandsbo felaktigt utpekad i Östra Småland som nazist och anklagelser om att han skulle ha spritt antisemitisk propaganda i Polen.

Han stämde tidningens ansvarige utgivare och krävde dem på 20 000 kronor i skadestånd. Det var då man upptäckte att bytet aldrig skett, Engqvist var fortfarande registrerad som ansvarig utgivare.

Men tingsrätten i Kalmar avvisade åtalet mot Engqvist för att han uppenbarligen inte varit utgivare när publiceringen skedde.

Men Engqvist hade före jobbet som chefredaktör i Kalmar varit ungdomsförbundet SSU:s ordförande sedan 1972, och då också varit ansvarig utgivare för deras tidning Frihet. Efter honom blev Jan Nygren SSU-ordförande 1978–1984. När han ersattes som ordförande av Anna Lindh tog Frihets redaktion direkt tag i att byta ansvarig utgivare.

– Jaha, så den tidigare Lars Engqvist ska bytas ut? sa den ansvarige på PRV.

Samma sak igen. Engqvist hade i sex år på övertid haft utgivarskapet. Nu hamnade han inte i något tryckfrihetsåtal för den perioden. Men Arbetet (tidigare LO-tidningen) som övertog tidningsnamnet från Arbetet i Malmö skulle kanske kolla utgivarskapet för säkerhets skull?

* * *

Littorin tillbaka i pr-branschen (har han någonsin varit borta?)

Det här gänget är delägare i The Labyrith, en sådan där pa-byrå (betyder att de ägnar sig åt lobbying, eller public affairs). Som synes finns det sammanhang där S-M-MP-konstellationer är fullt möjliga.

* * *

* * *

Valvaka utan Peggar

Vilken var bästa valvakan? SVT:s eller TV4:s? Nä, CNN fick alla andra att blir gråtrista, tyckte många och funderade på Peg Barneviks kommentatorsroll. Men Csaba Perlenberg på Kvällsposten/GT vet, vem som var bäst:

* * *

Lika som bär

Patrik Sjöberg, höjdhoppare och OS-medaljör, och Jan Emanuel Johansson, tidigare S-politiker och Robinsonvinnare.

* * * * * *

Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?

Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!

andrakammaren@fokus.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera