Kulturbloggen: Lydia Sandgren har skapat en värld med gator du vill gå på

Text:

Foto: TT

Min fru, göteborgska, ropade ”jaa” från duschen när hon från en hög radio i köket hörde att Lydia Sandgren får Augustpriset. Alla som inte gillar Samlade verk är tråkiga, hojtade hon. Eller stockholmare, misstänker man ibland. När Göteborg nu tar plats som litterär scen i en uppmärksammad episk roman för en ny generation läsare är det alltså ett ögonblicks positionsförflyttning från en fiktiv estrad som i svensk litteratur överväldigande ofta hämtar sina miljöer från huvudstaden.

Göteborg har inte saknat sina skildrare och skildringar. Men Claes Hylinger har sin finsmakarpublik. Den som älskar hans precisa stilkonst, hans skildringar av en stad med sina många oemotståndligt kärva områden: ”Jag bodde i ett bra kvarter. En fiskaffär låg tvärs över gatan och den sålde också blommor. Ett Systembolag låg fem minuters väg nedför backen och där köpte jag vitt vin till fisken”.

Hylinger har också gett sin läsekrets vemodiga kvällar på Pärlan och melankoliska söndagspromenader runt Delsjön. Marianne Fredriksson har målat upp krigets Göteborg i Simon och hans ekars hus vid älven, det svåråtkomliga området mellan Långedrag och Nya Varvet. ”Han följde med kusinen i kanot ut mot inloppet, låg där med paddeln i beredskap och väntade på färjan från Danmark. Den kom så regelbundet att man kunde ställa klockan efter den”. Vi som har bosatt oss i landets västra utpost vid denna älvs mynning har haft sådant som riktmärken och inre balanspunkter. Nu har vi fått nya.

”Nuförtiden var Hagas gårdar stängda och städade, och på kullerstenarna rörde sig söndagsflanörer som åt överdimensionerade kanelbullar. Sprängkullen hade blivit universitetsbyggnad istället för svartklubb. De enda av ens polare som bodde kvar hade slutat röka hasch och blivit arkitekter”, läser vi hos Lydia Sandgren. Vi känner att vi är där på samma sätt som vi hos Gun Britt Sundström i Maken kände att vi satt med Martina och läste på stadsbiblioteket på Odengatan 1971, eller sålde kvällstidningar och choklad till gamlingarna på Sophiahemmet 1972  tillsammans med Jack i Ulf Lundells roman eller hur ölen tillsammans med Henry Morgan smakade på Zum Franziskaner i Gamla Stan hösten 1978 i Klas Östergrens Gentlemen.

I radion i köket i Göteborgslägenheten denna kväll då Sandgren får sitt välförtjänta Augustpris, säger programledaren Gunnar Bolin att det är svårt att läsa en roman där man ska följa en förflyttning mellan två gator man inte känner till. Bolin säger att han inte kan se framför sig hur han ska ta sig ”från Västra Långgatan till Linnégatan”. Det kan ingen göteborgare heller. För det finns ingen Västra Långgatan. Bara en första, andra, tredje och fjärde. Linnégatan kommer man till genom att svänga till höger. Sen när blev det viktigt att kunna se den verkliga bilden av förflyttningen framför sig när man läser en roman? Hur många av oss kunde geografiskt följa nattvandrarna i Paul Austers New York-triologi? unge Werther vandringar i de tyska bergen?  Raskolnikovs jagade steg i St Petersburg eller Duras promenader till järnvägsstationen i Paris i Smärtan? Stockholmsläsaren som ännu inte läst Samlade verk eller varit i Göteborg behöver inte oroa sig över att inte hänga med i svängarna. De kommer att tycka om Lydia Sandgrens skickligt komponerade romanbygge.

Hon har skapat en värld man vill vara i, människor man tycker om och vill umgås med.

Och gator man vill gå på.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!