Ebba Blume: Det vackra i att aldrig bli tillfreds med isoleringen

Det klaustrofobiska med en lång karantän inom Svea rikes gräns är att man till slut kan få för sig att landet är normalt. Det finns dock tillfällen som övertydligt påminner om den paniska skräck för friktion som kan prägla landets mentalitet.

Nyligen tog P1 Morgon upp frågan hur man skulle säga åt människor som man inte tyckte höll corona-avstånd. Som väntat fanns inga givna svar, inga handböcker – än så länge. Programledaren landade till slut i en förebrående fråga: »Men hur ska man göra? Vad säger experterna?«

Detta nästan rörande inslag, som efterlyser expertis för att upplysa om hur vi ska meddela oss spontant inför främlingar, hade nog inte kunnat utspela sig någon annanstans.

Sverige kännetecknas vanligen av modernism; en snabb samhällsomvandling, som för ett par sekel sedan föddes i takt med de framväxande storstäderna, där människor blandades på gatan i ett myllrande kaos, musikaliskt mitt i sin disharmoni. Där olikheter kunde beblandas, skava mot varandra. Modernismens boulevarder förde samman enorma mängder människor på gatunivå, vilket på en gång markerade och upplöste individen. S:t Petersburgs livliga huvudgata Nevskij Prospekt lockade till och med ut Dostojevskijs bleka källarman, som efter en överdos isolation kastade sig in i den strid han föredrog, även om han så själv blev offer i kollisionen.

Trots framsteg i ingenjörskonst, är det ibland som om Sverige hamnade i bakvattnet av den myllrande sidan av moderniteten. Etnologen Åke Daun har beskrivit hur den konflikträdsla och intolerans mot det avvikande, som förr präglade livet i bondbyn, lever kvar än i dag. Åsiktsklustrens entoniga tyckokrati liknar nu isolerade byar snarare än vägar mot det verkliga mötets diskussionsglädje, som på andra håll betraktas som artigt människointresse; ett sätt att slipa eller förkasta tankefrön, ge bränsle åt samtal.

I det brittiska parlamentet kan ledamöter bli rasande på sina opponenter, men ta en öl som goda vänner privat; kanske just för att man – trots starkt engagemang – inte gör sin åsikt synonym med sitt eget jag.

Ett skäl till att det omtalade medleyt i SVT:s Svenska Nyheter nästan kändes exotiskt när den samlade oliktänkande i samma ruta – inte i ett hätskt debattprogram, utan i en satirisk sång – är kanske att vi i Sverige är så svältfödda på självironi.

Den ironiska generationen kritiserades för att inte ta något på allvar, vilket kunde driva knytnävsviftande plakathållare till vansinne. Men det finns en lockande, dandylik visdom i ironin.

I dandyns till synes lättsamma obenägenhet att ta sig själv, sina åsikter, på blodigt allvar, ligger en djup medvetenhet om det egna jagets förgänglighet, om det andefattiga i att identifiera människan utifrån hennes tyckande.

För att göra upp eld med enbart pinnar krävs just friktion. Och kanske är vi nu, under pandemins andra våg, vid en vändpunkt, isoleringens smärtgräns. En finsk undersökning bland isolerade fångar har visat, att fångarna upplevde första tiden som instängd som svårast, men sedan vande de sig.

Trots det livsviktiga i att följa restriktioner, finns något vackert i att många nu har svårt att göra det, och – till skillnad från fångarna – vägrar att vänja sig vid isolationen. Kanske handlar det inte om ett aggressivt trots, utan om en obändig längtan till varandra, även till människor bortom våra maximalt åttahövdade kluster. Om att vi är sociala djur, som bara måste ses på annat sätt än i de sociala mediernas åsiktsfort. Helst med en självdistans på åtminstone en och en halv meter.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Text:

Toppbild: TT