Vuxenkulturen verka befinna sig i en prinsessfas

Jag undrade länge över de märkliga perukerna med en sned fläta som så många flickor i nedre dagisåldern gick runt med på stan. Och över alla de blå klänningarna av stelt utklädningstyg; plastslotten med snöflingor för 2 500 kronor; pennseten, rullväskorna, gummistövlarna och allt det andra med Elsatema som fortsätter att säljas i enorma kvantiteter, år efter år. Frost fyller snart tio men filmens kulturella tyngd verkar fortfarande omätbar för kvinnor födda på 2010-talet.

Frost var produktionen som gjorde Disney till ett godkänt varumärke igen bland populärfeministiskt medvetna föräldrar. Den har ett systerskapstema, en kvinnlig regissör och en kompetent hjältinna som räddar andra oftare än hon räddas själv (i Frost 2 är till och med hon den som friar). Den är också skittråkig. Ja, jag såg den till slut. Filmens oerhörda framgång beror inte på något berättartekniskt geni; kärlekshistorien är platt och humorn icke-existerande, vilket inte gör så mycket eftersom handlingen är obegriplig för den publik som den tagits emot bäst av (tjejbarn mellan två och fem). Det enda som finns att verkligen gilla med Frost är att de animerade kvinnorna i den är så snygga.

För oj vad snygga de är och oj vad barn gillar det. Feministisk sensmoral eller inte, det barnen bryr sig om är Frost-sessornas hår, hud och kläder. All Frost-merchandise som köps är på så sätt inte så olik min egen shopping, även om mängden ljusblått glitter skiljer sig.

Anna Björklund: Alla »boomers« kan vara lugna – vi 90-talister är betydligt sämre

Den så kallade prinsessfasen är många barns första estetiska preferens, det första tecknet på att de också kommer att bli människor som förhåller sig till status, makt och kön. För dem är blinget och klänningarna oerhört spännande, oavsett vilken präktig berättelse som utspelar sig i bakgrunden.

För de vuxna verkar fasen däremot vara obehaglig. Mamman Marie Pettersson hade helst sett sin dotter i »brunrandigt könsneutralt«, skrev hon i Sydsvenskan (13/1–21), ändå springer barnet runt i tyllkjol och med krona av plast (hur hon nu fick tag i dem utan sina föräldrars medgivande). Pettersson är, förutom rädd att bli anklagad för att vara en dålig feminist, orolig för att barnet ska korrumperas av de rosa klänningarna, eftersom de är symboler för det »ytfixerade, uppsminkade och passiva«.

Jag har sett många föräldrar bli besvikna, arga eller generade över sina unga kvinnliga släktingars begär efter den sortens tjejighet. Min mamma kommer aldrig sluta oja sig över ett par pumps jag köpte när jag var femton och jag minns dramat första gången jag ville ha läppglans på mig på skolfotot. Att ta på sig Disney-prinsessutstyrsel som treåring anses vara riskbeteendet som kan leda till all annan livsfarlig femininitet.

Jag tror det är välvilligt, de hade hellre sett mig i något storrutigt och fältmässigt, något som antydde att jag skulle slippa det där kladdiga och svåra som har med spelet mellan könen att göra. Som Georgina i Fem-böckerna, eller kanske som Elin i Fucking Åmål, som lämnar brudrollen och allt det plågsamma i heterovärlden.

Anna Björklund: Tiden vi sparade la vi på bib-konsumtion och Candy Crush

Trots denna foträta uppfostran, att jag är från en generation där de flestas mammor yrkesarbetat och där alla visste att tjejer lyckades bättre på det mesta, verkar även vuxenkulturen nu befinna sig i en prinsessfas. Fillersidealet puffar upp dragen och gör dem ännu mer feminina, de internetgenererade sminktrenderna är fruktansvärt avancerade och de parodiskt kurviga kroppar som dominerar populärkulturen nu har aldrig setts tidigare (bokstavligen inte, kirurgin var inte där än då). Keeping up with the Kardashians går på sin sista säsong men uberfemininitetens breda genomslag verkar inte på väg bort: mina flöden är fyllda av truliga put, skumbad, vinglas och långa naglar.

Frågan är om glittrig yta verkligen är förknippat med att vara handfallen och passiv, såsom den slentrianfeministiska tolkningen ofta antyder. Det prinsesseriattributen för olika åldrar har gemensamt är att de saknar praktisk funktion, att de är dyra, onödiga, omöjliga. Balklänningen som knappt kommer in genom dörren ser ut så just för att visa att här kommer inget hederligt dagsverke utföras, bara så att ni vet.

Kim Kardashian, som mest av alla använt posen att tyst snegla över axeln och svanka, signalerar förvisso ett väntande, precis som prinsessan i tornet gör. Men hennes stillhet är också en maktdemonstration – är man hon behöver man inte göra så mycket. De kommer till henne, inte tvärtom.

I Frost är det också prinsessan Elsa, som mest sitter och stirrar i sitt slott och aktivt undviker att använda sin makt, som blivit flickornas idol. Hennes syster, den goda förebilden som är aktiv, kämpar och är filmens egentliga hjälte, struntar barnen i. Henne ser de ju varje dag hemma.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Text:

Toppbild: TT