Krönika

Anna Björklund: Alla »boomers« kan vara lugna – vi 90-talister är betydligt sämre

Tekniken fördummar.

»Visst gör det ont när de går om en«, sa en äldre släkting till mig när hon såg min tvååring rita en teckning. Jag tittade på den gröna kritan som för det mesta höll sig på pappret. Jag, som gått ett par år på KTH:s arkitektutbildning, hummade till svar.

Jag hör dem, de som hela tiden väntar på att bli omsprungna av de yngre. De medelålders som med jagad blick läser listor där börs-vd:arnas löner ställs bredvid inkomsterna för killar som streamar sitt dataspelande och tjejer som lägger ut bilder på sina senaste fillers. De kämpar med att försöka förstå meningen med de dansande mellanstadieungarna på TikTok och berättar att de försöker lyssna på poddar »för att hänga med«. De har ålderskriser som inte bara har med deras dödlighet att göra, de befarar också att all deras kunskap och erfarenhet blivit irrelevant och överflödig på grund av ny teknik och sociala medier, att de är redo att puttas mot ättestupan av någon twitchare i saccosäck.

Och visst, världen har förändrats. Många födda på 60-talet och tidigare har väl behövt vänja sig vid att be någon yngre och dummare om hjälp med att både byta lösenordet till deras Apple-id och fixa wifi:t på landet; kanske har deras roll på arbetsplatsen också ändrats en del sedan vi 90-talister kom in på kontoren. Men även om något enstaka småglin kan dra in sina föräldrars årslön på en eftermiddag genom att skjuta animerade gubbar i huvudet är det totala maktövertagandet inte så nära förestående som alla självhatande boomers inbillar sig.

Den yngre generationen är nämligen sämre.

Anna Björklund: Tiden vi sparade la vi på bib-konsumtion och Candy Crush

Högskolelärarna klagar ständigt på den sjunkande nivån på studenterna som kommer till dem. De kan inte läsa, inte skriva, och vet det inte ens själva. De vet inte skillnaden på samhällskunskap och skvaller, på nyheter och true crime-underhållning. De kallar sig vidsynta men är mest socialt oerfarna, deras trösklar för att göra uppdykanden i verkligheten är skyhöga och när de väl tittar fram är det som att de träffar människor för första gången. Vilket inte är så långt ifrån sanningen. All den tekniska kunskap som de äldre är så imponerade av, är trots allt ett resultat av ett i många fall relations- och prestationsförstörande missbruk.

Så heter det förstås inte bland de vuxna som tillåtit den banan, köpt spelen, kapitulerat för de nya tiderna. De självutplånande föräldrarna argumenterar glatt för att man inte behöver ha riktiga sociala kontakter; sport och föreningsliv är ändå förlegat och säkert patriarkalt, och sex kan man ju ha i VR. De ber om tips på vilken sorts bakverk som passar till sönernas gamingkvällar (de förväntas inte kunna äta med bestick eller vid ett matbord, så det får inte vara för kladdigt).

»Barn lär sig engelska i apparna«, säger de hoppfullt när de stoppat iPads i händerna på sina bebisar. »De verkar ju gilla det i alla fall!« lägger de till, flinande, när de själva hör hur vansinnigt det låter.

Rädslan att verka mossig verkar kunna motivera lite vilket resonemang som helst. Dataspel kan hjälpa litteraturen, skrev författaren Helena Dahlgren i Aftonbladet Kultur den 25 november, som ett inlägg i den handfallna diskussionen om vissa (ganska många) barns obefintliga läsande. Javisst, och folkhälsan ska räddas med läsk.

De äldres oförmåga att ta problemen skapade av tekniken på allvar kanske beror på en äkta tro på teknikens under, att förtroendet för forskning och framsteg felaktigt fått dem att utgå från att alla nya uppfinningar måste vara enbart bra. Eller så tycker föräldrarna bara det är skönt att dricka vin ifred medan deras barns limbiska system bombas sönder och samman, det är svårt att avgöra. Men boomergenerationens dåliga självförtroende och vansinniga rädsla för att verka konservativ verkar ha gjort riktig skada. Barnen till de moderna och flexibla framtidsälskarna mår sämre och kan mindre än någonsin. För första gången sedan man började mäta är IQ sjunkande, precis som fysisk och psykisk hälsa, sociala förmågor, allmänna kunskaper och samhällsengagemang.

Att våra unga varit duktiga på att hänga med i några amerikanska it-jättars senaste programuppdateringar är en ganska klen tröst, när både vetandet och tänkandet stadigt dalar på alla andra områden. Men om de vuxna var rädda att bli frånsprungna kan de slappna av. Svenskarnas maratontider har blivit längre sedan slutet på 70-talet. Anledningen är att deltagarna helt enkelt blivit sämre.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera