Dan Wolgers: Brown Island gör fel analys

Text: DAN WOLGERS

Foto: TT

Studentgruppen Brown Island på Konstfack har föreslagit namnändring av skolans utställningsrum, från Vita havet till Havet. Förslaget är en detalj i en större helhet avsedd att fästa uppmärksamhet på en snedrekrytering av studenter (och lärare) till Konstfack och, förmodar jag, till konsthögskolor i allmänhet. 

När jag tar del av debatten i media blir jag påmind om vad det egentligen är som sätter käppar i hjulet för en bredare representation ur sociala klasser och lager – nämligen det distanserade och konstlade språk som har utvecklats under de två senaste decennierna, av skrivbordsmänniskor och systembyggare, i spåren av Bolognaprocessen genomförande. 

Detta europeiska samarbete mellan 47 länder fordrar att alla högskolors utbildningar är likställda och evidensbaserade, för att utvärderingen av studieresultat ska bli rättvisande när studenterna rör sig mellan högskolorna i Europa. 

Avsikten är vällovlig, utom i det att den vingklipper studenter och lärare på högskolor som undervisar i de performativa konstarterna, såsom bildkonst, musik, teater, dans. Studier i de ämnena vilar inte på evidensbaserad forskning eller fasta kunskaper. I verkligheten finns inga moment eller studieresultat i de performativa konstarterna att objektivt utvärdera, att räkna ut eller fastställa giltigheten av. 

Fram tills för några år sedan var det möjligt för vem som helst att ta sig in på konsthögskolorna, bara man hade konstnärlig talang. Det var möjligt för dyslektiker, för enstöringar utan språk, för alla oberoende av socialklass eller samhällsställning eftersom man sökte med endast arbetsprover. Nu fordras skriftliga analytiska ”högskolemotiveringar”, helst på engelska – och de ska vara absolut politiskt korrekta. 

För konsthögskolorna och för konsten är det ett missförhållande som på både kort och lång sikt torde vara ett större hinder för att åstadkomma mångfald och inkludering än de som Brown Island nu försöker påtala.

Konstundervisningens anpassning till Bolognaprocessen bestämmelser driver både språket och undervisningen till sterilitet. Sterilt språk och steril undervisning bär inte frukt. 

Rekryteringen smalnar av. 

Jag anser att det är en sanning att begrunda att konsthögskoleutbildning korrumperar språket. 

De förment akademiska flosklerna saboterar för den intuitiva och individuellt utformade överföringen av konstnärliga färdigheter från äldre till yngre blivande konstnärer. Sådant okonstlat sätt att undervisa, man kan kalla det tradering, skapar broar mellan generationer och mellan grupper som annars sällan möts.

Brown Island tycks ha observerat att rekryteringen har smalnat av och dragit slutsatsen att strukturell rasism är grunden.

Jag tror i stället att det är språkbruket inom konstutbildningarna som kan verka avskräckande och som vidgar de klyftor man önskar överbrygga. 

De verkligt fria själarna som konstskolor vill rekrytera, eller borde rekrytera, varken kan eller vill delta i det snacket.  De varken kan eller vill pressas till att på skoltid formulera sanningar, att avslöja och synliggöra, att problematisera, att skriva rätt, att göra rätt. 

De vill utveckla sina konstnärliga talanger efter eget huvud så som unga människor har gjort i alla tider och de känner sig ovälkomna när det inte duger med endast konstnärlighet och vilja att hålla på med händerna. Jag förstår dem. Och jag förstår Brown Island också, fast jag inte delar deras analys.