Vi lever i de absurda reprisernas tid

Vår zeitgeist präglas av sektmentalitet och moraliserande självrättfärdighet. Vi har sett det förr, och det gick inte bra då heller.

Sekten ger skydd och tillhörighet, kanske en smula identitet åt en vilsen själ. Samma sak kan sägas om församlingen, arbetsplatsen, klanen, föreningen eller redaktionen.

Världen rymmer ju mycken vilsenhet och erbjuder därför ett varierande utbud av sekter, i vilka trohet mot uppställda dogmer är ett krav i utbyte mot upplevd trygghet. Även vettiga människor kan hamna i grupptryckets våld och företräda de mest bisarra idéer för att de ligger i tiden eller för att de icke edsvurna verkar ännu galnare.

Suzanne Moore är en vänstersinnad brittisk skribent jag följt i många år. Sedan hon i fjol i en krönika i The Guardian invänt mot att en Oxfordprofessor blivit avbokad från ett feministiskt arrangemang med hänvisning till påstådd transfobi, krävde 338 anställda på tidningen att den erfarna medarbetaren Moore inte längre skulle få publicera sig där.

Pöbeln lösgjorde sig ur sekten, den självständiga tänkaren jagades på flykten. Från ansedda amerikanska tidningar rapporteras liknande utrensningar.

Det skulle bli alltför endimensionellt att beskriva sekter enbart som mötesplatser för ängsliga. Ofta finns en andlig eller ideologisk övertygelse; ibland vänds den inåt, men den kan även vara missionerande.

Det har hunnit gå femtio år sedan Roskildes nya universitet, RUC, slog upp portarna och den danska 68-rörelsen fick sitt eget lärosäte. Det fanns goda skäl att göra uppror mot de auktoritära och stelbenta delarna av det akademiska systemet. De radikala studenterna red på tidens solidaritetsvåg. Men det stannade inte där: precis som mormonernas ledarskikt på 1840-talet försökte skapa ett slutet lyckorike i Nauvoo vid Mississippifloden ville RUC-studenterna frigöra sig från omgivningens förtryck och forma ett universitet utan föreläsningar och examinationer. Det enda nödvändiga var grupparbeten i arbetarklassens tjänst.

Nauvoo kraschade i ett kaos av våld, polygami och ekonomiska oegentligheter. En akademi som såg marxismen som den enda vetenskapen värd namnet fick också problem, inte minst med sig själv och sina utstötningsmekanismer.

Flera svenska universitetsprofiler erbjöds tjänster på RUC, bland dem historikern Håkan Arvidsson som senare, i boken Vi som visste allt (Atlantis, 2008), skrev om hur teorierna förvandlades till ödestro – kapitalismen bar på sin egen undergång och det var bara att invänta haveriet – samtidigt som lärare och studenter visade ”en osedvanligt intolerant attityd gentemot oliktänkande”.

Man skulle kunna tro att de nutida woke-kommissarierna på Konstfack i Stockholm hade åkt tidsmaskin till Danmark innan de snickrade ihop sin svartvita verklighet.

För sektforskarna finns ännu mer att hämta i det danska 1970-talet. Där var den så kallade Blekingegadeligan en revolutionär cell med surmulen överstepräst och tilltagande förakt för alla andra vänstergrupper. Internt pågick en gradvis förflyttning från idealism till hänsynslöshet. De som blev kvar genomförde spektakulära rån där det mesta av bytet postades till palestinska PFLP. Till slut sköt de ihjäl en polis i Köpenhamn.

Då var det lättare att känna igen sig i Tvindskolorna, som etablerades som ett alternativsamhälle på Jylland och skickade eleverna med buss till fattiga länder för att de inpå huden skulle förstå nödvändigheten av bistånd och solidaritet. Det var lite av sympatiskt sommarläger med hippietouch över det hela. Snart uppstod emellertid en hårdhänt logementskultur med puritansk åsiktskontroll medan skolkoncernen knoppade av sig med insamling av second hand-kläder, något som den antikapitalistiske Tvindgurun Mogens Amdi Petersen slog mynt av. Danska staten har krävt honom på motsvarande 180 miljoner, men sedan länge håller han sig oåtkomlig utomlands.

I efterhand har fler danska än svenska tidsskildringar vittnat om hur illa människor for i sektmiljöerna. I en av de mest läsvärda, journalisten och tidigare Tvindeleven Tina Eibys Til tjeneste. Dengang i 70erne (Gyldendal, 2006), framstår hennes aktivistgeneration som kuvad, okritisk och auktoritetstrogen, trots övertygelsen om att ha varit det motsatta.

Ju mer man sluter sig i den egna gruppen, desto mer rätt får man.

Woke är korttänkthet och sekterism för twitteråldern. Den brittiska skribenten Joanna Williams menar i sin nya bok How woke won (Spiked, 2022) att den nedlåtande, moraliserande självrättfärdigheten fångar vår zeitgeist. Det är de absurda reprisernas tid.

Text:

Toppbild: Matt Dunham / AP