Historien om Skansen i fara

Text:

Foto: TT

Landets byggnadsvårdare lyfte ett häpet ögonbryn på årsdagen av pandemin, den 11 mars. Anledningen var en debattartikel i Aftonbladet, med en lång lista av undertecknare: Skansens styrelseordförande Sven-Erik Österberg överst, följt av vd:n John Brattmyhr och resten av styrelsen.

De påminde om de låga besökstalen under pandemin. Dessa var ett av skälen till att kulturbyggnaderna, husen, själva essensen i det friluftsmuseum som Artur Hazelius grundade år 1891, världens första, riskerar att kollapsa »om inte omedelbara åtgärder vidtas«. Undertecknarna skrev att regeringen »måste agera innan Skansens kulturhistoriska byggnader av nationellt intresse förfaller«.

Styrelsen ville ha mer pengar. Fort. Det extra stöd från staten och överskottet från entréintäkter, som var tänkt att användas till underhållet, behövdes, enligt styrelsen, nu för att klara Skansens starkt minimerade drift under pandemin.

»I dag, ett år senare, finns en fortsatt mycket stark oro över det faktum att underhållsbehovet av kulturbyggnaderna vida överstiger Skansens resurser. Och vi kommer inte i kapp. Staten måste ta ett större finansiellt ansvar för att bevara det gemensamma kulturarv som Skansen förvaltar. Och det nu.«

Få byggnadsvårdare och be­-byggelseantikvarier hade något att invända mot beskrivningen.

Byggnadsvårdaren Robert Danielsson – som hade arbetat i 20 år med förvaltning av kulturmiljöer, på Riksantikvarieämbetet, Kungliga Vitterhetsakademien och kyrkomiljöer i Stockholms län, när han i augusti 2020 började som byggprojektledare på Skansen – berättar för Fokus att Skansen för honom var, som för alla i hans gebit, höjdpunkten i ett yrkesliv:

– Att få uppdraget, mandatet, ansvaret att se till att husen bevaras  … Jag såg fram emot det. Trots att jag visste att det var förknippat med ett jättestort ansvar var det en stor eloge att få det. Till dess man märker att förutsättningarna inte finns.

– Anledningen till att jag vet det är att jag och min kollegas uppdrag var att vi skulle göra planerna. Vi började med det mest akuta.  Med taken. Det visade sig snabbt att det fanns inga medel för att genomföra ett takprojekt. Trots att det låg presenning på taken och där fanns långt gångna rökskador, sådana som kräver omläggning. När vi förde fram det sa de: det är jättebra, det ni tar upp, men vi har inga pengar.

Robert Danielsson stannade på sitt dröm­jobb i fyra månader.

– Jag satt med ansvaret, men fick inte verktyg att göra något åt behoven. Då sa jag upp mig och två veckor senare sa chefen för byggnadsavdelningen upp sig.

Skansenstyrelsens dramatiska nulägesrapport gick alltså att känna igen sig i. Den förundran med vilken debattartikeln togs emot av initierade på e-postlistor och sociala forum handlade om det problem som man tyckte ignorerades.

Varför var verklighetsbeskrivningen så kemiskt ren från självrannsakan? Varför utelämnade det desperata ropet på hjälp det faktum att de resurser Skansen under de senaste 20 åren haft till förfogande hade investerats i annat. I nya byggnader, senast ett spektakulärt Östersjöcentrum, Baltic Sea Science Center, vars höga bygg- och  driftskostnader gör att kassan för underhåll av husen blir ännu mer knaper? Miljö­frågan var angelägen. Men var det Skansens uppdrag? Inte enligt Skansenstiftelsens ändamålsparagraf. I den står att Stiftelsen Skansen ska ta särskild hänsyn till Skansens karaktär av friluftsmuseum, levandegöra svensk kultur och vårda det kulturhistoriska byggnadsbeståndet.  Man ska inte ha som syfte att gå med vinst. Stiftelsestadgarna är grunden som Skansen står på.

Och detta att man i debattartikeln så högtidligt åberopade Skansen som friluftsmuseum och att bevarandet av husen var Skansens huvuduppgift  … varför kom det först nu? Helt plötsligt. En kovändning under galgen: under det senaste decenniet har Skansen börjat lyfta fram djuren i marknadsföringen. Vilket många anställda påpekade var direkt fel. Skansen var ju ingen djurpark. Skansen var ett friluftsmuseum med människan i centrum. Med djuren runt omkring.

Men det gick i linje med hur det sett ut under den senaste tiden: Skansen har prioriterat ner vården av kulturarvet. Så sent som våren 2020 slog man larm om en förestående konkurs redan till midsommar samma år. Varför ställdes inga frågor om hur Skansen fördelade de resurser man hade? Den kunde ställas mot en fråga om bristen på resurser för att ta hand om vårt svenska kulturarv på friluftsmuseer i allmänhet. Och problematiserat frågan hur stor del av denna pengakaka som gick till Skansen jämfört med andra friluftsmuseer.

Robert Danielsson:

– För mig är det jätteenkelt. För att veta vad man ska förvalta måste man ha en översikt och planering för vad som behövs göras. Och jag såg aldrig någon sådan på Skansen. Jag såg inte ens en underhållsplan. Har man inte det vet man inte i vilken turordning och hur ofta man ska underhålla.

– Det jag reagerade på var att kulturdepartementet heller aldrig har krävt en sådan plan.

En sådan plan som det är lagstadgat att alla kulturhistoriskt värdefulla byggnader ska ha.

Robert Danielsson drog slutsatsen att ledning och styrelse aldrig har arbetat fram en plan, som visar effekten av hur bra man sköter uppdraget. Och att om det inte finns regler för återrapporteringskrav så faller uppdraget.

I årsredovisningen för 2020 står att verksamheten på Skansen ska försöka omställas med stärkt säljfokus, samt att man ska söka utöka verksamheten med nya intäktsområden. Det är det som borde diskuteras, det är det som är problematiskt, säger flera Skansenmedarbetare och före detta medarbetare till Fokus.

– Man måste vända blicken mot hur Skansen har skötts. Varje projekt som kläcks kan ju inte starta med frågan: hur mycket kan vi tjäna på det? Men sådan har tonen blivit under de senaste 10–15 åren. Frågan är vad som då händer med en institution som Skansen som är till för att vårda och bevara för framtiden, säger en före detta anställd som vill vara anonym.

De medarbetare som Fokus talat med ställer frågorna: Hade Skansen kunnat låta bli att göra satsningen på Östersjöcent­rumet? Hade man kunnat få donator och sponsring till att underhålla husen? Man anser att ledningen underlåtit att väga olika satsningar mot varandra. Att Skansen drivs som ett företag men undviker konsekvenser som vinstdrivande verksamhet brukar föra med sig.

– I ett vinstdrivande företag skulle man inte låta ledningen sitta i 15 år.

– Så om jag vore styrelse skulle jag säga: Vi kanske skulle prova med en ny ledning som tänker annorlunda. Styrelsen har yttersta ansvaret, ledamöterna har ett jätteansvar att ställa kritiska frågor till sin vd. Om de inte gör det får de inte veta något, säger medarbetaren, och påpekar att bevarandekravet innebär vård, ett behov som styrelsen borde ta upp med regeringen i stället för att bara be om mer pengar.   

– Den nuvarande ledningen går en väg som är riskabel. Är en nedmontering av museidelen, den kulturhistoriska delen, verkligen vad Skansen ska ge sig in på?  Den del i vilken det ingår att underhålla hus och gårdar och hur man visar dem.

Den före detta Skansenmedarbetaren ger ett konkret exempel: Skansen har under flera år haft flera öppna kulturhistoriska hus som besökarna kan gå in i. Det har varit en del av Skansens särart att i dessa hus har man alltid kunnat träffa levande människor, klädda i folkdräkt, så äkta att barn har trott att de har bott där.

– Då har man uppnått illusionen av att man reser i tid och rum.

– Och de som sitter där lär sig otroligt mycket av besökarna. Det är historier som väcker besökarnas egna berättelser också, »så där satt min farmor och vävde trasmattor«. Det här var ställen där alla oavsett kulturell bakgrund kände igen sig och utbytte erfarenheter. Men då bestämmer Skansen att man av ekonomiska skäl måste stänga ett antal sådana hus. Det är för dyrt att ha personal där.

– Så man gör husen till tittskåp, ordnar en skylt eller en liten app, och då har vi tappat dimensionen  att vara ett levande friluftsmuseum.

Skansen har det senaste året sagt upp 30 personer. Djuren är kvar. En Skansenmedarbetare påpekar att djur är ersättliga, de lever korta liv och dör, men människor och deras kompetens är oersättliga.

En annan byggnadsvårdare Fokus talar med tycker att det är bra att Skansens styrelse går ut och slår larm.

– Har vi bestämt att vi ska spara ett kulturarv, måste vi ha pengar till det. Sedan kan man fundera på vad Skansen och nuvarande styrelsen gjorde under alla goda år. Har man lagt medlen i ladorna, eller förväntat sig att staten, även om Skansen gör vinst, ska stå för skötseln av husen – huvuduppdraget?

Hen tror att antalet besökare har ökat med Baltic Sea Center, som var en rimlig satsning för att locka mer folk. Men som friluftsmuseum har Skansen ett uppdrag att förvalta de kulturhistoriska husen och pengar borde ha avsatts till det.

– Ett jättestort museum har en förmåga att samla på sig fler och fler grejer. Det blir en omöjlig ekvation till slut, men underhållsskulden på Skansen är inte plötslig, den har man dragit på sig under flera år.

I grunden vibrerar frågan: Är vi beredda att betala för kulturarvet? Hur mycket? Kan finansieringen av kulturarvet i större utsträckning läggas på donatorer? Att vara samhällets minne kräver ekonomi. Artur Hazelius var en mästare på att »ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna« för att dra in vad som behövdes för att ha råd med kulturarvet. Han var en av sin tids främsta tiggare, och pengarna använde han till att vårda och bevara det han var besjälad av, Sveriges historia.

Inne på Skansens marknadsavdelning talar man åter ofta om Hazelius, men i modern företagsjargong. Han kallas Artur, kort och gott.

Men det krävs uppenbarligen mer än så för att verka i och förvalta Hazelii arv.