Känsligt att ranka lärosäten

Text:

Foto: TT

”Det blev en jättedebatt. Många var upprörda.«

Emil Görnerup är forskningspolitisk expert på Svenskt Näringsliv. Hans beskrivning av hur högskole- och universitetsrankningar har bemötts i Sverige är talande. En känsla av upprördhet är något som många av dem Fokus har pratat med återkommer till.

Några år efter millennieskiftet var det populärt med nationella jämförelser av högskolor och universitet i tidningar. Det gick att följa hur lärosäten år för år steg eller sjönk i den akademiska rangordningen. Ofta presenterades materialet i formen »Det här är Sveriges bästa och sämsta högskolor«.

I dag lyser listorna med sin frånvaro. Av de tre svenska aktörer som genomförde högskolerankningar för omkring ett decennium sedan – Sydsvenska Industri- och handelskammaren, Svenskt Näringsliv och Urank – är det ingen som fortfarande är aktiv och bedömer lärosäten.

Kanske beror det på att det var som att gå på ett minfält. Emil Görnerup minns hur Svenskt Näringslivs rapport »Högskolekvalitet« först togs emot. Organisationen undersökte elevernas anställningsgrad och inkomst efter examen, och rangordnade svenska lärosäten efter det.

– De som kom ut bra i rankningen tyckte att det var kul och var positiva. Övriga gick till angrepp mot själva mätningen, sade att vi inte mätte rätt saker och så vidare, säger han.

Vd:n för Sydsvenska Industri- och handelskammaren Stephan Müchler tecknar en liknande bild. De rankade under flera år högskolor och universitet utifrån bland annat söktryck till utbildningar, elevernasprestation och lärarnas kompetens. Stephan Müchler skrattar till när han ska beskriva gensvaret från den akademiska världen.

– Jag kommer ihåg en debatt mot någon av högskolerektorerna som hamnat allra längst ner i en sådan här rankning, och då var sur på oss, såklart. Som tyckte att rankningen var helt förfelad. Men vi delade inte den uppfattningen, säger han.

Att mäta en högskolas effektivitet är komplext. Vad är det egentligen som gör ett lärosäte »bra«? Är det antalet forskningsartiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller väger lärarnas pedagogiska skicklighet tyngst? Kanske räcker det med att studenterna går ut en utbildning med basala kunskaper om ett yrke?

Metodmässigt använder man sig i regel av tre indikatorer för att bedöma ett lärosätes kvalitet. Man kan utgå från självrapporterad statistik om elever, personal och utgifter – till exempel hur stor andel av lärarkåren som består av disputerade professorer, eller hur många som faktiskt tar examen. Alternativt kan man bedöma utifrån bibliometri, det vill säga hur många vetenskapliga publiceringar som sker vid skolan. Eller så kan rankningen ske utifrån enkäter, där skolans elever och personal får bedöma hur väl lärosätet står sig mot konkurrenterna.

Forskartrion Ingemar Lind, Thorsten Nybom och Stig Forneng använde sig i sin rankning Urank av officiell statistik från Högskoleverket, senare Universitetskanslersämbetet. Statistikern Stig Forneng säger att de hade studenternas bästa för ögonen när de satte ihop listorna. Det var ett sätt att diskutera hur väl verksamheterna fungerade, och man rankade högskolorna bland annat utifrån antal disputerade lärare och antal lärare per student.

– Vi tyckte att det hade ett värde. Men det var väl inte så många inom universitetsvärlden som höll med. De som fick en bra placering använde rankningen och skrev det på sina hemsidor. Men de som hamnade längre ner  försökte bara förklara hur löjligt det var med rankningar, säger han.

Stig Forneng säger att det svala mottagandet från högskole- och universitetsvärlden, i kombination med att det var dyrt att samla in statistiken, var orsaken till att Urank slutade göra de svenska rankningarna.

– Lustigt nog finns sådana här mätningar inom vården och inom kommuner. Inom alla möjliga verksamheter är man intresserad av att göra sådana här jämförelser. Men däremot inte när det gäller universitet och högskolor.

Varför inte?

– I Sverige finns en utbredd uppfattning om att det inte spelar så stor roll var man studerar. Att det har ungefär lika stort värde oavsett lärosäte, säger Stig Forneng.

Som blivande student kan det vara svårt att veta om en utbildning är jämbördig med en annan. Särskilt eftersom det högre lärandet i Sverige har blivit mer likriktat, i alla fall sett till lärosätenas status – allt fler högskolor har blivit universitet de senaste åren. Skillnaden mellan högskolor och universitet är att universitet har generella tillstånd att utfärda examen på forskarnivå, vilket högskolor inte har. I dag finns det 17 universitet men bara 13 högskolor i Sverige, konstnärliga högskolor och enskilda utbildningsanordnare borträknade. Före millennieskiftet var förhållandet det omvända, med slagsida åt högskolornas håll.

Senast i raden att omvandlas till universitet är Mälardalens högskola. Lärosätet var i blåsväder 2018 då Högsta domstolen dömde högskolan att betala tillbaka studieavgiften till en amerikansk student eftersom matematikundervisningen var undermålig. Statsminister Stefan Löfven lovade senare i valrörelsen samma år att Mälardalen skulle få ett universitet, och regeringen meddelade nyligen att högskolan får universitetsstatus år 2022.

Ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans (S), beskrev ombildningen som »ett positivt besked för regionen och den svenska forskningen«. Emil Görnerup på Svenskt Näringsliv ser att det finns en risk att den akademiska världen utnyttjas för symbol- och regionalpolitik.

– Jag säger inte hur många universitet vi ska ha, däremot tycker jag att alla ska hålla en hög kvalitet. Det riskerar att bli en devalvering när man gör om universitet utan att det i praktiken är så stor skillnad. Det är mer av ett namnbyte, säger han.

Ingen rankning är perfekt, men syftet är gott, enligt Emil Görnerup på Svenskt Näringsliv. Dels kan studenter ta mer informerade beslut om var de ska studera, dels väcks debatten om universiteten verkligen håller den kvalitet som näringslivet efterfrågar.

– Är det rimligt att vissa utbildningar i låg grad leder till kvalificerat arbete? Man har expanderat sektorn för högre utbildning kraftigt, samtidigt som vi har höga vakanstal i det svenska näringslivet. När jag pratar med företagen lyfter de fram kompetensförsörjning som den största utmaningen. Det är inte bara någon konjunkturfråga, utan där bakom ligger något slags systemfel, säger han.

Stephan Müchler på Sydsvenska Industri- och handelskammaren ser att rankningar har ett värde ur arbetsgivarperspektiv. Om en arbetsgivare har två likvärdiga kandidater, men med examen från olika lärosäten, kan en rankning ge en fingervisning om vem som bör anställas.

– Säg att den ena har examen från Lund och den andra från en mindre känd utbildningsinstans. Det ingår i en komplex bild, kandidaten ska passa in i organisationen och så vidare. Men självklart är det en av många saker man tar hänsyn till.

Om det inte finns en rankning, vad gör man som arbetsgivare då? Går på hörsägen?

– Det kan man inte sticka under stol med, så gör säkert väldigt många. Man känner till sitt eget universitet, det här vet jag att det funkar bra, och så vidare.

Sydsvenska Industri- och handelskammaren säger i likhet med Svenskt Näringsliv att man gjorde rankningarna till stor del för att lyfta frågan om hur viktig kvalificerad högre utbildning är för näringslivet. Men den som vill väcka debatt, kanske också får räkna med viss upprördhet? Det är ju trots allt inte så kul att få reda på att ens universitet är sämst i klassen.

– Om man ska vara lite krass har akademin en förkärlek för att ingen annan ska ha synpunkter på vad de håller på med. Den akademiska friheten och så vidare, säger Stephan Müchler.

Internationella rankningar som brittiska Times Higher Education eller ARWU, mer känd som Shanghai-listan, har ett större fokus på vetenskapliga prestationer än de svenska rankningarna. ARWU tar till exempel hänsyn till hur många Nobelpris som kan kopplas till ett lärosäte. Lusten är större bland svenska högskolor och universitet att medverka på internationella listor än nationella, konstaterar Stig Forneng vid Urank. Det lockar nämligen till sig utländska studenter:

– Våra universitet som är bäst på forskningssidan är väldigt intresserade av att profilera sig i internationella rankningar. Man tror det har betydelse för att rekrytera studenter, och även för att få andra universitet att intressera sig för forskningssamarbeten med det egna lärosätet.

Även om de svenska rankningarna sakta tynat bort verkar de internationella rankningarna vara här för att stanna. Och det måste universitets- och högskolevärlden förhålla sig till. År 2010 skrev Magnus MacHale-Gunnarsson, utredare vid avdelningen för analys och utvärdering vid Göteborgs universitet, rapporten Att leva med universitetsrankningar. I den dömde han mer eller mindre ut de svenska rankningarna, och hade slutsatsen att universitetet kan förhålla sig till rankningar på ett av tre sätt: avståndstagande, accepterande, eller bejakande. Magnus MacHale-Gunnarsson förordade i rapporten ett accepterande förhållningssätt, att det ändå finns ett visst marknadsföringsvärde i att hamna högt på en rankningslista. Men kritiken mot rankningar som fenomen kvarstår.

Tycker du att det finns någon mening med rankningar?

– De nationella rankningarna i Sverige vet jag inte vad man ska ha till faktiskt. Jag har svårt att se poängen med dem. Traditionen i Sverige är att man förväntar sig att all högskoleutbildning ska vara av hög kvalitet. Man bryr sig inte om ifall ens läkare har examen från Göteborg, Linköping eller Karolinska. Man utgår ifrån att läkaren fått en god utbildning ändå.

Men är alla utbildningar i Sverige verkligen likvärdiga?

– Ingen vet. Att mäta utbildningskvalitet på högre utbildning är något man väldigt gärna vill göra. Men vi har fortfarande inte hittat några som gjort det på ett vettigt sätt, säger han.

Det stora problem som Magnus MacHale-Gunnarsson ser, även med de internationella mätningarna, är att de jämför äpplen och päron. Högskolor och universitet är decentraliserade organisationer, och rankningar hittills har bedömt lärosäten som helhet. Samtidigt som ett universitet kan ha kurser där lärarna är prisbelönta forskare kan det också ha kurser som ele­verna läser mest för att kunna ta studielån. Linnéuniversitetet erbjuder till exempel »Harry Potter och hans världar« där studenterna efter avslutad kurs ska kunna redogöra för trollkarlen som litterärt fenomen. Umeå universitet höll för några år sedan kursen »Vardagens mysterier förklarade«, där en frågeställning var varför det är så svårt att öppna frysen andra gången.

– All utbildning och forskning vid ett universitet är inte lika bra, det varierar kraftigt. Det kan sitta utmärkta forskare i ett hörn och kassa forskare i ett annat. Går man bara på rankning kan man säga, »ja, vad kul att alla är duktiga i hörnet där jag inte är«.

Rankningar har en tendens att premiera lärosäten där det bedrivs väldigt mycket forskning. I Times higher educations världsrankning av universitet har till exempel Karolinska institutet genom alla år legat på en stadig förstaplats bland de svenska universiteten. Oxforduniversitetet i Storbritannien har placerats som bäst i världen de senaste fem åren. Att stor vikt läggs vid forskning gör att universitet med inriktning mot humaniora missgynnas i relation till universitet med större andel naturvetenskapliga institutioner, säger Magnus MacHale-Gunnarsson. Och även om man bara skulle bedöma världens högskolor utifrån deras naturvetenskapliga fakulteter haltar jämförelsen, eftersom rankningarna baseras på antal publikationer i vetenskapliga tidskrifter.

– Inom vissa kemidiscipliner pumpar man ur sig tre–fyra publikationer per år. Jag vet inte hur det går till – något överdrivet går de väl in i labbet och drar i spakar, får ut resultat, och kan sedan publicera. Medan inom klinisk medicin ska man få en massa beslut innan, själva studien tar två år, och så kanske man får ut en publikation vart fjärde–femte år, säger Magnus MacHale-Gunnarsson.

Trots den skarpa kritiken har Göteborgs universitet en accepterande inställning till rankningar. Kanske för att alternativet är sämre. Lärosäten kan välja att inte skicka in uppgifter till vissa internationella rankningarna, på egen risk.

– Titt som tätt är det ett lärosäte som tycker, det här är för dålig metodologi, nu ställer vi inte upp längre. Då exponeras man inte, kan inte attrahera studenter, och så får man ännu lägre anseende. I början blev jag först fly förbannad på rankningarna, såg dem som helt oseriösa. Men efter tio år har jag fått ge mig. Vi kommer inte runt dem, säger Magnus MacHale-Gunnarsson.

Ett lärosäte som har en mer bejakande inställning till rankningar är Handelshögskolan i Stockholm. På campus vid Sveavägen 65 i de centrala delarna av huvudstaden har det examinerats ekonomer och blivande företagare sedan tidigt 1900-tal. Handelshögskolans rektor Lars Strannegård säger att det har skett en begreppsglidning i hur lärosätet ser på sig självt. Från att ha varit en svensk handelshögskola med internationella inslag har man blivit en internationell handelshögskola baserad i Sverige. Och där spelar rankningar en viktig roll.

– Vi är ute efter att få internationella studenter och forskare och fakultet från andra länder. Då är ens prestationer viktiga. Vi säger lite skämtsamt att rankningar är skönhetstävlingar som vi älskar när det går bra för oss, och hatar när det går dåligt för oss, säger Lars Strannegård.

Nyligen rankades Handelshögskolans »masters in management«-program som nummer sju i världen av tidningen Financial Times. En sådan placering ger snöbollseffekter.

– Vi får än duktigare studenter som söker sig till oss. Får man duktiga studenter får man också en duktig fakultet, och då får man ännu duktigare forskare, som ger ännu bättre undervisning. Och därmed blir det en uppåtgående spiral, säger Lars Strannegård.

Financial Times rankning jämför enbart världens handelshögskolor mot varandra. En sådan nischad mätning blir mer rättvis jämfört med andra mer heltäckande, både internationella och nationella, menar Handelshögskolans rektor. Handels har ingen partikelaccelerator till exempel.

– Om du jämför Stockholms universitet, 70 000 studenter inom olika ämnesområden, med Karolinska institutet, superspecialiserat medicinskt, och med Lund, som har Max IV-laboratoriet  … hur kan du säga vem som är bäst? Vi på Handelshögskolan är väldigt svaga på just partikelacceleratorer, så det känns ofta som att det är äpplen och päron som jämförs. Däremot är jag positiv till att man försöker jämföra äpplen och äpplen.

Delvis kan dock breda rankningar vara pådrivande i lärosätets utveckling, medger Lars Strannegård. I slutet av 90-talet och början av 00-talet omnämndes Handels i kvällspressen ofta i kombination med orden »ny sexskandal«. 1996 deltog en strippa på högskolans årliga herrmiddag, och 2001 sjöng en herrkör för Nobelpristagarna i ekonomi om att pushup-behåar gör det svårt att »skilja citroner från meloner«. I Fokus rankning 2008 hamnade Handelshögskolan långt ner på jämställdhetslistan. Svunna tider?

– Jämställdhet är en viktig fråga, inte bara av jämlikhet- och kvalitetsskäl, utan också av rankningsskäl. Om man har en jämn könsfördelning bland studenter och lyckas rekrytera ytterligare professorer som är kvinnor så är det någonting som faktiskt driver vår rankning uppåt.

Universitetskanslerämbetet är den myndighet som har i uppgift att granska kvaliteten i högre utbildning. Senast man gjorde något som liknade en rankning var under Alliansregeringen när man införde ett kvalitetsbaserat resursfördelningssystem för forskningsanslagen. I dag säger man att den typen av jämförande utvärderingar ligger utanför myndighetens område.

Emil Görnerup på Svenskt Näringsliv vill se en hårdare statlig kontroll av svenska högskolor och universitet, så att studierna bättre uppfyller näringslivets behov. Där skulle en statlig rankning kunna ingå som ett styrmedel. Lärosäten som faller bättre ut i rankningen skulle kunna få högre anslag.

– Jag tycker att staten som finansierar det här borde skaffa fram siffror som visar etableringen på arbetsmarknaden.

Svenska högskolor och universitet har halkat ner i internationella rankningar på senare tid. Kungliga Tekniska Högskolan har gått från att ligga på plats 117 i Times Higher Educations mätning över världens bästa lärosäten 2014 till att ligga i spannet 201–250 i år. Stockholms universitet har under samma period gått från att ligga på plats 103 till plats 183. Lars Strannegård på Handelshögskolan i Stockholm ser det som en »fullständig kanonaffär för konungariket Sverige« ifall svenska högskolor och universitet lyckas klättra på internationella listor.

– Vi får studenter som överväger de bästa universiteten i världen, och då finns vi plötsligt med på kartan där. Och om man är högt rankad internationellt är det ett bra sätt att behålla svensk talang, sådana som annars söker sig utomlands. Det är ett extremt effektivt sätt att syresätta det svenska närings- och samhällslivet med talang, säger han.

Om inte en ordentlig genomlysning av den akademiska världen sker, för att säkerställa kvaliteten, är risken att Sveriges ekonomi drabbas negativt, varnar Emil Görnerup på Svenskt Näringsliv.

– Ur företagsperspektiv är vi ett av världens mest forskningsintensiva länder, och då måste det offentliga kunna möta upp med universitet och högskolor som håller högsta kvalitet. I dag har vi mycket bra forskning och duktiga ingenjörer. Men det är klart, om kompetensförsörjningen blir för dålig tvingas företag att flytta. Och det kan ske ganska snabbt.

Här kan du ladda ner och se alla topplistor i FOKUS högskolerankning!

***

LÄS FLER ARTIKLAR I ÄMNET HÄR:

LTU kan dra fördelar av att 1 000 miljarder ska investeras i norr till år 2040

Känsligt att ranka lärosäten

»Jag förstår att vår forskning ser dyr ut«

Här är Sveriges mest effektiva doktorsutbildning

Här är högskolorna som bäst möter studenternas behov 2021