Daniel Suhonen: Så kan Socialdemokraterna vinna valet

Vården, jobben, skatterna. Vågar Socialdemokraterna vinna valet 2022? Daniel Suhonen analyserar partiets chanser gentemot det moderatstyrda motståndet.

Text: Daniel Suhonen

Foto: TT

Socialdemokraterna gick på pumpen 1928 i det så kallade Kosackvalet. Socialdemokraterna rasade ner till 37 procent och de borgerliga fick majoritet. Redan i januari samma år hade Per Albin hållit sitt berömda Folkhemstal och med tydlig klassretorik försökt skapa en positiv berättelse om den samhällsomvandling som Socialdemokraterna ville åstadkomma. 1928 års val kom som en kalldusch. Året efter kraschar börserna och den stora 30-talsdepressionen brakar lös med konkurser och massarbetslöshet och lönesänkningar.

Finansministerkandidaten Ernst Wigforss, hatad av högern, skissade i den mycket läsvärda och roliga valpamfletten Har vi råd att arbeta? upp grundkritiken mot den borgerliga ekonomiska politiken. Enligt den klassiska nationalekonomin skulle krisen och arbetslösheten bekämpas genom lönesänkningar och åtstramning. Ernst Wigforss ville i stället sätta människor i arbete med nödarbeten och investeringar. Hjulen skulle dras i gång och hela samhällets produktionspotential utnyttjas. Den ekonomiska teorin utvecklades av ekonomerna i Stockholmsskolan med Erik Lundberg, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal och föregick John Maynard Keynes snarlika idéer, som bland annat användes av Roosevelt i hans New Deal-program.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Socialdemokraterna inledde därmed en mycket framgångsrik era, med en ekonomisk politik vars kärna var bekämpningen av arbetslösheten med målet full sysselsättning och ökat välstånd. Den låg fast under hela efterkrigstiden och rämnade inte ens under sjuttiotalets borgerliga regeringar. Socialdemokratins kamp för full sysselsättning hade blivit norm. Så var det ända fram till 1990, när den socialdemokratiska regeringens budgetproposition 1990/91:39 förklarade krig mot inflationen:

»För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken de närmaste åren med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav.«

Wigforss politik för full sysselsättning var därmed avslutad. Det var även utbyggnaden av välfärdsstaten. Så också den tydliga bilden av att Socialdemokraterna var bäst på att skapa jobb.

Givet den nya målbilden blev politiken lyckosam, men först skulle den fastighets- och bankboom som skapats med avregleringarna på åttiotalet detonera. Inflationen försvann som problem. Men arbetslösheten steg från efterkrigstidens 2–3 procent till det nya normala 6–8 procent eller högre. I dag uppgår arbetslösheten, efter coronapandemins massiva insatser, till hisnande 8,8 procent.

Om socialdemokratin skapade hegemoni genom sin röda arbetslinje från 1932 kan man säga att Fredrik Reinfeldts Nya moderaterna gjorde detsamma. Genom den moderata tolkningen av arbetslinjen angreps Socialdemokraterna för att vara ett bidragsparti för människor på latsidan. Det de borgerliga regeringarna 1976–82 och 1991–94 misslyckats med åstadkom Reinfeldt. Man angrep arbetarpartiet på deras hemmaplan. Därmed bröts en hegemoni som varat i stort sett 1932–2006. I valet 2022 kan ett mycket smärtsamt jubileum firas. Då är det två decennier sedan senast Socialdemokraterna och de rödgröna partierna erhöll majoritet i ett riksdagsval. Sedan 2006 har det antingen blivit borgerlig majoritet eller majoritet om de borgerliga och Sverigedemokraterna slår sig samman.

Konvulsionerna som pågått under våren i Liberalerna, har tidigare genomlevts i Moderaterna och handlar om att kunna använda det faktum att SD sprängt sönder blockpolitiken. Men nu, efter Liberalernas golgatavandring, framträder plötsligt två potentiella majoritetsblock igen, för första gången sedan i alla fall 2010. Man kan tycka vad man vill om vägen dit — hycklandet och sveket från borgerliga partiledare är magstarkt — men nu står vi här i ett landskap som smält om gal–tan-skalan och gjutit den efter den klassiska höger–vänsterskalan, så som det brukar bli i svensk politik. Nya partier som tar sig in i riksdagen processas genom den demokratiska klasskampens och Intressesveriges åtta magar. Förr eller senare landar de i höger eller vänster: Svenskt Näringsliv eller LO, LRF eller Naturskyddsföreningen.

Frågan blir nu vad en sådan möjlig rödgrön regering ska åstadkomma. På många sätt är det ett nytt läge, som kräver att S-ledningen faktiskt vet vad den vill, även innehållsligt, när nya förhandlingar om regeringssamarbete tornar upp sig efter nästa val. Där närmar man sig förmodligen också den moderna socialdemokratiska partielitens smärtpunkt, det vill säga den August Palmska frågan: Vad vill socialdemokratin?

I debatten som nu pågår om Socialdemokraternas eventuella vänstersväng lyfts oftast skattepolitiken fram. Inte sällan upprepas att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 på fastighetsskatten. Det är delvis en myt, som sprids dels av dem som avskyr just denna skatt, dels dem som vill sminka över ett för socialdemokratin värre misslyckande. För läser man Socialdemokraternas egen val­analys från 2006 är det tydligt att det var på jobben man förlorade valet: »Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. Målet är full sysselsättning, men politiken för att nå dit var inte tillräckligt kraftfull och åtgärder för att driva ner den öppna arbetslösheten sattes in för sent.« Så skriver partiet som första punkt i sin valanalys. Sysselsättningen var också den viktigaste frågan för väljarna i valet 2006 och 2005 gick Moderaterna om Socialdemokraterna som bästa parti på att bekämpa arbetslösheten. Moderaterna gick också om som bäst på att sköta Sveriges ekonomi och saken var biff, särskilt som Liberalerna gick om S i skolfrågan, samtidigt som Kristdemokraterna låg jämsides med S i sjukvårdsfrågan.

Man var rökt. Men hur hamnade man där?

Historien som föregick 2006 års valnederlag och Göran Perssons spaning om att jobben kommer, var att finansminister Pär Nuder missbedömde konjunkturen och stramade åt, i stället för att stimulera ekonomin. Konjunkturuppgången sköts upp. Så kom det sig att Göran Persson stod där i valrörelsen 2006 och väntade på jobb som Nuders åtstramning försenade. Makten gled Socialdemokraterna ur händerna.

Varför ta upp detta? För att valet 2022 förmodligen kommer avgöras av vilka vägval socialdemokratin gör i den ekonomiska politiken de kommande månaderna. Höstbudgeten 2021 blir avgörande för känslan i ekonomin under valåret och S-kongressen rustar till strid om den ekonomiska politiken och framtiden. Den framtiden handlar om det ekonomiska ramverket.

Ska S göra 2006 års misstag eller återupprepa 1932 års manöver? Det ursprungliga överskottsmålet från 1997 på en procent som andel av BNP över en konjunkturcykel har redan ersatts av ett mål på en tredjedels procent. Nu talar allt fler om behovet av ett nytt balansmål. I kombination med en separat investeringsbudget kan det göra en stor skillnad.

Ett exempel: Om regeringen beslutar att låneinvestera till det infrastrukturpaket på 799 miljarder kronor för 2022–2033 som Tomas Eneroth presenterat, skulle, när räntorna är betalda, cirka 62 miljarder årligen kunna frigöras till välfärdssatsningar. Ett nytt skuldankare på 50 procent av BNP skulle inom ramen för EU:s budgetregler frigöra ytterligare 50–150 miljarder per år. Vi talar alltså om att utan skattehöjningar, men i ordnade former, plötsligt kunna ha svar på en rad svåra samhällsproblem som annars riskerar att mötas av socialdemokratisk tystnad, eller snömos.

Dagens socialdemokratiska ledarskikt står inför ett vägval. Antingen fortsätter man slåss med nittiotalets väderkvarnar, med en politik som äter socialdemokratiska kärnväljare till frukost, eller så lägger man om politiken. Risken är att både Elisabeth Svantesson och Magdalena Andersson kommer föra tillbaka debatten till att ansvar vid varje givet tillfälle är att hålla igen. Insikten måste komma att det som är rätt i ett läge kan vara fel i ett annat. Att banta om man har en BMI på över 32 är rimligt, att göra det vid en BMI på 16,5 är vansinne.

Krisbekämpningen på nittiotalet kan kritiseras, men oavsett hur man ser på det måste dagens problem lösas med rätt metoder. Man måste framför allt lösa rätt problem. I dag står vi inför utmaningar som handlar om hur en permanent hög arbetslöshet ska bekämpas, hur välfärdens personalbehov ska kunna mötas och hur vi ska få ordning på vårt utbildningssystem. Vi har en integrationsutmaning som till stor del handlar om att få in folk i arbete. Om det misslyckas är det motorn i väljarflykten till SD. Sverige behöver bygga bostäder så att människor med normala inkomster kan bo och bilda familjer. Vi behöver massiva insatser för klimatinvesteringar, inte minst i förnybar elproduktion, sjunger en bred kör som inkluderar Nordeas chefekonom Annika Winsth, SSU, Klimatpolitiska rådet, LO, Swedbank, SJ, tankesmedjan Global utmaning och Katalys utredare Kalle Sundin.

Massiva investeringar? Ökade välfärdsbehov? Går detta att förena med en i grunden socialdemokratisk politik? Ja, om man vågar förnya det finanspolitiska ramverket för de multipla kriser vi står inför. Då är investeringsbehoven och byggbehovet, integrationsutmaningen och de stora utbildningsbehoven, inte minst för den offentliga sektorn och industrins modernisering, inget annat än ramen för en förnyad socialdemokratisk offensiv. Dagens socialdemokrati hålls inte tillbaka av verkligheten. Till och med nationalekonomerna vill ha en mer expansiv politik.

Det var detta som januaripartierna borde ha förenats för att göra. Det var detta den stora berättelsen om att sätta sig i en regering ihop för att hålla SD borta från makten, borde haft som moralisk mittpunkt. Självklart vill progressiva partier till vänster som S och V och liberaler som C och MP hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Det som haltade var den bristande politiska analysen av högernationalismens orsaker och hur dess grund ska bekämpas. Januariavtalet blev ett förhandlingstraktat med stora eftergifter för Centern och Liberalerna. Socialdemokraternas usla realpolitiska förhandlingsresultat är det som dånar när ledande regeringsföreträdare steg för steg höjer tonläget mot högern och SD. Nu finns möjligheter, när tvåblocksystemet har återuppstått, för en ny kohandel. Men för att den ska kunna fyllas med ett innehåll som är attraktivt för väljarna och på riktigt kan ta itu med de väsentliga samhällsproblemen — inklusive segregation och kriminalitet som i dag är högersidans favoritfrågor — behövs en ny ekonomisk ram.

En av de största aha-upplevelserna för mig när vi arbetade med Katalys klassutredning, som blev boken Klass i Sverige, var sociologiprofessorn Göran Ahrnes med fleras studie över den svenska klasstrukturen. Ahrne visar att arbetarklassen visserligen minskat från 65 procent av arbetstagarna på 1980-talet, men att minskningen avtar. Arbetarklassen är fortfarande den i särklass största klassen, 49,3 procent, och därtill underskattad då arbetslösa, papperslösa och pensionärer inte räknas in. Arbetarklassens statistiska nedgång sedan åttiotalet, menar Ahrne, handlade dessutom till största delen om att många kvinnliga yrken i offentlig sektor fått höjda utbildningskrav, men skillnaden mellan ett vårdbiträde och en sjuksköterska i makt, inkomst och inflytande ska inte överdrivas.

Arbetarklassen har inte försvunnit. Det måste vara något annat som hänt när Socialdemokraterna tappat mark sedan nittiotalet.

Det blir särskilt tydligt när man också betraktar inkomststatistiken. De allra flesta ligger på liknande nivåer. De som sticker i väg är de på toppen, den rikaste procenten eller promillen med mycket stora inkomster. Lägger man dessa fördelningar på varandra, klasstrukturen och inkomststrukturen, träder en mycket massiv småfolksmajoritet fram på 80–90 procent av medborgarna. De har förvånansvärt lika villkor och inkomster, samt ett beroende av offentliga trygghetssystem och välfärdstjänster och dess kvalitet. Förutsättningarna borde vara synnerligen goda för att kunna vinna ­majoritet för att företräda dessas ekonomiska intressen. Men vi kunde också se att det i dag är fler som är arbetarklass, än som anser sig vara det. En uttunning av klassmedvetandet som går hand i hand med att klassröstningen i traditionell mening minskar. I senaste valet var det fler LO-medlemmar som röstade på de borgerliga partierna och SD tillsammans än som röstade på Socialdemokraterna.

Något har alltså hänt. Kan det handla om politiken, rent av den där omläggningen 1990?

Läser man Lisa Pellings och Johanna Lindells nyutkomna bok, Det svenska missnöjet, klarnar bilden. I en rad kapitel redogör de för en stor samtalsstudie med vanliga människor från Haparanda till Landskrona, orter som kännetecknas av att en stor andel röstar på Sverigedemokraterna. Visst finns tydliga antipatier mot stor invandring, men där finns också något annat. Ett bortglömt Sverige som berättar om indragen service och känslan när den enda pizzerian slår igen, eller när man får åka buss flera mil för att köpa en liter mjölk och några frallor. Där finns vreden över systematiska regionala orättvisor och stora hål i välfärden. Boken borde bli en ögonöppnare för dem inom arbetarrörelsen som av något obegripligt skäl inte fattat vad som hänt. Men precis som med Katalys stora klassprojekt, eller LO:s jämlikhetsutredning, eller Per Molanders 1 000-sidiga Jämlikhetskommission, är det inte faktaunderlaget eller analysen som saknas. Det är viljan att verkligen göra något åt problemen.

Socialdemokratins ambition att inneha regeringsmakten är ofta något som kritiseras som ett tecken på cynism, inte sällan från en vänster som aldrig skulle smutsa sina händer med verkligt politiskt arbete. Men någonstans måste ändå de senaste två mandatperioderna anses vara ett reformistiskt misslyckande. Vad har uträttats? Man har suttit vid makten och administrerat januariavtalet och hanterat en kris. Det mesta har ställts på undantag. Fokus måste därmed bli framtiden.

Med en högersida som mest gnäller är egentligen fältet fritt för en offensiv socialdemokrati att ta initiativet. Faktum är att läget inte alls ser pjåkigt ut, rent opinionsmässigt.

S, MP, C och V har tillsammans efter valet 2018 majoritet i riksdagen, även utan Liberalerna. Tittar man på de senaste SCB-mätningarna så ligger den rödgröna kvartetten på 50,5 (november 2020) och 52,0 (maj 2020) och även i Kantar/Sifos från april 2021 är den rödgröna kvartetten störst med egen majoritet, 50,2 procent. I samtliga dessa mätningar kommer MP in medan L, som anslutit sig till högerblocket, hamnar klart under 4 procent. Mycket kan hända, men det behövs en game changer för att högern ska vinna valet.

Frågan som kommer att avgöra hur det går är om Socialdemokraterna, för att citera Brecht, »ser sitt läge« och inte återigen väljer att vänta ut borgarna. Man har faktiskt möjligheten att vinna valet 2022, men det kräver att man presenterar ett politiskt budskap som föregriper den kritik som coronakommissionen förmodligen kommer att utveckla i sin slutrapport. Offensiv välfärdspolitik är det självklara socialdemokratiska svaret, men det kräver riktiga reformer. Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga och äldreomsorgen är inte långt efter. Rätt använd kan den kritik som kommer att riktas mot avreglerad, neddragen och privatiserad äldrevård, krisberedskap och antal intensivvårdsplatser, användas för att besegra Moderaterna. M har burit en stor del av privatiserings­ideologin och är minst sagt delansvariga, inte minst regionalt och i många kommuner. Om valdebatten handlar om vem som har kraft att bygga en stark äldrevård och kan finansiera en upprustning av välfärden, kan coronakrisen göra 2022 års val till ett välfärdsval. Men det kräver en ny ekonomisk politik och förmodligen också höjda skatter. På nittiotalet kunde det räcka med triangulering av motståndarens positioner i de centrala frågorna. Det har S gjort med migrationen och kriminalpolitiken. På välfärdsområdet krävs mer än ord. En annan fråga som jag tror har den kraften är pensionerna, där vi nyligen visade att 56 procent är oroliga för sin framtida pension.

Frågan är alltså om Socialdemokratin vågar riskera att vinna valet 2022, inte med en dramatisk vänstersväng, men med en reell ambition att faktiskt göra något åt centrala problem. I så fall kan man inspireras av den, som de flesta trodde, närmast jolmige Joe Biden som har inlett sin presidentperiod med en frenesi som vi inte sett från en demokratisk president sedan Roosevelts eller Lyndon B Johnsons dagar. Joe Biden har också bundit upp sig med radikala efter­fråge­inriktade ekonomer som Janet Yellen som finansminister och den spännande ekonomen Stephanie Kelton, som läxade upp Magdalena Andersson i SVT i samband med budgeten. Budskapet: den svenska regeringen borde satsa mer. Kraften i Joe Bidens ekonomiska reformism är att den kommer just ur ett slags klassisk socialdemokratisk grundackord om klassutjämning och att ge ekonomiska möjligheter till arbetarklassen, med insikten, efter Kapitolium, att etablissemanget kanske inte får en chans till. Precis det som var Löfvens argument för att ingå januarisamarbetet.

Stefan Löfven ville bryta upp blockpolitiken, inte för att socialdemokrater avskyr blockpolitik, utan för att det nya jämviktsläget som inträffade när SD kom in i riksdagen missgynnade socialdemokratiskt regeringsinnehav och socialdemokratisk politik. Januarisamarbetet löste det ena problemet, men inte det andra. Att spräcka Alliansen var ett viktigt delmål, men nu handlar det snarare om att cementera en ny blockpolitik där Centern ingår i det rödgröna samarbetet. Ett sådant regeringssamarbete kommer naturligtvis att innehålla spänningar och eftergifter åt Centern, men har alla förutsättningar att real­politiskt bli mycket lyckosamt. Om man gör upp med det finanspolitiska ramverk som formades av dåtidens problem, skulle man rent av kunna bygga basen för ett nytt långvarigt regeringsinnehav. Men då måste Socialdemokraterna göra sig beredda att våga vinna valet och sedan göra verkstad av det man lovat. Veta vad man vill med makten, helt enkelt.