”Islamofobin” sätter instinkterna ur spel

Ekochefen försöker sopa undan skandalen genom att kalla det ett personalärende. Allt kan funka. Bara man har pokerfejs.

Ekochefen Klas Wolf-Watz – det låter som en nordtysk akrobatduo – är något behändigt på spåren. Om han slipper säga något särskilt om att hans reporter gosar med radikala islamister, eftersom det rör sig om ett »personalärende«, finns egentligen ingenting han behöver oroa sig för i framtiden. Policyn, så vitt jag förstår den, är då att Ekot inte kan säga något om sina anställda i de fall de beter sig tillräckligt vrickat för att förlora anställningen eller förtjäna en reprimand. Den enda gången Ekot kan nämna sina anställda är vid trevliga tillfällen, som när andra journalister ger dem priser.

Vi skulle kunna kalla det Public Service Wittgensteinprincip: Om det vi inte kan tala, måste vi tiga.

När det här skrivs är det fortfarande en övning i sannolikhetslära att försöka lista ut om principen kommer att gå hem. Jag skulle säga ungefär 60–40 till Wolf-Watz nackdel. Hans chef, Cilla Benkö, har börjat kalla honom för »ekochefen«. Det måste man väl ändå betrakta som en övning i social distansering. Kanske har Wolf-Watz redan när detta når er fått ett spännande internt utredningsuppdrag på radion, även om det nog tar emot att flytta på en ekochef så snart efter att den förre, Olle Zachrison, efter kort tid fick en nyskapad tjänst med luddig funktionsbeskrivning.

Men allt kan funka.

Skälet till det är, skulle jag tro, att ingen vågar lita på sina instinkter längre. Varje idé om vad som är normalt är en potentiell överträdelse mot någon normkritisk norm. Varje gång man uttalar ett omdöme lägger man därför hela sitt sociala kapital i potten. Den som inte är sjukligt riskbenägen väntar på att sociala medier och professionella tyckare lägger fast en mittlinje. Sedan lägger man sig i trygg närhet av den mittlinjen och fokuserar på lite randanmärkningar för att göra sig intressant.

Kanske är det normalt, det här med »personalärende«? Varför inte, om det är normalt att staten hjälper femtonåringar att byta kön?

Det som skvallrar om att det här har att göra med normkritiken är att nästan all aningslös idioti drar åt ett visst håll. Alltid åt det vänsterextrema, eller de reaktionärer som vänsterextrema håller under armarna, av postkoloniala skäl. I det här fallet gäller det förstås »islamofobi«.

Trots al-Qaida och IS, trots Lars Vilks och Charlie Hebdo, trots 11 september och talibanerna, vågar många inte lita på sina instinkter

Det är en intressant term, som mest används mot dem som kritiserar radikal islamism. I det avseendet är islamofobi i, uppskattningsvis, 80 procent av fallen att jämställa med »nazifobi«, en term som vi sällan stöter på.

Nu vet jag vad ni tänker – den som först nämner nazisterna förlorar – men jag var inte först. På åtminstone tre ställen har jag läst varianter av »hade Ekot reagerat likadant om det hade gällt en reporter som hade samröre med en granskad nazist?«. Det är en märklig fråga, eftersom radikala islamister och nazister är intill förväxling lika. Det gäller förstås antisemitismen, men också föraktet för demokrati, den totalitära grundinställningen och tron på att lösa problem genom att ta livet av folk i stor skala. Så varför behövs den där frågan? Varför måste man dra in nazisterna, när de radikala islamisterna duger bra av egen kraft?

»Islamofobin«, förstås.

Trots al-Qaida och IS, trots Lars Vilks och Charlie Hebdo, trots 11 september och talibanerna, vågar många inte lita på sina instinkter. Inte ens på sitt förnuft. De är inte riktigt säkra på att det är okej att vara lika negativ till radikal islamism som till nazism.

Varför? Därför att tillräckligt många påstått att det är fördomsfullt. Med pokerfejs. Och allt kan funka.

Text: