”Sverige hade kunnat rasa ner i nazism”

För 90 år sedan föll skotten i Ådalen. Vibeke Olssons sjunde bok om sågverkskulturen i Västernorrland handlar om just det året.

Text: John Swedenmark

Foto: Simon Rehnström

»Att man skjuter arbetare.

Att militären förra året, och nu i dagarna polisen, vänder vapnen mot vanligt folk.

Det är så det är. Det är så det går till.

Är det så här den nya tiden ser ut, eller är det nu slut på den nya tiden?

Den gamla tiden var som den var, med sexton, arton timmars arbetsdag i utlastningsbrådskorna, men man sköt inte folk.

Liksom i Ådalen är det svartfötterna det handlar om. Både i Klemensnäs och i Sandarna var det detta folk protesterade mot; att svartfötter lastade massa.

 Det är ju det alltihop handlar om. Folk blir förtvivlade.

 [ … ]

Den nya tiden är annorlunda – eller så är det slut på den nya tiden.

Det är bara några dagar sen den nya idrottsplatsen på Essvik invigdes.

Och vi tänkte att större delen av sommaren ligger framför oss.«

Det här är en typisk Brickenreflexion. Man fastnar särskilt för de avslutande kommentarerna: anknytningen till idrottsplatsbygget (naturligtvis efter oräkneliga timmar av frivilligt arbete) och till årstiden kommer inte slumpvis: De sammanfattar och symboliserar oron för att de förbättringar som hon har upplevt under sitt långa liv – Bricken är 63 år men försörjer sig fortfarande som tvätterska – återigen ska gå om intet.

Fokus stämde möte med Vibeke Olsson en kall majdag för att få reda på mer om de bakomliggande efterforskningarna – all kunskap om de här åren som Vibeke Olssom har samlat ihop och sedan med stor berättarkonst placerat i Brickens medvetande. Och för att kanske få reda på lite mer om hur hon skriver.

Vibeke Olsson berättar att hon hade funderat länge på hur det kunde gå så långt som till skotten i Ådalen. En tolkning, som också huvudpersonen Bricken prövar, är att arbetarklassen 1932 hade växt sig så stark att den utgjorde ett reellt hot mot samhällets maktordning. Men det finns också en annan aspekt som handlar om en mentalitetsförändring vid den här tiden.

– När jag var pastor i Elimförsamlingen här i Stockholm på åttiotalet fyllde församlingen 100 år och vi ordnade en historisk studiecirkel. Då upptäckte jag att just under de här åren, tjugo- och trettiotalen, blev allt mycket strängare, många medlemmar blev uteslutna. Det var förstås stora väckelser och många att hålla reda på men jag kände att det var någonting annat också, det var någonting i samhället som hade förändrats.

Namn: Vibeke Olsson.

Ålder: 63 år.

Yrke: Författare.

Familj: Make och vuxen dotter.

Bor: Hus i Ryggesbo utanför Edsbyn och lägenhet på Södermalm.

Bakgrund: Har varit verksam som baptistpastor, politiskt engagerad i Vänsterpartiet och jobbat på kaffeserveringen i Klara kyrka i Stockholm. Har bland annat tilldelats Ivar Lo-priset och Lars Ahlin-priset.

Aktuell: Med romanserien om Bricken på Svartvik.

Erfarenheten som radikal baptistpastor – »Jag blev vänster och frälst i samma veva i tonåren; rättvisa och rättfärdighet hör ihop« – är viktig för Vibeke och Gud har en självklar plats i tankarna hos hennes huvudperson. Om hans Nåd verkar genom oss, och vi är satta att förlåta varandra och hjälpa varandra – då finns ett annat perspektiv på den egna situationen och på samhällsförändringarna. Baksidan på myntet är risken att fastna i bokstavstro och oförsonlighet, inom religionen såväl som inom politiken.

Bricken i romansviten funderar oavlåtligen på det här: Vad vill Gud till exempel med motsättningarna mellan reformister och revolutionärer, mellan Sovjettrogna och Sovjetkritiska kommunister – sillénare och kilbomare? Kanske behövs många perspektiv för att sanningen ska bli tydlig? Brickens favoritcitat är hämtat från den marxistiska tänkaren Rosa Luxemburg: »Revolutionen är målet, medlet är reformer.«

Under sin research blev Vibeke Olsson överraskad över att läget var så hårt efter skotten i Ådalen, Klemensnäs och Sandarna; efter de misslyckade strejkerna 1932 mot lönesänkningar på sågverk och massafabriker, där LO ansågs svika de strejkande.

– Sverige hade kunnat rasa ner i nazism och fascism; i stället blev det en framgångssaga. Jag är väldigt kritisk till Socialdemokraterna av i dag, att de är så nyliberala. Men ingen kan ta ifrån dem att de räddade Sverige från fascismen genom att även låta högern vara med i demokratiprojektet och genom att bygga välfärdsstaten – det är ju ett av historiens lyckligaste projekt.

Sedan gör Vibeke Olsson en annan typ av research – som om hon tänker i scener. I böckerna har hon fullständigt klart för sig hur allt ser ut, var alla sitter, vad det är som står på spisen. 

Tänker du som en filmare?

– Ja, det kanske jag gör lite. Min mormor var konstnär och målade i olja. Jag tror att hon lärde mig någonting: att se helheten, att inte börja med att måla av foten utan gå rakt på. Men för mig börjar det ofta i en förälskelse i en miljö, i en värld, säger Vibeke Olsson som tycker mycket om Sundsvallstraktens hav och berg. 

– Och så sågverksvärlden med det oerhört hårda, slitsamma livet, som ändå var en hoppets tid. För första gången kunde en fattig människa välja sitt liv och bilda familj.

– Så jag bestämde mig 2008 för att skriva om Sundsvallsstrejken, och då inte minst det här att väckelserörelsen och den gryende arbetarrörelsen vandrade tillsammans. Jag måste välja ett av de 23 sågverken och fastnade för Svartvik, vars baptistförsamling var stor och välkänd. Genast fick jag oerhört mycket hjälp och kunskap av Föreningen Svartviks industriminnen, som jag fortfarande samarbetar mycket med.

Allting aspeglas genom berättaren Brickens  medvetande, både nuet och alla gamla minnen som ständigt omvärderas. 

Hur hittade du henne?

– Från början var det meningen att det skulle handla om två tonåringar, en pojke och en flicka. Och då bara kom hon, tio år gammal! Barn i den åldern är ju faktanördar och vill berätta hur allting fungerar, så hon kunde ta läsaren vid handen och förklara sågverkslivet. Sen kände jag ganska snart att det här måste fortsätta, det gick ju bara inte att sluta,

Huvudpersonens minnesarbete påminner om Marcel Proust. Bricken minns oavbrutet med alla sinnena, och inte minst med kroppen.

– Minnet sitter ju i kroppen, säger Vibeke Olsson.

– Det är inte alla romanförfattare som vet det.

Vi diskuterar i detalj kapitlet som utspelas på julafton 1932, där Bricken inser att hon i alla år, utan att själv vara medveten om det, har förskjutit dottern som gjorde abort och flyttat till Stockholm för att slippa livet som arbetare. Den plötsliga insikten innebär en stor befrielse och vidgar hennes liv.

 »Nu på julaftonskvällen 1932, först nu ser jag klart; det är för att vi aldrig mer talade om allt det som hände då för länge sedan som allt ännu har sådan makt över mig.«

Författaren såg inte riktigt den här vändningen i berättelsen från början

– Men jag såg ju att den måste komma, eftersom Bricken inte är så oförsonlig att hon biter sig fast. Och det här med att det förflutna återkommer i lager på lager, som på en drejskiva, det går ju igen i Bibeln också.

Baptistpastorn Vibeke Olsson tycker att många missuppfattat Gamla testamentet – som inte alls bara handlar om våld och patriarkalt styre utan som är en berättelse som styr mot Nya testamentet.

– Gamla testamentet berättar om en utveckling. Tanken växer fram att Gud är alla människors Gud; nåd och förlåtelse kommer in mer och mer. Sedan kommer Nya testamentet och berättar att »det var det här det handlade om egentligen«. Vi har alla vårt eget Gamla testamente, och sedan när Nåden kommer känner vi »det är ju det här det handlar om, det var hit jag var på väg«.