Låt oss parkera allt till förmån för sex och sprit

Sex, sprit och enkla saker. Det är allt jag vill läsa om i sommar.

Kan du inte skriva något om sprit och sex? Det är jag som säger det, till en litterärt doktorerad frilansskribent som jag inte känner särskilt väl. Sådan himla tur att jag inte är en medelålders man, för då hade uttalandet eventuellt kunnat missuppfattas som både plumpt och gränslöst. Nu kommer jag undan med att jag lite tankspritt tänkte högt och fritt. Hoppas jag.

Inte för att skylla ifrån mig, men det här med sprit, sex och rock’n roll hänger ihop med en inre radikalisering som skett den senaste tiden. Jag vill inte läsa fler smarta politiska analyser eller spretiga kulturdebatter (sådant som jag annars älskar att följa, både på mediernas plattformar och i sociala medier). Nu är det slut med provokativa kolumner, tankeväckande essäer och intellektuella samtal. Nu vill jag bara ta del av okomplicerade saker. Oomtvistat gulliga djur. Oomtvistat god mat. Oomtvistat kära relationer. Under de senaste veckorna har jag påmint redaktionschefen ett antal gånger – jag vill inte kalla det tjat men möjligen skulle hon kalla det så – om att vi borde ha en artikel om snaps till midsommar.

Allt började på nationaldagen. Vanligtvis en dag det är lätt att ha åsikter om, vilket jag har och även ibland vid denna tid på året uttryckt i skrift. Några laddade frågor som brukar dyka upp i debatten vid tiden kring den 6  juni: Bör man som invandrare känna tacksamhet mot Sverige? (Här tycks det föreligga en viss generationsskillnad, är min spaning.) Spelar det någon roll vilka flaggor det viftas med vid studenternas utspring och lastbilsflaksfirande? Håller nationalsången på att glömmas bort till förmån för Lalehs låt Goliat? Och så den eviga frågan, lika aktuell den 6 juni som alla andra dagar på året: varför skjuts det så mycket i Sverige – världens bästa land?

Veckan efter nationaldagen kommer ofta nya angränsande frågor upp på debattagendan, som var skolavslutningar bäst äger rum (i kyrkan eller ej?), liksom huruvida psalmer vid dessa tillfällen bör sjungas eller inte. Därmed har vi halkat in i hela skolfrågan, som är hur omfattande och jobbig som helst: Är det rimligt att elever i mellanstadiet får ha med sig mobiltelefon på lektionerna och att elever i högstadiet måste dela på läroböcker i matematik eller googla upp kunskap på illa skrivna webbsidor? Är det klokt att skolor är aktiebolag och finns det skäl att misstänka att de snålar på resurserna för att kunna gå med vinst? Svenska skolan i dag är upprörande nästan oavsett vilken vinkel man väljer.

Till råga på allt, strax före nationaldagen hade dessutom konflikten i Israel och Palestina blossat upp för sjuttioelfte gången, med allt vad den innebär i form av bomber och propagandakrig. Och globalt judehat på sociala medier. 

Jag orkar inte ens bråka om att de börjat sälja knark igen nere på torget.

Efter att allt detta som jag har räknat upp hade inträffat fick jag min första vaccinationsspruta. Smittan började gå ner. Regeringen gick ut med att restriktionerna skulle släppa något den 1 juli. Möjligen som en bieffekt till det mer avslappnade läget började min bottenlösa hunger efter den enkla, snälla och gulliga att ge sig till känna. 

Vem orkar bråka eller grotta ner sig i elände och integrationsproblem eller klimatkatastrofer för den delen  … nu? När vi börjar se slutet på pandemin och sommaren rullar ut med blommande pioner, magiskt ljusa nätter och jordgubbar med vispgrädde?

Jag orkar inte ens bråka om att de börjat sälja knark igen nere på torget. Låt oss bara parkera allt och ta upp debatterna igen efter semestern.

Agree?

Text: