Ohelig symbios hindrar Netanyahu från att krossa Hamas

Det meningslösa kriget mellan Hamas och Israel kan ha en logisk förklaring. Både Benjamin Netanyahu och Gazas ledning tjänar på striderna.

Massiva flygbombningar av Gaza har dödat över 200 människor i Gaza och cirka 3 000 raketer skjutna mot Israel har dödat minst 12 israeler under drygt en vecka. Denna välbeträdda politiska mark leder till ett ideologiskt skyttegravskrig där alla redan vet var de står, där palestinavänner talar om civila döda, Gazas situation och orättvisa. Israelvänner talar om raketer, säkerhet och terror. Hur vana vi än är vid denna debatt var det inte många bedömare som förutspådde krig just nu. Varför blev det så här? Det korta svaret är att ingen, av egna cyniska och inrikespolitiska anledningar, hade tillräckligt intresse av att stoppa kriget.

Mitt i kaoset diskuteras det i Israel om Benjamin Netanyahu och Hamas kanske inte är de dödsfiender som det kan verka. Kanske är det tvärtom så att de behöver varann och agerar på ett sådant sätt som slutar med att båda parter stärks.

Vad kan det antisemitiska Hamas, som anser att Israel är en förlängning av det sionistiska världsherraväldet, ha gemensamt med mannen som hans supportrar brukar hälsa som »Kung Bibi« (en nutida version av Kung David)? Vem vill egentligen ha krig? Vi kan vara rätt säkra på att varken medborgarna i södra Israel eller palestinierna i Gaza ville detta. Vi tar det från början.

Det politiska spelfältet i Israel har helt frångått någon sorts höger–vänster-skala till att enbart grunda sig på Benjamin Netanyahus person – om du är för eller emot Netanyahu har varit den avgörande frågan i alla Israels senaste val. Protester mot premiärministern har skakat Israel det senaste året med demonstrationer och utanför hans residens. Detta motstånd mot Netanyahu har dock inte enat vänsteroppositionen. Tvärtom är det fler och fler högerpartier som tar plats i oppositionen – många av dem hårdföra nationalister.


Konflikthantering. Benjamin Netanyahu informerar ambassadörer om de pågående striderna i Gaza. Foto: Sebastian Scheiner/AP.

Allt detta fokus på premiärministern har skymt sikten för israeler mot det som de flesta utanför landet tänker på när de tänker på Israel: konflikten med palestinierna. Det ironiska är att detta går väl ihop med Netanyahus långsiktiga – ibland uttalade –  strategi. De många åren av prat om Iran var delvis en strategi för att USA och andra länder skulle skifta fokus från konflikten med palestinierna till hotet från Iran. När det gäller bosättningarna och ockupationen är Netanyahu inte alls lika passionerad försvarare som många andra i hans parti och koalitionspartners. Han har exempelvis avstått från att annektera någon del av Västbanken och införde till och med ett byggstopp under 2010. Vad som är viktigt för honom är status quo. Det bästa sättet för honom att behålla makten är att bibehålla allt som det är; frusna förhandlingar med PLO, Hamas i Gaza och expanderande bosättningar – som inte annekteras. Ibland är dock inte status quo tillräckligt.

Precis före kriget, efter fyra val på två år var läget för Benjamin Netanyahu det dystraste på länge. I april började vittnen höras angående åtalen om korruption och maktmissbruk mot Netanyahu. Han uppges vara livrädd för dessa åtal och har flera gånger försökt få igenom lagar som skulle ge parlamentariker immunitet.

Politiskt var läget ännu värre. Netanyahu leder det största partiet i Knesset men har inte, efter alla val, kunnat få till en koalition. Den 5 maj fick hans rival, mittenvänsternpolitikern Yair Lapid, i uppdrag att försöka bilda en koalition utan Netanyahu som premiärminister. Precis innan kriget bröt ut var det alldeles klart att Lapid skulle dela premiärministerposten med Naftali Bennet, där den senare skulle få bli premiärminister först. Bennet är en högerextremist som vill annektera hela Västbanken och vars hela politiska persona består av att kritisera Netanyahu från höger för att denne inte är hård nog mot Hamas. Nu skulle han alltså koras till premiärminister i den märkligaste kaleidoskopregering Israel någonsin sett: vänsterpartier och högerpartier som motsatte sig Netanyahu och som till och med var beroende av stödet från ett litet islamistiskt arabiskt parti. Bräckligheten i denna sammanställning var uppenbar.

Sedan uppstod bosättarkonflikten i Jerusalem. Bosättarorganisation Naharat Shimon har skapats specifikt för att en grupp judiska bosättare ska hävda sin rätt i det arabiska bostadskvarteret Sheikh Jarrah. För detta ändamål vill de vräka de 69 palestinska familjer som bor där. Fallet bygger på det faktum att marken ägdes av judar innan 1948. Vad som gjorde detta till en hashtag runt om i världen, som används av såväl Greta Thunberg som The Weekend, är att problemet med argumentet är att om judar kan hävda sin rätt till mark de ägde innan 1948 så är det en uppenbar orättvisa att inte palestinier har samma rätt till mark som de ägde före Israels existens.

Protesterna spred sig och eskalerades när polisen i Jerusalem mötte dem med allt hårdare metoder. Att de dessutom under ramadan stängde av Damaskusporten, det traditionella mötestorget där folk brukar mötas efter fastan, ledde till starkare ilska. Den största provokationen kom den 7 maj, när polisen stormade en av moskéerna i al-Aqsakomplexet med chockgranater och genomförde en razzia. Samtidigt dök en video upp på sociala medier med ett gäng unga bosättare som sjunger rasistiska sånger med Tempelberget i bakgunden. Ett cederträd brinner bakom moskén vilket gör att det ser ut som om det brinner på tempelberget. Det visade sig vara en explosiv blandning.

Demonstrationer och kravaller bröt ut i flera städer i Israel. Både den judiska befolkningen och den arabiska har utsatts för trakasserier och misshandel från mobbar. Museer, synagogor samt judiska och muslimska begravningsplatser har attackerats.

Upptrappning. Raketer med adress Israel avfyrade från Hamaskontrollerade Gaza den 18 maj. Foto: Mahmud Hams/AFP.

Trodde verkligen den erfarna polisen i Jerusalem att en razzia mot Al Aqsa med bilder på israeliska poliser som stövlar in i moskén inte skulle ge någon reaktion? Eller var detta en medveten provokation med order från högre ort? Ett par steg togs för att lugna situationen: en nationalistisk protestmarsch som hålls varje år fick gå i en annan riktning och Sheikh Jarrah-fallet bordlades. Det är värt att notera att det inte var premiärminister Netanyahu som tog dessa initiativ utan den opolitiskt tillsatta justitiekanslern, Avichai Mandelblit. Oavsett om alla dessa gärningar var planerade provokationer eller om regeringen bara hade fullt upp med annat, så signalerade aktionerna startskottet till ett krig.

Det var inte Israel som startade kriget. Hamas inledde anfallet mot Israel med bara ett par timmars förvarning. Man lade ut ett par ganska vagt formulerade krav, bland annat att Israel skulle dra sig tillbaka från Sheikh Jarrah och al-Aqsamoskén, annars skulle de börja skjuta raketer mot Jerusalem. De var fullt medvetna om att Israel inte skulle kunna uppfylla kraven och även vad detta krig skulle innebära för medborgarna i Gaza och deras egna milismedlemmar. Hamas slog till som man varnat för, först med ett par raketer mot Jerusalem och sedan med det kraftigaste anfallet man någonsin utfört, 150 raketer mot Tel Aviv med omnejd.

De senaste oroligheterna

27 mars: Val i Israel, det fjärde på två år. 

5 april: Vittnen börjar höras i rättegången mot Benjamin Netanyahu.

5 maj: Efter att Netanyahu misslyckas med regeringsbildningen övergår chansen till oppositionen och Yair Lapid. 

6 maj: Kravaller skakar Sheikh Jarrah efter att Ben-gvir satt upp en mobilt kontor som stöd för bosättarna.

7 maj: Razzia på Tempelberget. 

9 maj: En regering uppges vara på väg med att Yair Lapid och Naftali Bennet delar på premiär­ministerposten. Bennet uppges bli första premiärminister. 

10 maj: Raketer skjuts från Gaza och operation »Defender of the Walls« inleds mellan Israel och Hamas. 

12 maj: Bennet lämnar förhandlingarna om en ny koalitionsregeringen mot Netanyahu.

Även för Hamas fanns det inrikespolitiska fördelar med kriget. Den palestinska myndigheten hade just ställt in det första valet på 15 år vilket gjorde dem historiskt impopulära. Och inne i Israel hade araber som historiskt aldrig stött Hamas rest i busslaster mot Jerusalem för att delta i protesterna. Hamas ville återta rollen som den allra viktigaste »försvararen av al-Aqsa« inför hela palestinska folket, inklusive de protesterande palestinierna med israeliskt medborgarskap.

Det politiska offret för kriget var Bennets och Lapids tilltänkta regeringsalternativ. Efter någon dag av stridigheter blev det ohållbart att Bennet skulle leda en koalition. Följden blir att Netanyahu erbjudits ännu en livlina, och förmodligen innebär det en femte resa till valurnorna. Om Netanyahu lyckas se ut som en ledare som både besegrade Hamas och corona så ökar hans chanser att vinna detta val ytterligare.

Benjamin Netanyahu har flera gånger haft chansen att förgöra Hamas, framför allt 2014 under »Protective Edge«, men också i det nuvarande kriget. Varje gång avstår han och det finns många anledningar för honom att låta bli. Ett par skäl som nämnts är att vilja undvika onödigt dödande; skadade internationella relationer; att inte bidra till ett maktvakum där Hamas som envåldshärskare förbyts i många militanta organisationer utom kontroll. Enbart extremister vill dessutom att Israel återockuperar hela Gazaremsan i en återgång till hur tillståndet var innan 2006 – ett kostsamt, poänglöst och säkert blodigt äventyr. Men det kan finnas mer kuriösa anledningar till Netanyahus motstånd.

Hamas är kanske den enskilt största anledningen (tillsammans med fortsatt bosättaraktivitet på Västbanken) till att vi inte för närvarande ser någon väg mot tvåstatslösningen. Efter att Ariel Sharon tömt Gaza på israeliska bosättare så kan Gaza visas upp som ett avskräckande exempel: »se vad som sker när vi utrymmer territorium, då börjar raketerna regna«. Ett effektivt argument, särskilt i södra Israel där raketerna faller. Även ideologiskt är Hamas den perfekta fienden för »Bibi« då det är svårt att skrämmas av Mahmoud Abbas bumliga utseende och samarbete med Israel kring säkerhet.

Att hålla palestinierna splittrade mellan Hamas och Fatah är också en klassisk strategi: härska och söndra.

Hamas är tydligt med sitt mål att mörda civila och att rensa Israel från judar. Sådana går ju inte att förhandla med … Eller? Om det inte vore så att Netanyahu alltid förhandlar med dem. Mönstret från alla tidigare omgångar av strider är att efter att vapnen tystnat så görs en deal med de Hamasvänliga oljeshejkerna i Qatar som leder till att de ger pengar till Hamas och att Hamas i sin tur åter kan börja bygga upp sina vapenlager. Så är cirkeln i gång på nytt till nästa krig.

Att hålla palestinierna splittrade mellan Hamas och Fatah är också en klassisk strategi: härska och söndra. Det passar Netanyahus mål att bibehålla status quo. Om Fatah återtog kontrollen över Gazaremsan och förhandlingarna med Israel skulle Netanyahu tvingas att välja mellan tvåstatslösningen och sin bas av religiösa nationalistiska väljare, varav många bryr sig om bosättningarna – i motsats till premiärministern. Dessutom är det ingen befängd tanke att Hamas gärna ser att Netanyahu behåller premiärministerposten, då överenskommelser med Qatar kanske uteblir med en annan israelisk ledare. Som tidigare påpekats så är Hamas mål att vara »Beskyddare av al-Aqsa« och ledare i den palestinska kampen. Också här är raketerna en del av kampen för palestinska – kanske inte väljare – men dock supporters.

Även nu när kriget ser ut att gå mot sitt slut ser segrarna ut att vara just dem som startade alltihop – hur många som än dör och lider på grund av det.

Text: Tobias Gisle