Sverige – ett splittrat land

Sverige består numera av en mängd lokalsamhällen som skiljer sig åt dramatiskt.

Sverige är det land i Europa där det dödliga våldet med skjutvapen ökar mest, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) som släpptes nyligen. I våra nordiska grannländer talar man om det »svenska tillståndet« med både förundran och viss fasa. Detta har gällt såväl kriminaliteten och vår invandringspolitik, som privatiseringen av välfärden och pandemistrategin. 

Vart är Sverige på väg? undrar våra grannar.

Även inom Sverige ställs frågan allt oftare. Det svenska samhällskontraktet befinner sig under tryck och frågan om statens förmåga att leverera sin del av detta kontrakt tycks bli alltmer relevant. De debatter som dominerar nyhetsflödet har handlat om ökad ojämlikhet; en aningslös invandrings- och integrationspolitik; förnedringsvåld mot unga; äldreomsorgens misslyckande under pandemin; om klaner och om den organiserade gängkriminaliteten.

Att tala om ett generellt svenskt tillstånd är dock missledande. Visserligen spelar nationell politik och gemensamma lagar och institutioner en roll, men i viktiga hänseenden finns det inte »ett« Sverige utan en rad sinsemellan väldigt olika lokalsamhällen. 

Tillitsnivån är ett bra mått på hur ett samhälle mår. I Sverige som helhet, sett till genomsnittet på nationell nivå, ligger den mellanmänskliga tilliten fortsatt högt. De nordiska länderna har detta gemensamt. Inte för inte har Nordiska rådet benämnt den höga tilliten som »det nordiska guldet« – en förklaring till varför vi och våra grannar så ofta toppar internationella rankninglistor på välmående, lycka och framgång. 

Så långt ser det alltså bra ut – även kring nationaldagen 2021 i pandemins skugga. Ja, inte ens den stora smittspridningen och de höga dödstalen har nämnvärt kunnat rucka på den höga tilliten – även om det finns skäl att avvakta med säkra slutsatser. Men rör vi oss bort from de nationella genomsnittens lugnande siffror och tar oss ner till våra lokala verkligheter tonar en väsentligt annorlunda bild fram. 

Det splittrade Sverige framträder tydligt i den studie av tillit som jag leder. 

Stommen i detta projekt är en stor, återkommande enkätundersökning kallad Tillitsbarometern. I den senaste omgången som genomfördes under hösten och vintern 2020–21 ingick ett femtiotal kommuner och stadsdelar. Resultaten är dramatiska. Som figurerna ovan visar är variationen avseende tillit och trygghet mycket stor, såväl mellan kommuner som inom våra storstäder . Låt oss göra en resa. 

***

Jag bor på Södermalm. I denna stadsdel i Stockholm lever människor gott. Folk är välutbildade, arbetslösheten är låg, inkomsterna är goda och tryggheten är stor. Och den mellanmänskliga tilliten är skyhög. Enligt Tillitsbarometern litar över 75 procent av Söderbor på sina medmänniskor. 

Men Södermalm framstår dock också som extremt i detta och andra avseenden. Lite skyddad verkstad – eller kanske snarare ett grindsamhälle som den svenska översättningen av gated community lyder. Jag återkommer till detta, men låt oss först lämna Södermalm för ett ögonblick och vidga horisonten utan att för den skull lämna Stockholm. 

Jag sätter mig sålunda på min cykel och trampar 13 km söderöver. Efter cirka 45 minuter anländer jag till Rågsved. En annan värld, visar det sig. För jag har färdats inte bara 45 minuter bort från Södermalm utan även 45 procent ner i tillitstermer. I Rågsved ligger nämligen tilliten bara på strax över 30 procent. 

Historiskt har Södermalm och Rågsved vissa gemensamma nämnare. Söder var fattigt, den stadsdel där arbetarklassen bodde. Så sent som på sjuttiotalet, när jag en tid arbetade på Långbro sjukhus, i en paus mellan collegestudier i Kalifornien och fältarbete i Kenya, var Söder ett naturlig val för ungdomar, bohemer och konstnärer med tunna plånböcker. Dit drog vi – en brokig samling förvirrade men entusiastiska sökare – efter våra arbetspass på Långbro för att äta, dricka, festa och lösa världsproblem. 

Söder var ruffigt, billigt och fyllt med ölkaféer. Men också tilltalande för dem som inte kände sig hemma i Stockholms mer borgerliga kvarter norr om Gamla stan. I viss mening var den gentrifiering av Söder som sedermera ägt rum en naturlig process, där billiga hyresrätter förvandlades till dyra bostadsrätter i takt med att gårdagens bohemer och hippies förvandlades till en välmående och vuxen medelklass. Det södermalmska some­where blev en del av ett globalt, kosmopolitiskt anywhere

Tillitsbarometern

… är en enkätundersökning som mäter människors tillit, ledd av historikern Lars Trägårdh och genomförd av SCB på uppdrag av Ersta Sköndal Bräcke högskola. Den första undersökningen gjordes 2009 och den tredje och senaste genomfördes 2020. Undersökningen görs på lokalsamhällesnivå, med 49 deltagande kommuner 2020. Därtill tillkom förtätade urval i Malmö och Stockholm för att möjliggöra analyser på stadsdelsnivå. Strax över 40 000 personer tillfrågades varav närmare 14 000 svarade. 

Rågsved, å andra sidan, tog form som ett klassiskt folkhemskt bostadsområde under femtiotalet, med moderna och rymliga lägenheter dit många arbetarfamiljer flyttade från just det trångbodda Södermalm. För den tidens urbana migranter bar Rågsved på ett löfte om modernitet, med vattenklosett, rinnande vatten, luft, ljus och gott om rum för en familj. Hasse Alfredson och Tage Danielsson fångade denna känsla i låten Rågsved, skriven för en revy 1963 och framförd av Sonya Hedenbratt: »Rågsved – åtta trappor, fyra rum, två barn, en man och jag, en frysbox – åttio liters, det är bra.« 

Men ganska snart började Rågsved förändras. Med sjuttiotalet började folkhemsidyllen ge vika för en utveckling som färgades av sociala problem, ungdomlig tristess och ett växande missbruk av alkohol och droger. »Slänten« i centrala Rågsved blev ett populärt tillhåll där kriminalitet härjade och drogbruk frodades. Epitetet Drogsved fick fäste. 

En del av denna period fångades i dokumentärfilmen Vi som överlevde Rågsved. Givet dessa omständigheter var det kanske naturligt att den svenska punkrörelsen växte fram där. Ebba Grön spelade ofta på ungdomsgården Oasen. Åter fanns likheter med (Kniv)Söder. Men en tuffare, mer alienerad version av den snällare, bohemiska alternativvärlden på Söder. Dagens Rågsved väntar ännu på gentrifieringen. (Planering pågår för omvandling av ett större antal hyresrätter till bostadsrätter – så vem vet.)

Rågsveds faktiska problem och taskiga rykte, kombinerat med att boendet bestod nästan uteslutande av hyresrätter, innebar att det var möjligt för folk med mindre resurser att hitta bostad där. Bland annat kom invandrare att börja flytta dit. I Rågsved har i dag 70 procent av invånarna utländsk bakgrund, över hälften av dem födda i ett annat land än Sverige. Många av dem har rötter i Mellanöstern, Asien och Afrika. 

Rågsved är också präglat av låg utbildning, låg medelinkomst, hög arbetslöshet, och höga nivåer av otrygghet. Valdeltagandet är lågt, förtroendet för stadsdelsförvaltningen är bristfälligt. Området har av polisen rubricerats som utsatt. 

I kontrast till Rågsved utmärker sig Södermalm i stället genom sin etniska och socioekonomiska homogenitet. Andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ligger på kring 20 procent, en bra bit under genomsnittet för Stockholm. Medelinkomst och utbildningsnivå ligger å andra sidan med god marginal över genomsnittet. År 2019 låg årsmedelinkomsten för vuxna (20–64 år) på 458 000 kronor på Södermalm, jämfört med 276 300 i Rågsved. 

På ett teoretiskt och politiskt plan är man på Södermalm positiv till såväl ekonomisk jämlikhet som mångfald. Tolerans, pluralis och mänskliga rättigheter är honnörsord för söderbor. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ är starka och fick tillsammans en god bit över 30 procent av rösterna 2018.   

Om vi jämför Rågsved och Södermalm vad gäller mångfalden kan man säga att den i det förra området är ett konkret socialt faktum, och i det senare området mer ett abstrakt, om än omhuldat, ideal. För vissa en stundtals plågsam verklighet; för andra en slags aningslös utopi. 

I enkätundersökningen Tillitsbarometern 2020 ställde vi frågan om vad som mest oroade människor. Det som toppade listan var »gängkriminalitet« följt av »otrygghet« och »arbetslöshet.«  Mycket längre ner på listan kom alternativet »stora skillnader mellan mäns och kvinnors villkor.«  Vilket möjligtvis säger något om gapet mellan folket och eliten. På kultursidorna kan man förnimma en fäbless för att debattera frågor rörande genus och sexualitet, å ena sidan, och en ängslighet rörande invandring, integration och »svenskhet,« å den andra. 

Vad vår undersökning antyder är att genus- och jämställdhetsfrågan tycks vara kulturelitens hemmaplan, medan vanligt folk snarare är bekymrade över sådant som rör invandring och integration.

Men vad vet vi då om det svenska samhällskontraktets grundläggande logik och de värderingar som gör Sverige till ett högtillitssamhälle? Jag brukar peka på en enkel logik: medborgare som har både en rätt och en plikt att arbeta, som betalar skatt, och som sedan åtnjuter rättigheter till välfärdstjänster som utbildning, sjukvård och omsorg. 

Detta kontrakt bygger på ömsesidighet snarare än välgörenhet. Och det skötsamma arbetet är navet i hjulet. Visserligen arbetar inte alla på samma gång, men barnen som vi investerar i förväntas en dag dra sina strån till stacken. Och de äldre var en gång arbetare, och har redan intjänat rätten till pension och omsorg i enlighet med ömsesidighetens logik. 

Välfärdsstaten är med andra ord inte en välgörenhetsinrättning utan snarare en kombination av investeringsfond och försäkringsbolag. 

I vår undersökning ställer vi också frågor om svenskhet och pålitlighet som fångar samhällskontraktets moraliska logik. På frågan om vad som är viktigt för att räknas som svensk gav vi dels svarsalternativ som betonar den etniska dimensionen: att vara född i Sverige samt att ha förfäder från Sverige, dels den medborgerliga dimensionen: att respektera svenska lagar och regler . 

Resultatet var tämligen entydigt. En överväldigande majoritet kryssade för »lagar och regler« medan en mycket mindre grupp valde de etniskt orienterade alternativen. Och här är våra resultat i samklang med internationella jämförande undersökningar, som visar att Sverige sticker ut vad gäller förståelsen av den nationella identiteten. 

Lag och rätt, medborgarskap och individualism står i centrum, medan de etniska och religiösa dimensionerna hamnar i bakgrunden. Principen »land ska med lag byggas« trumfar blodslagen. 

Detsamma gäller arbetets plats i samhällskontraktet. I Tillitsbarometern ställer vi en fråga om vad som är viktigt för att uppfatta en annan person som pålitlig. Resultaten visar på en överväldigande betoning på det skötsamma arbetet, att vara ärliga gällande information till myndigheter rörande sin ekonomi, att arbeta och försörja sig själv, att inte fuska med sjukersättning, och att, rätt och slätt, »vara skötsam,« vilket var det oftast valda alternativet. 

Betoningen på arbetet måste förstås inom ramen för den statsindividualism som kännetecknar Sverige, där förtroende för gemensamma institutioner och respekt för lagar och regler ligger som grund för individens frihet och oberoende. Detta kommer också till uttryck i värderingar rörande jämställdhet mellan män och kvinnor samt barn och äldres rättigheter. I såväl vår familjepolitik som vår skattelagstiftning och vårt pensionssystem innebär detta att individen ges både ansvar och rättigheter. Det går inte att luta sig mot familjen, eftersom den inte är en kommunitär, ekonomisk, juridisk enhet på samma sätt som i många andra samhällen. 

Här bör det noteras att vi inte i första hand talar om skillnader som särskiljer rika västerländska demokratier från fattigare länder i den globala södern. Sverige och de nordiska länderna sticker ut även i relation till västländer som Tyskland och USA. Det faktum att Sverige i jämförande undersökningar träder fram som »landet annorlunda«, såväl i globala värderingsundersökningar som i jämförelser av lagstiftning och institutioner, innebär naturligtvis att frågor om kulturkollisioner i migrationens tidevarv blir viktiga.  

När vi jämför resultaten från Tillitsbarometern med svar på samma frågor som vi ställt i Invandrarindex, en undersökning riktad mot nyanlända i sfi-klasser, ser vi både förväntade skillnader och intressanta likheter. Tillitsnivåerna är betydligt lägre hos dem som har svarat i Invandrarindex, skillnader i paritet med de vi såg ovan mellan Södermalm och Rågsved. Inget konstigt med det, då många nyanlända kommer från lågtillitsländer och då vi vet att tillit är något som präglas tidigt i livet är detta en förutsägbar skillnad. Men förtroendet för institutioner är högre och fullt jämförbart med vad vi ser i Tillitsbarometern. Å andra sidan är det inte heller så förbluffande. Att anlända till ett land med väl fungerande polis, skola och sjukvård från »failed states« där krig, korruption, svält och fattigdom härjar, får rimligtvis Sverige att framstå i en hyfsat god dager. 

Vad gäller de ovan diskuterade frågorna rörande svenskhet är svaren lika varandra i undersökningarna gällande vikten av lagar och regler – i båda fallen är detta det mest valda alternativet. Däremot är det fler bland de svarande i Invandrarindex som också betonar vikten av att vara född i Sverige. En möjlig tolkning är att de svarande i Tillitsbarometern underskattar den etniska dimensionen och/eller att de nyanlända överskattar den. Sett i ljuset av debatten om etnisk diskriminering är frågan naturligtvis viktig att borra vidare i.

Med det sagt kan resultaten tolkas försiktigt positivt i en tid av migration, då de pekar på möjligheten att bli svensk även om man inte kan göra anspråk på familjeband, hudfärg eller explicita religiösa traditioner som är historiskt dominerande i Sverige. 

Samtidigt ligger det också något kravfyllt i budskapet. För även om man ibland får höra att vi inte behöver tala om »luddiga« svenska värderingar utan att det räcker med att peka på den gemensamma lagstiftningen, så är dessa konkreta lagar, institutioner och policyer genomsyrade av just värderingar och normer. De är inte neutrala eller akulturella utan ingår i det bredare antropologiska kulturbegrepp som omfattar såväl institutioner och lagar som normer och värderingar.  

Vi har till exempel en lag som stadfäster individuell beskattning, men denna bygger i sin tur på en individualistisk norm som bejakar jämställdhet och som står i motsättning till de familjebaserade samhällskontrakt som är vanliga i många, kanske de allra flesta, länder. På samma sätt har vi tidigt haft en lagstiftning som premierar barns och äldres rätt till självständighet och oberoende. Detta är en konkret, juridiskt bindande ordning som en invandrare till Sverige måste förhålla sig till, en ordning som inte är valfri eller förhandlingsbar. 

Om vi återgår till jämförelsen mellan Tillitsbarometern och Invandrarindex blir kontrasterna just i synen på familjens ansvar tydliga. På frågan om vuxna barn har en plikt att ta hand om sina föräldrar när de behöver långvarig omsorg är skillnaderna i svaren dramatiska. I Invandrarindex svarar 80 procent att de instämmer, medan motsvarande siffra i Tillitsbarometern är 30 procent. Juridiskt var detta en fråga som hanterades i Sverige i samband med de stora familjelagsreformerna i början av sjuttiotalet, då det juridiska och ekonomiska ansvaret för de äldre överfördes från vuxna barn till den offentliga omsorgen. 

Summa summarum kan man därför hävda att det svenska samhällskontraktet är både speciellt och ganska strängt. Just betoningen på reciprocitet – ömsesidighet, jämlikhet, individualism – innebär att andra moraliska logiker, likt de som betonar familjen, det religiösa samfundet, den etniska gemenskapen, välgörenheten, är mycket mindre framträdande i Sverige. 

Det är i detta sammanhang värt att påminna om att den politiska kampen i Sverige som arbetarrörelsen länge drev, handlade just om att eliminera behovet av välgörenhet, för att ersätta detta med arbete, skatter och sociala rättigheter.    

***

Hur hamnade vi här? Och vart är vi på väg? Frågan om det svenska tillståndet som ställs i våra grannländer har att göra med att Sverige sedan slutet av åttiotalet kommit att välja en annan väg än våra grannländer gällande fundamentala komponenter av samhällskontraktet. 

Vi kan se det som en perfekt storm där såväl vänstern som högern i svensk politik valde att bryta upp från folkhemslogiken. Det gällde två centrala fundament: dels tanken om Sverige som en nationalstat; dels den statscentrerade organiseringen av välfärden.  Det kom att handla om ett avancerat experiment i liberalisering. På gott och ont. Det är i detta ögonblick på sin plats att reflektera kring det goda. 

När jag själv lämnade Sverige för att inte återvända förrän 40 år senare (utöver kortare besök) var det ett land som jag upplevde som trångsynt, instängt, homogent, präglat av statspaternalism och en bedövande präktighet. Det finns många skäl att hålla folkhemsnostalgin på avstånd. Men de goda intentionerna och försöken till att motverka dessa tråkiga drag har också fört med sig oväntade och kanske mindre önskvärda konsekvenser. Just aningslösheten har ofta övertrumfat den insiktsfulla och hårdföra analysen. 

Två nymodiga begrepp utgör en bra utgångspunkt om vi vill nysta upp garnet och försöka förstå resan till dagens svenska tillstånd.  Båda gör sin entré i det offentliga samtalet i början av nittiotalet: civilsamhället och mänskliga rättigheter (MR). De tillhör samma stats- och nationskritiska världsbild – en nyliberalism som kommer i både en höger- och en vänstervariant.  

MR-idén hade en längre historia, men fick sitt genombrott i kölvattnet av socialismens nedgång och fall. När såväl 68-vänstern i väst, som realsocialismen i öst och de postkoloniala experimenten i syd kollapsade, skapades ett utopiernas tomrum som MR-idén kunde fylla. Samtidigt kom den reformorienterade, statscentrerade socialdemokratiska politiken att nå sin kulmen; följd av trötthet, idétorka och tilltagande ekonomiska utmaningar, som efter hand tvingade fram en kompromiss med den framväxande neoliberala högern, till ett högt pris vad gällde självförtroende och identitet. 

Inte minst för unga idealister blev MR i detta läge vad historikern Samuel Moyn kallar »den sista utopin«. Den kunde erbjuda ett svar på det behov som existerade bland idealister vilka upplevde det kalla krigets realpolitiska kompromisser som själlösa. Sedan Berlinmurens fall har MR alltmer kommit att framstå som det centrala politiska och etiska begreppet i såväl internationell som nationell politik. Tankefiguren »mänskliga rättigheter« (MR) har blivit vår tids moraliska trumfkort.

Samtidigt gjorde ett annat nygammalt begrepp – civilsamhället – entré, till en början som ett kamp-begrepp i Östeuropa riktat mot den totalitära kommuniststaten. Men snart plockades det även upp i USA och Europa av kritiker av inte bara kommunism, utan även av välfärdsstaten med dess stora och växande offentliga sektor. 

I Sverige lanserades begreppet främst av statskritiska liberaler och kommunitära tänkare kopplade till tankesmedjan Timbro. Men det fanns även entusiaster inom folkrörelsevänstern där anarkistiska och syndikalistiska traditioner fick en ny vår. Man var kritisk till statssocialism och den »starkstarka« staten och pläderade i stället för egenmakt, självförvaltning och kooperation. 

Staten blev den primära måltavlan för den nyliberala högern som ville avveckla statliga monopol, förenkla krångliga regelverk, utvidga utrymmet för företag och sänka skatter. Nationen blev boven för MR-rörelsen som kom att se på folkhemmet som ett uttryck för välfärdschauvinism, stängda gränser och främlingsfientlighet. För både nyliberaler och MR-förespråkare kom öppna gränser och postnationella visioner att ersätta fokus på medborgarskap och nationalstat. Man kom att enas i en ohelig allians under globalismens fanor. 

För högern en utopi om det globala marknadssamhället med mer (val)frihet och mindre statlig styrning. För vänstern en kamp för gränslöshet, fri migration i ett globalt civilsamhälle.    

Denna dubbla vändning bort från stat och nation kom att få separata konsekvenser som manifesterar sig i dagens uppsplittring av Sverige. Å ena sidan har vi invandringspolitiken och tanken om mångfald och mångkultur, inte som ett socialt faktum med komplexa och ibland utmanande konsekvenser, utan som ett normativt ideal. 

Här har MR-drömmar och kritik av stängda gränser och främlingsfientlighet kommit att utmynna i ett underskattande av nationalismen, medborgarskapstanken och nationalstatens betydelse. Både som grund för en fungerande demokrati och för välfärdssolidaritet baserad på ett handfast samhällskontrakt. 

Betoningen på ömsesidighet och en balans mellan plikt och rätt kom att övermannas av en globaliserad välgörenhetslogik som ofta utmynnar i paternalism, kravlöshet, utanförskap och segregering. Och som därför också missförstod villkoren för integration och inkludering i det svenska samhället. 

Samtidigt välfärden – det konkreta uttrycket för reciprocitetens logik – att omvandlas under valfrihetens och marknadslogikens fanor. Kollektiva rättigheter och investeringar kom att privatiseras. Statens roll förminskades och utrymmet för vinstdrivande företag ökade. Även om de tidiga visionerna premierade ideella aktörer, kom de stora vinstdrivande bolagen med tiden att dominera. 

Talet om valfrihet blev i detta sammanhang speciellt missvisande vad gällde för- och grundskola. För det var ju inte barnen själva som valde eller utövade en form av »barns rättigheter,« utan deras föräldrar som valde för dem. När vi i dag läser om föräldrar som ställer sina nyfödda barn i kö för »rätt« skola för det tankarna inte till ideal om alla barns lika möjligheter, utan till vad som länge varit läget i USA. Där testar i dag medelklassens föräldrar med frenesi sina barn från fyraårsåldern, anställer privata lärare och »coacher« för att på alla sätt och vis försöka pusha in sina telningar på »rätt spår«. 

Dessutom interagerar dessa två parallella processer på ett förödande sätt. I ett tillitsperspektiv har såväl mångfald som ojämlikhet negativa samband med lägre tillit. Med det är framför allt när ekonomisk ojämlikhet kopplas till etnisk mångfald som de negativa effekterna uppstår. Den perfekta stormens konsekvenser leder på detta sätt i sin förlängning till mer ojämlikhet och mindre frihet för alla. 

Det som inträffar är att den besuttna, vita medelklassen barrikaderar sig i sina grindsamhällen, oroliga över minskad trygghet och ökade hot, medan invandrare koncentreras i utsatta områden, getton, där möjligheterna till självförverkligande och klassresor är mindre och otryggheten desto större.  

***

Denna bild av Sverige som ett splittrat samhälle är dyster. Men finns det en väg fram, en väg »hem«? Hur skapas tillit? När blir mångfald positivt? Var går gränsen mellan stat och marknad?

Vad gäller mångfald måste en första utgångspunkt vara att främlingsfientlighet är universell. Människornas ursprung är i små grupper där överlevnaden hängde på att vara misstänksam mot andra grupper. Detta innebär att vi, för det andra, måste revidera den vanliga uppfattningen att nationalstaten är fördärvlig då den utesluter. Det verkligt intressanta med nationalstaten är snarare att den lyckades skala upp känslan av ett »vi« från stamsamhällets hundratal till den moderna statens millioner. Nationalstaten är inom ramen för människans evolution ett mirakel.

Detta handlade om en rörelse från partikulär tillit (till den egna familjen, den etniska gruppen, det religiösa samfundet) mot generell tillit (tillit till människor allmänt i samhället). I modern tid var det också kopplat till demokratins genombrott; ett samhällskontrakt byggt på frivillighet och ömsesidighet. Och i Sveriges fall på individens frigörelse från patriarkala och hierarkiska institutioner. 

Den etniska mångfalden som både historiskt och i vår samtid ofta är kopplad till konflikter kan vara en källa till förnyelse och kreativitet, men på villkor som kan ses som paradoxala. Med detta avser jag vad vi lärt oss från den akademiska skola som benämns kontaktteori. 

Det klassiska exemplet på detta är de väl kända studierna i den amerikanska armén där man noterade att relationerna mellan svarta och vita – som i det civila USA präglades av slaveriets arv, rasism och segregering – var bättre i arméförband. Slutsatsen var att detta hade att göra med att soldaterna samarbetade med ett gemensamt mål. Det stod mycket på spel, och i denna situation kom främlingsfientligheten att överväldigas av det gemensamma intresset. Olikheterna kunde transformeras till en styrka. Vi och dem blev till ett överordnat vi.

Det svenska tillståndet

… är en bok som Lars Trägårdh skriver tillsammans med socialforskaren Lars Svedberg. Den utgår från resultaten från Tillitsbarometern samt ett omfattande intervjumaterial i ett urval av åtta kommuner och stadsdelar, av det femtiotal som ingår i Tillitsbarometern. Målet är att fånga det svenska tillståndet i det lokala – i den verklighet och på den nivå där vi kommer så nära som möjligt de människor och lokala gemenskaper som utgör det svenska samhällets fundament. Boken kommer ut på förlaget Mondial under 2022.

I Sverige av i dag är den konkreta motsvarigheten till arméförband jobbet och arbetsplatsen. Som jag diskuterade ovan är arbetet i sig en viktig faktor för tillit och i vilken mån man uppfattas som pålitlig. Men arbetet är också den enda vägen in i det svenska samhället – platsen och verksamheten där mångfald kan förvandlas från konfliktfrö till en potentiell komparativ fördel; i en värld där migration är här för att stanna och valet inte är mellan homogenitet och mångfald, utan mellan kreativ mångfald och gängkrig. 

Vart mångfald leder är alltid en empirisk fråga – i sig är den varken god eller ond. Men saknas vägen till ett gemensamt »vi« är oddsen sämre.

Vad gäller staten, marknaden och välfärden är den centrala frågan balansen mellan kollektiva investeringar och privata ansvar. Mellan allas lika möjligheter att förverkliga sina liv, å ena sidan, och friheten och ansvaret att sedan ta dessa chanser och stå sitt kast. Detta leder till slutsatsen att valfrihet rimligen måste bli ett underordnat mål för barn och unga, samt att egenansvar och valfrihet blir mer överordnat i takt med att medborgare blir vuxna. 

Marknadens styrka ligger i dess kreativitet, men den har mindre kapacitet för att säkra jämlikhet och grunden för social rörlighet. Staten är mindre lämpad för entreprenörskap och innovation, men är ett mäktigt redskap för att skapa hyfsat lika villkor för alla unga medborgare. 

De nordiska länderna är speciella och i ett jämförande perspektiv väl fungerande högtillitssamhällen. Detta har att göra med att de samtidigt haft starka stater, varit framgångsrika marknadssamhällen i en globaliserad ekonomi, och haft ett starkt frivilligt föreningsliv. Och, inte minst, att samhällskontraktet har byggt på en föreställning om medborgaruniversalism. 

I dag hotas denna universalism från såväl vänster som höger. I ena fallet en olycklig tendens mot identitetspolitik och grupptänkande, där tankar om positiv särbehandling underminerar det individuella medborgarskapets företräde. I det andra en falsk tanke om valfrihet som privilegierar en annan form av grupptänkande, där deras egna grupp – medel- och överklassen – ges medel att bygga sina murar och avskilja sig från resten av samhället.  

Jag tar mig tillbaka till Södermalm från Rågsved. Området där jag bor, mellan Vitabergsparken och Hammarbykanalen, vetter mot Hammarby sjöstad. Mer än kanske någon annan del av stadsdelen Södermalm är detta ett område som börjar påminna om ett grindsamhälle. Skälen är såväl geografiska som demografiska. Fysiskt är Sjöstaden ganska isolerad med naturliga barriärer i form av vatten, berg och motorled. Men även befolkningen sticker ut; en välbärgad medelklass även med Stockholms mått, en medel­inkomst som utmärker sig till och med från det rika södermalmska genomsnittet. 

Sjöstaden är också befolkad av aktiva medborgare som engagerar sig för sin lokala gemenskap. Kanske på grund av att området sägs ha attraherat såväl grånande socialdemokrater som spirande hipsters. En blandning av folkrörelseideal och den nya tidens mer självcentrerade elit. Ett organisatoriskt uttryck för denna energi är Sjöstadsföreningen, en »ideell förening, bildad 2003, med uppgift att tillvarata de boendes intressen i Sjöstaden«.  

Inspirerade av nolltoleransideologin med rötter i New York har invånarna bland annat lanserat programmet Snyggt & Tryggt inklusive initiativet Nattvandringen.  Man beskriver en oro för ungdomssamlingar vilka »till del blivit en riskmiljö«. De flesta ungdomar är visserligen »skötsamma, är ute och har kul« men det kan också ibland sluta illa, inte minst då det förekommer alkohol och narkotika, något initiativet vill »stävja«. Vidare uttrycker man oro för att en del av dessa problematiska ungdomar »kommer från närliggande kommuner/stadsdelar«. 

Vi påminns här om den korta fysiska sträckan mellan stadsdelar som Rågsved och Södermalm, men också om den långt längre resan i tillits- och trygghetstermer.

Det talas också om en nationell trend, grindsamhällen med fysiska murar, i såväl mindre orter som Gnosjö som storstäder som Malmö. Enligt stiftelsen Tryggare Sverige är detta kopplat till den ökade upplevda otryggheten, något som Tillitsbarometern också ger belägg för.  

Det är kanske orättvist att måla upp just Sjöstaden som ett grindsamhälle. Än så länge finns inte heller fysiska grindar där, vad jag vet. Enligt samma logik som får medelklassföräldrar att välja »rätt spår« för sina barn gällande skolor, så drivs dessa lokalmedborgare främst av en vilja att skydda sina barn, sin ungdom, sin miljö. Inte av en vision om ett delat Sverige med interna fysiska och mentala barriärer. 

Men de många små, individuella besluten ger förr eller senare en större effekt på samhällsnivå. Och då föreligger redan »fakta på marken« som blir svåra för välmenande politiker och idealistiska medborgare att motverka. Det står en del på spel. 

Text: Lars Trägårdh

Toppbild: Dennis Eriksson