”Breda mitten” mycket smal – nya blockpolitiken tar form

Hur just den här akten i den löpande regeringskrisen slutar vet ingen, men utgår man från väljarna går det att skymta upplösningen. Spoiler: den bygger på blockpolitik.

Text:

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ett av två bortsprungna partier kunde Ulf Kristersson räkna in i sin koalition, redan innan talmannen gav honom sonderingsuppdraget. Den andra gamla allianskamraten är en svårare nöt att knäcka.

En märklig observation från veckan som gått: stämningen verkar bättre inom Liberalerna än inom Centern. Trots att Liberalerna bara har 2 procent och lite växel. Trots att extravalet kanske bara tillfälligt skjutits upp.

Det handlar om lättnaden som infinner sig efter att ett svårt beslut är taget. Kanske även om att köprationalisera.

Men det finns ju en liberal historia också. De sista åren med Jan Björklund var inte ljuva. Det var förresten inte så kul i början heller.

När Björklund tog över 2007 hade partiet näst intill halverats i valet, efter dataintrångsskandalen. Lite hämtades tillbaka i mätningar, men inte i val. År 2010 förlorade partiet ytterligare 4 av 28 mandat. I valet 2014 rök fem mandat till. I valet 2018 vanns ett mandat, men det kan knappast kallas en storseger. En månad före Jan Björklunds avgång 2019 fick Liberalerna rekordlåga 4,13 procent i EU-parlamentsvalet.

Jan Björklund var helt enkelt inte särskilt framgångsrik som partiledare, mätt i valresultat. Och det är det som är partipolitikens måttstock. Han var skicklig på att tala som en vinnare, men kurvan sluttade tydligt nedåt.

Decemberöverenskommelsen 2014 gav ännu ett hack nedåt i Liberalernas opinionsstöd. Efter att överenskommelsen sprack, hösten 2015, tog den interna oron fastare former och cirklade förstås kring Sverigedemokraterna och hur man skulle se på regeringsbildningar. Det var delvis på grund av sådant missnöje som Birgitta Ohlsson utmanade Björklund om ledarskapet 2016. Det var hopplöst från början, men symtomatiskt för stämningen i partiet.

Och så det verkliga raset, efter januariavtalet 2019. Det var kanske dyrt för Liberalerna att försvinna i Alliansen, men ännu dyrare att lämna den.

De liberaler som vid det laget var väldigt trötta på sin partiledare – de var inte så få – kan i frustrerade stunder beskriva det som att Jan Björklund slutade sin karriär med att försöka ge sitt parti en nådastöt. Om han lyckades återstår ännu att se. Det är, som sagt, valresultat som räknas.

Liberalerna är förstås fortfarande kluvna. Lojaliteten med Nyamko Sabuni lämnar en del att önska för den som gillar laganda. Acceptansen för hennes linje varierar. Men ett mönster har blivit rätt tydligt: det är samma personer som sköter krypskyttet.

Stockholmsliberalen Anna Starbrink och EU-parlamentarikern Karin Karlsbro, som en gång var Sabunis stabschef. Föredettingar som Barbro Westerholm, Maria Leissner och Bengt Westerberg.

Inga ofarliga kritiker, men de har ännu inte inspirerat något bredare internt uppror. Beslutet att snabbt dödförklara januariavtalet efter förtroendeomröstningen i riksdagen ledde inte till att Liberalerna sprack. Om något stärkte det lojaliteten med Sabuni. Hon visade att hon menade allvar.

Räcker det om det blir extraval? Ytterst osäkert. Centern hade visserligen Sifostöd på under 3 procent bara åtta månader före valet 2014, då partiet till sist fick drygt 6 procent. Men hur många mirakel kan man räkna med i mittenpolitiken?

 Trots detta: Nu finns åtminstone en linje.

Att förstå vad som rör sig i Centerpartiet är mer komplicerat.

Det går rätt bra i opinionen. Landets största morgontidning är hejarklack. Parti­kassan håller utan problem för två valrörelser med kort mellanrum. Hyresliberaliseringen har fallit, men mycket annat har drivits igenom. Annie Lööf har internt gått från misslyckande till ikon. Och ändå går det att ana något som kanske bäst kan beskrivas som en stingslighet, född ur en känsla av varsel.

I kretsarna kring den gamla Alliansen är en vanlig beskrivning av läget att Centern nu kanske till sist kommit till den punkt då partiets kort synas. Det märks på flera sätt. Ett är att Annie Lööf får en annan sorts frågor än förut. Till exempel i SVT:s Agenda förra söndagen. Hennes tal om »den breda mitten« passerar inte längre utan att utmanas journalistiskt.

Vad är »den breda mitten«, förutom Centerpartiet? Och är man verkligen i mitten om man driver frågor som från Socialdemokraterna och vänsterut uppfattas som rena provokationer? Och vad är en strategi värd, om ingen annan är villig att göra det strategin kräver?

Att gamla allianskamrater, som fortfarande känner sig svikna eller rent av förrådda, tolkar situationen på det sättet är inget att förvånas över. Det är mer intressant att liknande tankar börjat slå rot även inom partiet.

Centerpartister utanför Annie Lööfs närmaste krets är långt ifrån uppror, eller ens påtaglig illojalitet, men det hänger frågor i luften.

Vad ska vi göra om januariavtalet inte kan återuppstå? Vilka vägar är ännu öppna? Är det verkligen klokt att vara så kategorisk vad gäller Vänsterpartiet, olika sakfrågor, eller rent av en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna?

Det finns ingen större rädsla för extraval, men få tror att det skulle lösa något. Förr eller senare kommer ändå några nej att behöva mjukas upp, några dörrar att behöva öppnas, även efter ett val. Få centerpartister talar på allvar om en alternativ koalition i mitten, över blockgränserna. De tror egentligen inte mer på en sådan, än vad socialdemokrater och moderater gör.

Det där skapar en spänning, som behöver avledas eller utlösas. Partiledningen försöker främst avleda den, genom att i samverkan med Socialdemokraterna överföra pressen på andra partier, framför allt Liberalerna. Hittills har det inte hjälpt särskilt mycket. En molande irritation växer, just en känsla av varsel om att det börjar närma sig något slags kontrollstation. Irritationen riktar sig främst utåt, mot »centerhatare« och »ytterkanter«, men rötterna är närodlade.

Polariseringspolitiken har inte varit till skada för Centerpartiets opinionsstöd – det är något Centern delar med de två »ytterkantspartierna« – men kände sig centerpartisterna säkra på sin strategi, skulle de ge ett mindre frustrerat intryck.

I botten finns partiets stora förvandling. Inte i första hand politiskt, utan strategiskt. Det gamla Centerpartiet var oförblommerat pragmatiskt och maktspelande och det med goda resultat: under långa perioder har få stora beslut fattats i Sverige utan Centerns inblandning. Det var ett parti som visste att spela just från mitten åt båda håll.

Det nya Centerpartiet är en udda vågmästare på så sätt att det av principskäl uteslutit att luta sig åt det ena hållet. Det är inte alla gamla centerpartister som förstår det kloka i det. Någon uttrycker det som att Centern valt en strategi som inte fullt ut använder kraften i vågmästarrollen, utan snarare lägger makten i andra partiers händer.

Och så är det avhoppen. Den ekonomiska talespersonen Emil Källström tänker inte ställa upp till omval. Inte heller vice partiordföranden Anders W Jonsson. Detsamma gäller Kristina Yngwe, riksdagsledamot och medlem i verkställande utskottet, den högprofilerade riksdagsledamoten Johanna Jönsson och riksdagsledamöterna Magnus Ek och Fredrik Christensson, utbildningspolitisk talesperson. Fredrick Federley har försvunnit av andra skäl.

Majoriteten av de här är relativt unga och flera har spåtts en betydelsefull framtid i partiet. Ingen vill säga att avhoppen beror på missnöje eller tvivel på partilinjen. Det viskas en del om att den närmaste kretsen kring Lööf är svår att tränga in i, men det är typiskt för starka partiledningar och kritiken är vag.

Är avhoppen en slump? Beror det på att unga centerpartister har bredare yrkesmässiga ambitioner och förpliktelser – från jordbruk till pr och entreprenörskap – än politiker i många andra partier?

Kanske.

Men om ett parti av de egna anses ha en oslagbar idé och en lysande framtid, är det inte då något konstigt med ett strömhopp av framtidsnamn?

En sak var i alla fall alla, inom och utanför partierna, ense om den här veckan: det kan gå lite hur som helst.

Januariavtalet kan bli ett juliavtal. Det kan bli extraval. Ulf Kristersson kan slinka igenom med en rösts marginal. Stefan Löfven kan komma tillbaka och återigen få sig serverad en oppositionell budget, denna gång ett valår.

Trots alla låsningar finns helt enkelt för många rörliga delar. Och så finns förstås de som så lätt glöms bort när partierna jabbar sinsemellan och fintar varandra: väljarna.

Fast just i det här fallet kan väljarna kanske göra saken en aning enklare.

Strax före midsommar presenterade Timbro och Demoskop en opinionsundersökning om vad olika partiers sympatisörer tycker i olika sakfrågor. Man ska förstås vara skeptisk till sådant. Som man frågar, och så vidare. Timbrochefen och moderaten Benjamin Dousa gjorde till huvudsak att Sverigedemokraternas sympatisörer är betydligt mer högerliberala än vad partiets ledning vill kännas vid. Men man kan läsa ut ännu bredare linjer ur mätningen, utan att lägga för stor vikt vid varje procentenhet.

I en rad centrala frågor är moderata, kristdemokratiska, liberala och sverigedemokratiska sympatisörer slående eniga.

De är ungefär lika positivt inställda till företagsamhet. En klar majoritet bland alla fyra partiernas sympatisörer tycker att det totala skattetrycket bör sänkas – sverigedemokrater faktiskt mer så, än moderater. De tror alla i väldigt liten utsträckning på ökad statlig styrning av ekonomin. De är lika positiva till löneskillnader, om de beror på arbetsinsats och ansvar. De är alla positiva till privata arbetsförmedlingar. De är positiva till kärnkraft. De ser alla teknik och innovation som den viktigaste åtgärden för miljön och klimatet.

Och så vidare.

På samma sätt finns ett tydligt och samkört vänsterblock, bestående av Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer. I nästan alla de här frågorna ligger de mycket nära varandra och är tydligt skilda från det andra blockets väljare.

För det är just det som syns här: två klara block. Och så ett parti, Centern, vars sympatisörer är betydligt mer svårbestämda. I vissa frågor ligger centerpartistiska sympatisörer i närheten av högerblocket, men ofta utan samma entusiasm, ens vad gäller företagsamhet. I andra frågor är de närmare vänsterblocket.

»Den breda mitten«, om den definieras på det här sättet, är mycket smal.

Vad som händer de närmaste veckorna har antagligen lite att göra med detta. Där är vi tillbaka i låsningar, strategier och principer, som till inte så liten del handlar om att försöka trolla bort förutsättningar som upplevs som oönskade. Men är det inte rimligt att anta att det på något längre sikt är svårt att strunta i, eller rent av motarbeta, det sätt på vilket väljarna själva finner det naturligt att klumpa ihop sig?

Från moderat och kristdemokratiskt håll, nu också från delar av Liberalerna, beskrivs de egna partiernas förändrade hållning till Sverigedemokraterna som en verklighetsanpassning. Ofta med struttande stolthet. Bland partierna till vänster och i Centern, beskrivs anpassningen som ett moraliskt haveri och ett oförlåtligt svek. »Svekets regering« var det begrepp som finansminister Magdalena Andersson i början av veckan preventivt försökte etablera om alternativet till Stefan Löfven.

Det finns ett tredje, både mindre självbelåtet och mindre moraliserande sätt att beskriva saken:

Det block som riskerar att förlora den politiska makten under överskådlig framtid, om Sverigedemokraterna tas ur isoleringen, vill fortsatt hålla partiet isolerat. Det block som ser en historisk möjlighet att prenumerera på regeringsmakten, om Sverigedemokraterna räknas in, vill bryta isoleringen.

En självklarhet, kan tyckas, men det har tagit ett par val att komma hit. Och processen är inte slut än. Hur kommer det till exempel att vara för de borgerliga partierna att regera med stöd av Sverigedemokraterna?

Här har kritikerna mot närmandet till Sverigedemokraterna sin mest trovärdiga invändning. Det är klart att det inte blir problemfritt.

I vissa frågor – det mesta som gäller EU är ett gott exempel – står trots allt Sverigedemokraternas sympatisörer för något annat än moderata, liberala och, i viss mån, kristdemokratiska sympatisörer. Det syns också i Timbros och Demoskops mätning. Sådana åsiktsskillnader kan visa sig svårhanterliga. Å andra sidan kan de också visa sig vara en tillgång för en borgerlighet som gärna skrivit under på näringslivets samhällssyn, men haft svårare att hantera frågor bortom produktivitet, tillväxt och kärnkraft.

Särskilt i moderata kretsar har Sverigedemokraterna ofta skyllts för att vara »för sossiga«. Nu har den kritiken dels dämpats, eftersom den inte har samma täckning som tidigare, dels vänts i något som snarare liknar uppskattning. Andra mätningar visar på en högervåg i frågor som har att göra med det beryktade »kulturkriget«, särskilt migration och lag och ordning, men inte på samma sätt i frågor om till exempel vinster i välfärden. Att få hjälp att bli lite »sossigare« i sådana här avseenden är inte nödvändigtvis en nackdel, lyder ett resonemang som börjat dyka upp i borgerligheten.

Och på tal om oavslutade och potentiellt svårhanterliga processer: vad ska egentligen ske med Centern om och när den delvis nya blockpolitiken finner fastare form? Just nu kontrollerar partiet riksdagens balanspunkt, men sedan då? Å ena sidan maximerar Centern en stark nischroll: den som ren liberal. Å andra sidan verkar strategin i längden förutsätta att Centern blir en dominerande politisk kraft: det »breda« i den »breda mitten«.

Hur ska det gå till?

Hur det än går i den här versionen av regeringskris är det på lite sikt minst ett par partier som kommer att ångra sina vägval. Vilka de partierna blir återstår att se, men Liberalernas våndor kommer om några år med all säkerhet att verka mindre unika.