Därför bryts hundraåriga politiska mönster

Vilken eller vilka konflikter ligger egentligen bakom regeringskrisen? Thomas Gür och Markus Kallifatides tar sig an frågan från höger respektive vänster.

Sedan mer än ett decennium hankar sig svenska regeringar fram i ett slags evigt krisläge. Från och med valet 2010 kan man lågt räknat lista åtta regeringskriser i vidgad betydelse. Dessa är:

  • Tillkomsten av Migrationspolitiska överenskommelsen i mars 2011.
  • Regeringen Löfven 1 år 2014 tvingas styra med oppositionens budget det första året av mandatperioden.
  • Tillkomsten av Decemberöverenskommelsen 2014
  • De politiska förvecklingarna efter skandalen kring Transportstyrelsen i augusti 2017
  • Regeringsbildningscirkusen 2018 – 2019
  • Regeringen Löfven 2 år 2018 tvingas styra med oppositionens budget första året av mandatperioden
  • Tillkomsten av Januariavtalet 2019
  • Löfven 2:s avsättning i juni 2021

En dålig krishantering har lett till en värre påföljande kris, som genom ytterligare dålig krishantering lett till en än värre kris därpå. Och i den senaste krisen har riksdagen för första gången röstat ja till en misstroendeförklaring, efter elva nej sedan 1980.

De återkommande regeringskriserna har sin direkta orsak i omvälvande förändringar i svensk politik. Man kan åskådliggöra de järtecken som förebådade denna förändring med några historiskt relativt nyligen timade händelser i partipolitiken – utöver sakförhållandet att en misstroendeförklaring dessutom tvingat en sittande regering att avgå.

Socialdemokraterna fick under 30 procent (28,3) av rösterna i riksdagsvalet 2018. Senast partiet låg under 30 procent i ett riksdagsval var 1911, då det fick 28,5 procent. Sedan den allmänna rösträttens införande 1921, hade Socialdemokraterna aldrig varit under 35 procent i något val fram tills valen 2006, 2010, 2014 och 2018.

Efter det att Hjalmar Branting blev partiledare 1907, har varje socialdemokratisk partiordförande också blivit Sveriges statsminister: Branting, Hansson, Erlander, Palme, Carlsson och Persson. Mona Sahlin, som blev partiledare precis 100 år efter Branting, är den första partiordförande som S har haft som aldrig blev statsminister. Hennes efterträdare, Håkan Juholt, blev dessutom avsatt innan han ens kunde leda sitt parti i ett val.

Ett liknande mönster återfinns hos det största partiet på andra sidan blockgränsen, Moderaterna. Det partiet har varit snabbt på att avpollettera ledare som det inte ansåg höll måttet, när de hade prövats i val – Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg och Bo Lundgren. Men den förra partiledaren, Anna Kinberg Batra, är den enda partiordföranden sedan Allmänna valmansförbundet 1904 tillsatte Gustaf Fredrik Östberg, som M har avsatt innan hon ens fick leda sitt parti i ett val.

Katalysatorn i dessa omvälvningar, såväl för regeringarna som för de nämnda politiska partierna, heter givetvis Sverigedemokraterna. På historiskt mycket kort tid har detta parti blivit landets tredje största. Uppgången har varit exceptionell. I svensk politisk historia överträffas den endast av Socialdemokraternas framgångar i valen mellan 1896 och 1911.

I vår tid har socialdemokratiska regeringar utmärkt sig för stabilitet, medan borgerliga regeringar, ända sedan Fälldin 1, år 1976, har utmärkt sig för instabilitet (och inte bara i minoritetsstyre som Bildt-regeringen 1991 och Reinfeldt 2, år 2010). SD:s stora genomslag i det politiska livet har nu också gjort socialdemokratiska regeringar instabila.

I regeringskrisernas fond ser vi alltså upp till hundraåriga politiska mönster brytas och nya, än så länge oklara, politiska strukturer formas.

Men allt detta är, för att tala marxistiska, omvälvningar i överbyggnaden. Den materialistiska historieteorin uppmanar oss att söka de reella grunderna för sådana radikala förändringar.

För en allt större del av väljarkåren har de sedan hundra år etablerade partierna inte kunnat ge ett tillfredsställande svar.

Den mest uppenbara och genomgripande förändringen i detta hänseende är den demografiska tillväxt som Sverige har genomgått. Sedan 2000-talets början har vårt lands befolkning ökat med 16 procent, cirka 1,5 miljoner människor. Förändringen har främst varit invandringsdriven. Immigrationens genomslag är dessutom än större än vad nettotillväxten visar. På fyrtio år, sedan 1980, har de utrikesföddas andel av befolkningen gått från 7,5 procent till 19,7 procent.

Några utmärkande drag för de senaste decenniernas invandring har varit att den främst skett genom inflyttning av personer som är födda utanför Europa, att immigranternas utbildningsnivå som snitt har varit lägre än befolkningens och att immigrationen lett till ett stort mansöverskott i de yngre ålderskullarna.

All demografisk förändring framdriver också samhällsförändringar. Den på invandring baserade demografiska förändringen i Sverige har lett till omfattande utmaningar, för att ta det med en politisk eufemism. För en allt större del av väljarkåren har de sedan hundra år etablerade partierna inte kunnat ge ett tillfredsställande svar på hur Sverige ska hantera dessa förändringar och de problem som har följt i befolkningstillväxtens spår.

Inte bara har nya politiska krafter därför tillkommit. De nya problemen har även lett till omfattande konvulsioner inom gamla politiska krafter.

Dessa är de materiella betingelserna till de ständiga regeringskriserna.

Thomas Gür

Kallifatides: Problemet att vinster och kostnader faller ojämlikt

Sverige är numera lite som andra länder. Regeringar tvingas avgå, lojaliteter skiftar snabbt, ledande politiker ljuger och hatdrev riktas mot enskilda individer och utsatta grupper. Vilken historisk utveckling har lett oss hit?

Sverige var under en kort period ett land där en bred folklig majoritet såg sina materiella intressen representerade i genomförd politik. Från 1930-talets depression och fram till 1970-talets slut byggde folkrörelsernas Sverige en välfärdsstat i ett välfärdssamhälle. Den absoluta fattigdomen avskaffades i princip helt. Den allmänna standardhöjningen var enorm. Utjämningen av inkomster var omfattande. Förmögenhetskoncentrationen, som alltid varit mycket hög, dämpades något, inte minst av den kollektiva förmögenhetsbildningen i korporativa- och offentliga bostads-, pensions- och försäkringsföretag, men också genom subventionerat egnahemsägande.

Alla var naturligtvis inte glada över denna blandekonomiska samhällsutveckling. Den svenska kapitalistiska eliten organiserade sig till motoffensiv, byggde tankesmedjor, bildade föreningar mot skatteinbetalning, gjorde inbrytningar i akademin och stärkte sitt grepp om media. Med nyliberalismens internationella genombrott i samband med oljekriserna på 1970-talet stärktes självförtroendet, men det var först med löntagarfondsstriden som den svenska högern kunde känna att man vänt den historiska flodvågen. Socialdemokratin hamnade med detta på defensiven. Avreglering av kreditmarknaderna 1985 släppte lös den finansiella spekulationen som tillväxtmotor, vilket slutade i en förutsägbar krasch 1990-91. Försvaret av den fasta växelkursen kostade hundratusentals industriarbetare jobbet och den öppna arbetslösheten etablerades på nivån över sex procent.

De offentliga finanserna visade betydande underskott i industriutslagningens spår. Drakoniska besparingar genomfördes av socialdemokrater som nog ansåg sig ta ansvar för landet. Problemet är att de i stor utsträckning fastnade i de hjulspår som upparbetades. Kopplingen mellan dessa misstag och dagens regeringskriser är för mig uppenbara.

Den svenska socialdemokratin inte bara accepterade marknadens intåg i välfärden, utan understödde den, liksom bankväsendets kraftiga expansion.

De marknadsreformer som den borgerliga regeringen Bildt 1991-1994 genomförde rullades inte tillbaka av de socialdemokratiskt ledda progressiva majoritetsregeringarna 1994-2006. Istället försvarades de och konsolideringen av de offentliga finanserna fortsatte och då i synnerhet statens finanser. De delar av landet som drabbats hårdast av arbetslösheten under 1990-talet tilläts halka efter ytterligare.

Vid millennieskiftet deklarerade den socialdemokratiska regeringen att Stockholm skulle utvecklas till regionalt finansiellt centrum. Och så har det blivit. Modernize or die, hade brittiska Labour förklarat, och den svenska socialdemokratin inte bara accepterade marknadens intåg i välfärden, utan understödde den, liksom bankväsendets kraftiga expansion. Mest centralt: staten samlade på sig finansiella tillgångar i rask takt, sänkte skatter och fortsatte att hålla utgiftsposter i strama tyglar, både vad gäller driftskostnader och offentliga investeringar. En betydande andel av befolkningen fick hålla till godo med en plats på perrongen när det finanskapitalistiska snabbtåget rusade förbi utan att göra uppehåll.

Det nya pensionssystemet utmanades inte trots att dess ojämlikhetsdrivande konsekvenser givetvis var helt kända. De demografiska prognoserna var alarmerande – 40-talisternas pensionering skulle kräva rejält strama tyglar – och användes som huvudsakligt motiv både för pensionssystemets och det finanspolitiska ramverkets utformning med överskottsmål för de statliga finanserna. Kontentan: små offentliga investeringar, permanent åtstramning av välfärd och socialförsäkringar, och mycket svaga pensioner för stora grupper.

Demografin däremot, den förändrades! Sverige blev mottagarland för flyktingar. Vågor av krigsflyktingar har etablerat, utbildat och arbetat sig in i samhället, där en andel har tagit sin plats som ofrivilligt arbetslösa. Flyktingmottagandet är givetvis förenat både med betydande direkta offentliga utgifter för etablering och integration och betydande samhällsekonomiska vinster genom tillskott av arbetskraft och demografisk utjämning. Det allt överskuggande problemet är att dessa vinster och kostnader faller ojämlikt i en samhällsordning där skatterna inte fördelar om, där bostad och välfärd medges efter plånbok och där endast vissa grannskap förvandlas i migrationens och segregationens spår.

Den dagsaktuella politiska instabiliteten bottnar i att det ännu inte har formats ett verkligt progressivt regeringsprogram som syftar till att fördela såväl vinster som kostnader på ett mer rättfärdigt sätt och att bryta med arbetslöshetssamhället som etablerades 1992. Förutsättningen för ett sådant program är att ta avstånd från den ansvarslösa ekonomiska politik som förts alltsedan 90-talskrisen, öka de offentliga investeringarna rejält, satsa på välfärden och stärka socialförsäkringarna. Än så länge finns inget borgerligt parti som vill det. Vill socialdemokratin?

Markus Kallifatides

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür

Toppbild: Simon Rehnström