Djokovic – bäst men aldrig älskad

Wimbledonpubliken förvandlas till pöbel när krigsbarnet Novak Djokovic krossar de välartade tennisesteterna.

Text:

Foto: Alastair Grant/AP

Tidens skiftningar går att urskilja också i Wimbledon. Trots att det på All England Lawn Tennis and Croquet Club vid Church Road – och inte på någon annan plats på planeten som arrangerar professionella tennistävlingar på elitnivå – fortfarande, precis som 1877, bara är tillåtet att spela i vitt.

Arrangörerna ägnar sig inte bara åt att upprätthålla denna stränga klädkod. Rigoröst vakar man över allt som kan underminera den. Färgglada hotpants som en bit in på 2010-talet gick att skymta under åtskilliga tennisshorts och kjolar resulterade 2014 i ett förbud, inte bara mot dessa utan mot alla underkläder i någon annan nyans än kritvitt. Spelarna – meddelade man – ska väcka publikens uppmärksamhet med sitt bländande spel. Inget annat.

Tennisens katedral är också ensam om sina uniformsklädda funktionärer som paraderar in när mästerskapet börjar, ensam bland stortävlingarna om att hålla fast vid gräs som spelunderlag. Detta bedövande vackra ljusgröna naturgolv som möter spelare och publik den första veckan, nöts ner av racketutövarnas dansande fötter under två veckor, och brukar under finalhelgen likna en brun-beige-gul-grön mosaik.

En amerikansk affärstidning jämförde häromåret färgfotografier från Wimbledongräset på finaldagen de senaste 50 åren. Hur gräset var slitet speglade tydligt hur spelarnas rörelseschema förändrats: 1970 rörde man sig över hela banan, vars gräs var helt bortnött när Margaret Court och Billie Jean King gjorde upp om titeln; 1980 hade såväl Borg som McEnroe som de 126 som slagits ut innan finalen utvecklat ett nytt mönster, antingen befann man sig längs med baslinjen eller så rusade man efter serven fram på nätet. 

Från mitten av nollnoll-talet och ett decennium framåt var gräset bara nednött vid baslinjen, volleyspelet var i det närmaste utrotat att döma av hur glittrande grönt gräset fortfarande glänste runt nätets bägge sidor.

I mitten av 2010-talet uppehöll sig spelarna oftast bakom baslinjen, som grusspelare. De senaste åren kan man se att området vid nätet åter börjat slitas ner .

Under samma tid har Wimbledonpublikens beteende förändrats. I linje med den engelska överklassidén att hövlighet trumfar allt, har man i alla tider applåderat snygga slag, oavsett varifrån spelaren kommer. Enligt samma rättesnöre jublade man på Wimbledon sällan över en vunnen poäng som erövrats med hjälp av en miss från motståndaren.

Men under den senaste herrfinalen, mellan Novak Djokovic och Roger Federer 2019, avvek man från sin denna etikett. Man jublade åt Djokovics dubbelfel, buade ut serben när han helt enligt regelboken begärde kamerarepris på en boll som dömdes till hans nackdel och sparade inte på ovationerna när Federer hemförde poäng.

Känsloyttringarna speglade ingen specifik engelsk antipati mot den serbiske världsettan, utan var i linje med vad denne stöter på överallt vid samtliga Grand Slamturneringar.

Serben, som har dominerat världstennisen i tio år, är en trevlig, intelligent person som pratar fem språk flytande, resonerar spirituellt med franska journalister på franska, brittiska på engelska och tyska på tyska. Mindre ogillad blir han inte för det.

Inte heller hjälper hans dramatiska livshistoria honom. Djokovic började spela tennis under Balkankriget – när barnen under Natos bombningar inte fick eller kunde gå till skolan. I sin självbiografi har Djokovic berättat om hur han som tioåring minns metall, aska i luften, hur laserstyrda missiler föll mot familjens hus, mot Novaks vänners hus, en stålgrå F17 flög över deras tak. Novak såg planets metalliska lucka öppnas direkt ovanför honom.

Inget av vad han berättar hjälper honom. Publiken på Wimbledon och de flesta andra ställen i världen vill se honom förlora. Det har inte med honom att göra, utan med de två spelare han har detroniserat: Roger Federer och Rafael Nadal. De vann båda under 2000-talets första decennium allt som gick att vinna och blev älskade; för sitt spel, sin ödmjukhet och sitt sätt att uppenbart också uppskatta varandra. Federer påminde de estetiska konnässörerna på Wimbledon om hur tennis skulle spelas, hans spel är närmast en iscensättning av tennis som balett. Nadal spelar med en muskulös intensitet som aldrig förut skådats. Djokovic styr sina bollar med laserlik precision och de senaste åren oftast förbi sina två legendariska rivaler. Wimbledonpubliken har svårt att ta det. Särskilt som Djokovic vrålar som ett djur efter sina vinster, sliter sönder sin tröja, bankar sig för bröstet.

I år är Nadal skadad, Federer rostig efter en lång tids skada och Djokovic ute efter att med en seger i Wimbledon ta sig upp förbi sina två rivaler i antal grand slam-titlar och bli erkänd som tidernas störste. Han har fått frågan hur det känns när publiken bara ropar »Roger«:

»Jag intalar mig själv att de ropar Novak och går ut på banan och känner mig ännu starkare.«