I USA och Sverige har ungdomskulten det moraliska övertaget

I relativismen är alla åsikter lika giltiga. Men det moraliska övertaget har ungdomen, skriver Lena Andersson.

Text:

Foto: Jax Media

I den långkörande tv-serien Younger, som i början av juni nådde slutet efter sju säsonger och åttiofyra avsnitt, finns en liten scen där en genusneutral, identitetsflytande, robotartad, ytterligt samtida och ändå futuristisk person, eller varelse, önskar bli kallad they i tredje person pluralis. Vännerna omkring they (them) är exemplariskt toleranta, radikala, sexliberala, livsstilsbejakande, framåtsyftande, medvetna och välmenande kosmopoliter. Sina hedonistiska liv framlever de i appar och i det bohemiska Williamsburg i Brooklyn.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

De gör kort sagt allting rätt, men under några sekunder innan de hinner samla sig undrar de ändå hur många som ingår i they och varför de ska tala i pluralis om en individ. Svaret är att they inte låter sig definieras och begränsas utan ska tilltalas med ett expansivt pronomen. Någon nämner att detta ingår i kampen för LGBTQIAPK-kommuniteten (lesbian, gay, bisexual, transsexual, queer/questioning, intersexual, asexual, pan/poly, kink), varpå vänkretsens stolta flata utbrister: Mig tappade du efter T. Det var mindre förvirrande att vara i garderoben.

Den okroppsliga robotvarelsen är en mycket ung vuxen, vilket ger them tolkningsföreträde. Det ger också vänkretsens yngsta, mest socialt avancerade och digitalt uppdaterade medlem ett trauma när they fäller en kommentar som går ut på att hennes generation, »millennials«, inte hänger med. Ungdomskultens banerförare och uttolkare får en veritabel chock när hon vid tjugosex inser att hon i den yngre och ännu radikalare generationens ögon – mer könsöverskridande, mer kategoriupplöst, mer digital, mer befriad från allt kroppsligt och organiskt – inte bara är passé och tragisk, utan också kan komma att dömas som »konservativ« mot sitt nekande.

Det är inte lätt att bygga sitt moraliska övertag på ungdom, men det är vanligt. Inte heller är det självklart att göra det, snarare tvärtom. Men i den amerikanska sofistikerade kulturen, liksom i den svenska, ligger det på något sätt inneboende i tankebasen. Varför är det så?

Något har det att göra med synen på evigheten i dessa två länders filosofiska fundament. Fundamentet är att inget fundament för tanken existerar eller kan existera. Övertygelsen om att det finns en rationell grund att utgå från är nämligen inte vetenskapligt bevisbar. Den är därmed myt och illusion, en lögnaktig saga. I de kulturer som helt har gått in för denna antifilosofiska pragmatism finns ingen Människa med stort m, ingen jämförelsepunkt och inget korrektiv annat än i det förflutna – som är efterblivet.

Bland amerikanska och svenska intellektuella tycks denna hållning ha anammats särskilt starkt. Människan är inte formad en gång för alla, utan omformar sig själv oupphörligt och är ständigt på väg mot ett bättre tillstånd. Varje epok hyser därför sin egen sorts människa och den senaste är den mest framskridna. Så blir de yngsta de tyngsta och de äldre som följer tidsandan respektabla.

Där man håller för sant att även det mest grundläggande oavbrutet förbättras tas det för en karaktärsbrist att inte bejaka det nyaste tankegodset. Den som däremot utgår från människans beständiga vara suckar resignerat och säger: plus ca change, plus c’est la même chose (ju mer allt förändras desto mer är det sig likt). Det är ingen tillfällighet att det ordspråket är franskt, medan fake it ’til you make it (låtsas tills du lyckas) är amerikanskt.

Den antika filosofin inneslöt förvisso de flesta riktningar, från atomism och skepticism till platonsk och aristotelisk helhetssyn. Men det finns fog för att hävda, som Pierre Hadot gör i sin bok Vad är antikens filosofi? (Daidalos 2015), att filosofin då var läran om människan. Den sökte ett genomtänkt förhållningssätt till de yttersta tingen, hur man bör leva, vad som är det goda och rätta, sköna och sanna.

Den inställningen går inte att förena med uppfattningen att ingenting är evigt och beständigt, att människan förändrar sig oavbrutet för att hon liksom allt annat saknar urskiljbar natur. Vilken tankebas man ställer sig på får avgörande konsekvenser.

I boken The Closing of the american mind, som kom 1987 och aldrig har översatts till svenska, gör Allan Bloom (1930–1992) en inträngande analys av de rörelser som lett västvärldens fyr, USA, till ett tillstånd av liknöjd ignorans inför västvärldens vagga, Hellas. Allan Bloom var under större delen av sitt liv knuten till University of Chicago, där han studerade under Leo Strauss, flykting från nazi-Tyskland och politisk filosof som återinförde studiet av antikens politiska filosofi som högsta angelägenhet för det samtida tänkandet om politik och samhälle. Bloom blev sedermera lärare vid Chicagouniversitetet och verkade i Strauss anda, vilken han anbringade på vidare fält och inte minst för att förstå den amerikanska ungdomskulturen och den högre utbildningens utarmning.

Boken är en appell för det förnuft som gått förlorat i kampen för en annan ordning. Det är inte mätandets förnuft, utan den humanistiska lärdomens, nyckeln till att låsa upp människans gåta; det besinningens och insiktsfullhetens förnuft som formar dygder, hållbara principer och uppskattning av det högststående, förmedlat genom den auktoritet som heter De stora verken och De stora tänkarna. För det krävs att dessa inte trampats ner av enfald och värdenihilism, att de inte relativiserats bort som ett perspektiv bland andra, fast sämre eftersom de är gamla; att de inte ställts vid skampålen som varnande exempel på den europeiska människans strukturella förtryck av allt levande.

Bloom inleder sin bok med en beskrivning av Den Studerande, den sinnebild­liga amerikanska universitetsstuderanden som just lämnat high school. Det finns bara en sak en lärare kan vara absolut säker på när studenterna kommer till universitetet, skriver han, och det är att de håller sanningen för relativ och jämlikhet i utfall som det enda absoluta. »Sanningens relativitet är för studenterna inte en teoretisk insikt, utan ett moraliskt postulat, själva villkoret för ett fritt samhälle  … Detta ramverk har de införlivat tidigt, det är den moderna ersättningen för de oförytterliga naturliga rättigheter som brukade utgöra grunden för ett fritt samhälle.«

Ur den sprängning av berggrunden som ständigt pågår ska sant fria människor uppstå, lösa och lediga, nätt och jämnt bundna av naturlagarna. Världen ska definieras på nytt i form av subjektiva sanningar gällande sådant som egentligen är objektivt. Bloom gräver djupt i de filosofiska upphoven till detta tänkande och hur det kommit att bli förhärskande. Han spårar det till tysk filosofi, främst Nietzsche, Heidegger och Weber (eller till urvattnade och förvanskade versioner av de två förstnämnda), vilka på olika sätt banat väg för attackerna på förnuftet och dess inlåsande systematiseringar.

Med kategorierna och fastheten upplöses också dygden, och moralen kan aldrig bli annat än ett intresse. Det vi håller för sanning är blott följden av vår plats i samhällsordningen, och av historiska och kulturella omständigheter, hur förtryckta vi är. Därför behöver man inte beakta innehållet i en utsaga, det räcker att notera »identiteten« på den talande och spåra intresset utifrån det, för att sedan bejaka eller avfärda på dessa grunder.

Bloom diskuterar Ronald Reagans hänvisningar under 1980-talet om Sovjetunionen som »Ondskans imperium«. Ordvalet upprörde många progressiva intellektuella, inte för att det var självberömmande och oartigt mot främmande makt, utan för att ordet antydde en universell etik för hela mänskligheten. Därtill en etik som vi människor rationellt kan bedöma. De gånger då Reagan i stället trodde sig säga samma sak men uttryckte saken som att USA och Sovjet hade »olika värderingar« gick det bättre, eftersom ingen hierarkisk värdering hade gjorts.

Värdering kräver för att bli något annat än ett smakomdöme att förnuftet sätts i arbete. Möjligheten att göra det på ett lyckat sätt är vad Nietzsche och efter honom Weber starkt satte i fråga. Den uråldriga vetskapen att det universella förnuftet är vårt outslitliga verktyg för att resonera oss fram till den rimligaste hållningen kom helt i vanrykte. Diskursen om förnuftet var i stället förtryckande och manipulativ, ett gruppintresse för vita män som hävdar dess allmängiltighet för att det gynnar dem.

Trots att den samtida kampen för social rättvisa och inkludering, som termerna lyder, ter sig enormt moraliskt laddad har den således sin grund i moralisk relativism. Längtan efter att införa en ny ordning på ruinerna av den gamla har sin rot där. I vår uppjagade tid där destruktionen är mainstream är detta värt att notera. Relativismen är modernitetens bärande tanke. Somliga härleder till och med demokratin ur den: Allt utom det som uppmätts är åsikter och allas åsikter är lika giltiga eftersom det ändå inte går att avgöra bättre och sämre.

Relativismen tillåter inga auktoriteter, men ersätter dem med hängivenhet och fanbärare. Genom frågan om global uppvärmning (tidigare var det atomkriget) har ungdomen slutgiltigt kommit att diktera de moraliska villkoren och inta rollen som insiktsfull sibylla och förorättat offer för det förflutnas dårskap.

I en tillvaro utan fasthet finns ändå alltid maktkamp. Det är denna maktkamp som tar sig fanatiska uttryck. När inget sant finns att söka söker man makten. Också om inget sant och rätt går att hävda finns alltid risken att mörkermännen som hävdar det får gehör för påståenden om beständiga logiker och mönster i tillvaron. Därför kräver kampen för det lösa och fria många kommissarier i tjänst, som bevakar språkbruk och människans snedsprång in i gamla hjulspår.

Paradoxerna hopar sig: Värdena är relativa men jämlikheten är ett orubbligt gott värde. Moralen är bara ett intresse men den som anför en felaktig moralsyn är en dålig människa. Alla bestämmer själva men får inte använda fel ord eller pronomen. Var och en ska vara fri men deras tankar och språk behöver styras.

Om bara normerna ändras kommer dock allt att ändras, ty människan formas av intryck och inget annat och därför gäller det att med lidelse och engagemang förändra intrycken – som utgörs av de kulturella uttrycken. Över dem måste man ta kontroll för att krossa tankestrukturerna. Det kräver vaksamhet, indignationstribunaler, masspsykoser och skräcken de framkallar.

I Younger kan inte dottern Caitlin acceptera mammas förhållande med fjorton år yngre Josh.

I tv-serien Younger som inledde denna artikel ljuger huvudpersonen Liza som är fyrtio år om sin ålder för att få det jobb hon är kvalificerad för på ett bokförlag på Manhattan. När hon säger att hon är tjugosex blir hon anställd direkt.

Hennes artonåriga dotter kommer så hem från en lång utlandsresa. Modern vill förklara att hon tvingats till en drastisk lögn för att få ett jobb. Det är något jag vill berätta, börjar hon. Dottern är spontan och inkännande som sig bör och förmodar genast att modern står i begrepp att genomgå ett könsbyte. Underbart, det har hon väntat på för modern är lång och har stora händer. Men när dottern strax upptäcker att modern har en fjorton år yngre pojkvän blir hon så äcklad och upprörd att hon flyttar ut.

Lena Andersson är författare. Hennes senaste bok är Dottern: en berättelse om folkhemmets upplösning.