”Bitter på mig själv” – Andreas, 32, har gett upp om kärleken

En flytt till Stockholm kunde öka chanserna att finna kärleken, tänkte Andreas för nio år sedan. I dag är han inneboende på 10 kvadrat i Solna, fortfarande singel. Kan Chang Frick hjälpa honom ur hans ofrivilliga ensamhet?

– Jag har sådan otur varje gång jag ska på dejt, så jag har gett upp. Har man varken jobb eller bostad så är det ingen som vill ha en, säger Andreas, 32 år och född i Värmland.

Han umgås inte med så många och har aldrig haft någon flickvän.

Vi träffas första gången vid en spontan grisfest som jag drar ihop i början av sommaren.

Vad är kärlek? Några skribenter försöker att besvara frågan i Fokus.

»Imorgon har jag och@masterplaninfit planerat att grilla en hel gris uppe vid industriområdet i Bålsta där jag meckar med raggarbilen. Om du är hungrig, sugen på värdegrunds-timeout eller bara är allmänt sugen på att tjöta skit så är det bara att komma«, skriver jag på Twitter till mina 29 699 följare.

Ett dygn senare sitter vi i Bålsta industriområde med varsin öl i handen trots att klockan knappt slagit lunch. På ena sidan om oss ligger en hög med gamla EU-pallar, på andra sidan står en skrotbil fastspänd på flaket på en lätt lastbil. Vi har fri sikt in i den gamla industrilokal där jag och några vänner brukar mecka med våra raggarbilar.

– Någon kan ta oss för EU-migranter, skrattar Jonas som är i full färd med att förbereda grillningen. Han sätter ner en bred målarpensel i en hink med tio liter marinad och staplar upp 25 kilo grillkol.

Jonas är kund i mitt elbolag, följer mig på Twitter och bor någon kilometer ifrån mig. Han har haft eget VVS-företag, tjänat ihop en mindre förmögenhet och lever numera på utdelning. Det är han som skjutit grisen som nu sakta snurrar över kolbädden.

Plötsligt ringer telefonen, det är ett nummer jag inte känner igen.

– Jag är vid tågstationen nu, säger en främmande mansröst.

Det visar sig att rösten tillhör Andreas, en av mina twitterföljare. Eftersom jag druckit öl tvingas jag be Daniel, en kille i garaget som försörjer sig på att skrota gamla bilar, att vara chaufför. Inom kort är vi fyra män och en gris i industriområdet.

Samtidigt blir molnen över oss mörkare och innan jag hunnit dricka min andra öl öser regnet ner. Jonas hämtar ett paraply som han håller över grisen. »Bålsta har aldrig någonsin mer sett ut som en Roy Andersson-scen«, kommenterar en följare när jag postar en bild på Twitter.

Nu ringer telefonen, igen. Ännu ett okänt telenummer. Det är en David Gustavsson på branschtidningen Dagens Media som fått nys om att nyhetsmagasinet Fokus beställt en artikel av mig, som ska handla om kärlek. Eftersom reportaget ännu inte existerar tycker jag det är lite för tidigt att göra skandal av saken. Han kommer ändå att skriva. Och jag blir påmind om att det kan vara dags att börja fundera på upplägget.

När jag lagt på vänder jag mig till de andra:

– Hur fan skriver man en artikel om kärlek?

Andreas är tyst. Det har han varit nästan hela dagen.

Det var i Karlskoga våren 1989 som Andreas kom till världen. Redan i förskolan förstod de vuxna att något var annorlunda, men det var först när Andreas var 16 år som han fick diagnosen Aspergers syndrom. På myndighetsprosa kallas det ett »neuropsykiatriskt funktionshinder« och beskrivs som ett tillstånd inom autismspektrumskalan.

»Autism innebär inte att du är sjuk eller att det är något fel på dig, utan att du fungerar på ett annorlunda sätt än vad som oftast förväntas i samhället. Det kan i sig leda till att du mår dåligt, om du känner dig utanför och saknar gemenskap med andra«, berättar Vårdguiden 1177 på sin hemsida.

Vid tolv års ålder skilde sig föräldrarna varpå Andreas levde varannan vecka hos mamma respektive pappa. Intresset var teknik, men även politik och samhälle lockade den unge mannen.

År 2004, när Andreas var i femtonårsåldern, fick han ett pris av drottning Silvia. Han var nämligen länsmästare i Örebro län i Dagens Nyheters nutidsorientering. Det var en stor händelse som innebar tre dagar i Stockholm där Andreas fick närvara under utdelningen av Nobelpriserna samma år.

– Ett av de starka minnena var att jag hörde opera för första gången i mitt liv. Det var riktigt imponerande. Det var en av få gånger som jag gråtit till musik.

Han berättar att föräldrarna, inte helt oväntat, var stolta över honom. Han var också själv mycket stolt.

– Det var höjdpunkten dittills i mitt liv. Jag hade knappt några vänner i skolan, men nu blev jag uppmärksammad av alla.

Sommaren 2012, när Andreas var 23, bestämde han sig för att flytta från Karlskoga till Uppsala. Planen var att plugga och träffa nya likasinnade människor. Trots att sympatierna låg hos Centerpartiet hittade han sitt sociala umgänge i den konservativa studentföreningen Heimdal. Vid den här tiden blev det en hel del studentfester, inte sällan med politisk underton. Vid ett tillfälle söp Andreas bort broschen i silver som han fått av drottningen. I dag känns det lite tungt, till hösten har nämligen Heimdal 130-årsjubileum och då ska fracken på.

– Det hade varit kul att ha broschen på fracken. Jag funderar på att fråga DN efter silversmeden som gjorde broschen och kolla om man kan få en ny tillverkad.

Trots de små blöta äventyren i Uppsala gick det inget bra, varken med studier eller socialt. Andreas upplevde sin första »kliniska depression«, som han själv förklarar.

– Jag har haft ångest från och till hela livet men nu var det något annat. Det var mer akut. Jag var sängliggande och hade självmordstankar. Det kändes som att livet stod still, jag fick inga studiepoäng och jag lyckades aldrig hitta en flickvän.

Möjligen bidrog studentföreningen Heimdal till ett liv i ofrivilligt celibat. När jag själv en gång var inbjuden till Heimdal för att hålla föreläsning om alternativmedier noterade jag en kraftig könsobalans. Endast två kvinnor i ett mindre publikhav av män.

Dåvarande ordföranden Arvid Hallén berättade då en anekdot. En tjej som besökt studentföreningen förklarade att hon aldrig känt sig så trygg och säker, trots att hon i princip var ensam tjej bland alla dessa karlar.

– Det där är inte ett bra betyg, kommenterade jag för att understryka Halléns poäng. Åtminstone var ordföranden själv medveten om att »heimdaliter« var alldeles för välartade för att intressera det motsatta könet.

Jag vågar knappt bli kär, det är så jobbigt att bli nekad. Då blir man förkrossad.


Andreas, 32 år, har gett upp brottningskampen med sitt eget självförtroende.

Dagen efter vår lilla grisfest pratar jag med Andreas i telefon. Jag frågar varför han, som trots allt är intelligent och allmänbildad, har så svårt att hitta en flickvän. Visst, han är kanske inte den snyggaste killen som gått i ett par skor, men det är ju knappast jag heller – och jag bor ju i radhus med sambo och två ungar.

– Det är framför allt att det aldrig blir någon dejt. Även om jag tycker jag har haft bra kontakt med tjejer, flörtat med dem och blivit kompis, så får jag ingen förklaring till varför det inte blir någon dejt.

Moderna appar som Tinder har han inte lagt någon energi på. Det »funkar inte för mig«, förklarar han.

– Jag har bara gett upp. Jag har haft så stor social ångest, det kräver mycket av mig att lära känna någon ny människa. Det är en hög tröskel att ta sig förbi. När det sedan inte blir något …

Han beskriver sig som väldigt monogam.

– När man väl blir kär blir man nästan besatt av en person. Jag vågar knappt bli kär, det är så jobbigt att bli nekad. Då blir man förkrossad. Det är en process som är mycket jobbig. Varför ska man ens försöka?

Men alla har väl varit med om rädslan att bli avvisad, invänder jag. Inte ska väl det få skapa så stora hinder? Men den lilla självkänsla som finns hos Andreas försvinner direkt vid tanken på att få ett nej tack.

– Det blir traumatiserande. Jag håller mig ifrån det helt enkelt. Det är väl bara mig det är fel på med mina psykiska besvär. Man ska inte bara vara snygg, man ska vara så mycket nu för tiden. Det är pengar, karriär, social status. När man är lite politiskt inkorrekt är det ännu svårare.

På vilket sätt är du politiskt inkorrekt?

– Jag är ju bekant med dig, svarar Andreas.

Uppsala och Stockholm kan vara svåra jaktmarker för en ungkarl från landet. Kanske vore det bättre att försöka på hemmaplan, i Värmland?

Nyligen var jag på en raggarträff i Hallstahammar. På en parkering, mitt bland min och andras raggarbilar, noterade jag en grabb som stod och pratade med en söt tjej i 20-årsåldern. Möjligen bidrog min promillehalt till den geniala idén att hjälpa grabben på traven. Jag gick fram och mötte hans blick.

– Du har ju halva inne, säger jag utan att ens presentera mig.

Tjejen vänder sig om till mig och ler.

– Det har du också.

Jag frågar om hon är från Värmland.

– Hur vet du det? undrar hon nu nyfiket. Ja, hur kunde jag veta?

Men de fantastiska värmländska damerna tilltalar inte Andreas. Han är kanske alldeles för mycket av en romantiker för att Amors pilar ska nå fram mellan »böttade« jänkebilar stajlade med Biltemadekor och Eddie Meduza i 115 decibel.

– Det är svårt att hitta folk som delar mina intressen, filosofi och att diskutera djupare frågor, men det finns aldrig något sådant intresse hos de tjejerna. Tjejerna som är intelligenta flyttar till universitetsstäderna, de stannar inte i Värmland. Dem jag har flörtat med är inflyttade till Stockholm från landsbygden runt om i landet.

Men något mer än flörtande har det aldrig blivit och någon flickvän har Andreas aldrig haft. På en rak fråga svarar Andreas att han nog skulle kalla sig för incel, ett begrepp som lånats in från engelskans »involuntary celibate« – ofrivilligt celibat.

Tjejerna som är intelligenta flyttar till universitetsstäderna, de stannar inte i Värmland.


Andreas om varför inte hembygden lockar till flirtande.

Incel har blivit ett politiskt begrepp som förknippas med den alternativa högern och speciellt en online-kultur. I USA är incels inte sällan Trump-supporters och här hemma har de beskrivits som arga, unga män. Delar av incelkulturen odlar ett kvinnohat, som i sin radikaliserade form har kopplats till dödsskjutningar. Förra veckan i Storbritannien sköt en man som kall­at sig incel på sociala medier ihjäl fem personer och sedan sig själv.

Andra delar av incelkulturen är främst upptagna av självhat och självömkan. För Andreas tycks identifikationen som incel handla om hans ofrivilliga celibat, och ensamheten. Han uttrycker inga negativa känslor kring det motsatta könet.

– Jag är bara bitter på mig själv. Det är jag som uppenbarligen inte duger. Jag känner många fantastiska tjejer, men det är jag som inte duger.

Har du försökt göra något för att öka dina chanser?

– Jag tränar litegrann, men det är ångestproblemen som ställer till det. Så är det med allt i mitt liv. Det är svårt att komma i gång med saker, vilket sätter käppar i hjulen. Eftersom jag är ensam känner jag att jag inte duger, är värdelös i alla aspekter. Jag är inte värderad av en kvinna, ej heller av en arbetsgivare. Då är det svårt att förändra det dåliga självförtroendet.

På en festival som Andreas inte vill beskriva närmare träffade han en tjej som forskar i psykologi. Hon var några år äldre och såg bra ut. Inte oväntat kom samtalen in på just psykologi, forskning och neurovetenskap.

De dansade och flörtade med varandra. Efteråt höll de kontakt via sociala medier och gick på en konstutställning tillsammans.

– Det hände inte så mycket mer, där rann det ut i sanden. Mycket på grund av min ångest. Det började bränna till.

Upplevde du att hon ville fortsätta träffas?

– Jag vet inte. Det är så svårt att veta. Kvinnor ger dubbla signaler, och så jag då, med min jävla autism.

Men den »jävla autismen« behöver inte nödvändigtvis vara ett så stort problem, resonerar jag. Om en tjej verkligen tycker om en kan hon ha överseende med en del skavanker och egenheter. Visste hon om hans diagnos?

– Jadå, det berättade jag från början. Hon hade egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Så där hade vi något gemensamt iallafall.

I dag är det längesedan Andreas hade kontakt med den här tjejen. Men jag har ändå svårt att förstå varför det inte blev något. En kille som frivilligt följer med på en konstutställning borde vara hårdvaluta hos damerna. När min sambo ville åka med mig till Paris för att besöka ett konstmuseum krävdes tuffa förhandlingar. Till slut lyckades hon, delvis genom att muta mig med löksoppa.

Men för Andreas är det tvärtom. Hans dåliga självkänsla ställer till det.

– Delvis är det min ekonomi. Jag har inte råd att bjuda ut henne någonstans. Det är väldigt skamligt, man förväntas som man att vara den som bjuder. Man vill kunna erbjuda en stabil försörjning. Jag också rädd för att bli nobbad.

Och den där rädslan, att ingen vill ha en, riskerar bli en självuppfyllande profetia.

– Jag har byggt upp en självbild av att jag alltid blir nobbad och då vågar jag inte försöka. Det gör så ont att bli avvisad och då vill jag inte utsätta mig för det fler gånger.

Tänk om hon känner likadant? Har du funderat på det?

– Det är så mycket ångest, det svårt att tänka på det. Man överanalyserar och gräver ner sig. Det finns forskning på det här. För kvinnor som är överintelligenta är det svårt att hitta en partner. De vill alltid hitta någon med högre status än sig själv. Hon har ju en doktorsgrad i psykologi, så jag förmodar att hon tillhör den kategorin.

Har hon sagt eller gjort någon konkret som får dig att tro att hon inte är intresserad av dig?

– Nej, det tror jag inte. Inget jag har noterat. Men man vill så gärna ha en partner och då blir det en prestige i det. Prestationsångest.

De vill ha en loser som de kan tycka synd om. Det är en del av den ryska mentaliteten, att du behöver offra dig och lida för något.


Polina Urvantseva om att det i Ryssland kan vara andra kriterier som gäller vid valet av livspartner.

Nobelpristagaren i litteratur år 2015, Svetlana Aleksijevitj, är född i den del av Sovjetunionen som är dagens Vitryssland. Tillsammans med den svenske regissören Staffan Julén undersökte Aleksijevitj vad kärlek egentligen är i dokumentärfilmen Kärlek på ryska (2017). I filmen möter vi rysktalande privatpersoner, boende i det forna Sovjetblocket, som sätter ord på sina livsöden.

En kvinna berättar hur hon i sin ungdom var på en dejt. Hon hade små rivsår på händerna efter att hon lekt med en katt som var glad i att klösa. När hon sedan höll hand med sin nyfunna kärlek sved det rejält av handsvett som trängde in i de små såren. Samtidigt ville hon för allt i världen inte släppa taget – hon var ju kär och förälskad.

Genom hela dokumentären återkommer detta tema i olika variationer: Kärlek gör ont och kräver uppoffringar av oss. Lidandet är en central del i den ryska förståelsen av kärlek.

När jag tar upp ämnet med min sambo Polina, som är född i Uralbergen, beskriver hon att många ryska kvinnor möjligen väljer livspartner utifrån andra kriterier än vad som är vanligt i »väst«. Hon har flera väninnor som inte alls blir kära i framgångsrika, at­traktiva och förmögna killar.

Tvärtom, faktiskt.

– De vill ha en loser som de kan tycka synd om. Det är en del av den ryska mentaliteten, att du behöver offra dig och lida för något, säger hon.

Möjligen låter det lite dystert. Ska inte kärlek handla om glädje och lust? Samtidigt är det närmast en oskriven regel i Sverige att om du som man förlorar jobb och inkomst kommer kärringen försvinna kort därpå. Sedan rasar allt. Det är måhända lite tillspetsat, men jag har lärt känna lite för många medelålders män som berättar om liknande livsöden för att jag ska kunna avfärda den stereotypa bilden helt.

När jag själv blev tillsammans med Polina hade jag inget jobb eller inkomst och, än värre, jag hade skulder på säkert en halv miljon, varav merparten stod att finna i Kronofogdens register. Jag hade inte ens en bostad. I stället sov jag på en madrass på golvet hos en kompis i Farsta. I en liten etta.

Eftersom jag är född och uppvuxen i Skåne saknade jag kontaktnät i Stockholm, liksom familj eller släkt som kunde stötta upp. När jag en dag fick ett samtal från min ryska flickvän om att »vi behöver prata« var min första tanke att hon förmodligen ville göra slut.

» Jag är gravid«, sa hon i stället när vi möttes.

I en sådan situation, där och då, hade förmodligen många övervägt abort. Inte bara saknade jag föräldrar och kontaktnät, det gjorde hon också. Hon var inte ens svensk medborgare utan utbytesstudent, och snart tvungen att åka tillbaka till Ryssland.

Det är något svenskt över att allt ska planeras och förberedas, ekonomin ska vara god, en fast bostad ska vara ordnad och allt förväntas vara perfekt som i filmerna från Hollywood.

För oss var situationen tvärtom. Men inte en enda gång yttrades tanken på abort. Tvärtom, trots att vi inte känt varandra mer än en kort tid, var nu plötsligt allt fokus på att få ihop det här. Till en början fick vi bege oss till Migrationsverket, fylla i blanketter och sedan satt jag i en intervju där jag grillades med frågor om vi verkligen kände varandra och bodde ihop.

»Du kan googla mig. Jag är nog den siste som skulle fejka ett förhållande för att låta någon på falska grunder få uppehållstillstånd i Sverige«, mumlade jag lite stött framför handläggaren.

Efter lite olika mellanlandningar, varav en i Hässelby, hamnade vi till slut i en sliten lägenhet på svartkontrakt i Hallunda – som av polisen beskrivs som ett »särskilt utsatt område«.

Därifrån byggde jag upp sajten Nyheter i dag, blev känd i medieoffentligheten och lade grunden till en stabil ekonomi utan skulder. Under tiden skaffade vi oss en till unge. Möjligen passar vår berättelse in på den ryska synen på kärlek. Gudarna ska veta att det har funnits situationer då allt känts totalt hopplöst. Samtidigt var den där graviditeten för ungefär nio år sedan kanske den spark i baken som i alla fall jag behövde?

Under samma period som vi bodde i Hallunda satt Polinas mamma i Uralbergen och letade karlar på dejtingsidor. Trots att jag och Polina inte är gifta kallar jag hennes mamma för »svärmor«, eller, beroende på situation, för »KGB« eller »Bolsjeviken«.

Nu hade hon hittat en man från forna Jugoslavien, boende någonstans i Malmö. Svärmor hade planerat att ta flyget till Stockholm så att de fick träffas för första gången, hemma hos oss i Hallunda.

Vidare var planen att efter en kaffe i vår lägenhet skulle svärmor slänga in resväskan i hans bil och följa med honom till södra Kroatien. Tre dagar senare skulle jag, Polina och barnen ta flyget ner. Där skulle mannen möta upp och köra oss till ett boende som han hade ordnat.

Jag var jävligt tveksam till om detta upplägg var någon speciellt bra idé. Trots att jag inte hade en aning om vem denna »jugoslav« från Malmö var, tyckte jag redan synd om honom.

»Hur fan ska han överleva den kärringen i bilen hela vägen från Stockholm till Kroatien?« frågade jag Polina.

Men det gick bra och sedan dess har Kroatien med svärmor och hennes internetdejt blivit ett återkommande semestermål.

Så även i år.

När vi är där nere brukar vi lämna barnen hos dem och bo på eget håll ett par veckor.

I år fick jag ett direktmeddelande på Twitter, någon hade noterat mitt semestrande i Kroatien.

»Passerar du nära Trogir så hojta till och jag bjuder på några bärs samt körning i gammal förbjuden bortglömd LC jeep. Jag har sommarkollo för fritänkande här«, skrev en svensk man som heter Stefan.

Det blev inte bara några bärs. Jag och Polina stannade en dryg vecka på hans »sommarkollo« som bestod i ett nedlagt gammalt jugoslaviskt hotell, utan varmvatten eller möjlighet att låsa dörren till »hotellrummen«. Stefan var en spännande personlighet. Han såg ut som en bohem och hade massor av rövarhistorier att berätta, inte minst från sina äventyr i Ryssland. Bland annat hade han, enligt egen uppgift, blivit arresterad av rysk polis vid flera tillfällen – men också hamnat på middag med självaste Putin.

Hans fru var precis som Polina från Ryssland, så vi hade mycket att prata om. Jag berättade om reportaget om kärlek jag höll på med för Fokus och om den ofrivilliga incelmannen Andreas. Stefan fick läsa ett utkast och utbrast:

– Vi måste ta med grabben till Ryssland!

Möjligen fick vi därmed ett gemensamt projekt i att hitta en lämplig dam åt den unge mannen.

När jag kommit hem från Kroatien träffar jag Andreas. Jag återger vad Stefan och Polina säger om damerna i öst och hur de ser på kärlek. På flera sätt försöker jag även sätta ord på vad Svetlana Aleksijevitj visar i sin dokumentärfilm. I Ryssland är det inte lika noga med »jobb eller bostad«, som Andreas själv formulerar det. Andra värden spelar större roll.

Mycket talar faktiskt för att Stefan hade en poäng med sin idé om att ta med den introverta oskulden till vårt grannland i öst. Huvudet är det inget fel på, Andreas är intellektuell och begåvad, sådant har hög status där.

Vad säger du? frågar jag spänt.

Andreas berättar att han får svår ångest av att resa utomlands. En gång reste han till Kap Verde och det var inte alls kul. Han åt nämligen skaldjur och blev sedan sjuk i flera dagar.

– Jag vill bara sitta i en stuga i skogen, borta från alla människor, suckar han.

Dock, resonerar jag, ångest är förmodligen inte annorlunda bara för att man byter miljö. Han kan ju som omväxling gå runt i Moskva med sin ångest i stället för i Stockholm. Vad kan bli sämre?

Andreas invänder att hemma har han iallafall sin säng där han kan dra täcket över sig. Jag svarar att det kan vi ordna i utlandet också. Han kan till och med få en dumstrut att ha på huvudet när han ligger där med sin ångest. Vi ordnar det, lovar jag.

Andreas skrattar. Själv föreslår jag allt från att besöka Bolsjojteatern, se på rysk balett till att åka ut på fylleresa till landsbygden och vakna upp i ett dike någonstans med kraftig bakfylla.

– Då väljer jag nog teatern och balett, säger han.

Efter lite övertalning börjar han umgås alltmer med tanken på att kanske skaffa sig ett nytt pass och åka till ett land han aldrig tidigare besökt. Möjligen är den väntande kärleken det minsta problemet. Själva livet och alla små vardagliga saker vi alla tar för givna tycks torna upp sig som oöverstigliga hinder.

Samtidigt var det något som ändå fick honom att bege sig till grisfesten i Bålsta för att träffa människor han aldrig tidigare mött. Inte ska det väl vara omöjligt att sätta sig på ett flygplan i liknande ärende?

För Andreas är det inte bara kärleken som väntar, eller som för den delen gör ont. Lidandet har blivit en livsstil. Eller, om man så vill, kärlek på ryska.

Artikelförfattaren Chang Frick är grundare och ägare till sajten Nyheter Idag.

Text: Chang Frick

Toppbild: Chang Frick