Elitens behov styr politiken

Reinfeldt och Sahlin är stöpta i samma form. Det har skapat dagens splittringar i politiken.

Text: Håkan Boström

Foto: Dennis Eriksson

Ytterst få klarade att se vad som komma skulle. Hade någon i mitten av 1990-talet påstått att om 25 år kommer elitkritiken främst att komma från höger, att den dominerande politiska kraften i väst skulle vara nationalistisk högerpopulism och att delar av vänstern och nyliberaler skulle koppla armkrok för att slå vakt om status quo, hade personen i fråga knappast blivit tagen på allvar. Ett skäl till det är att samhällen tenderar att hålla sig med en »överideologi« som passar den rådande maktstrukturen.

Föreställningen om ett politiskt »normaltillstånd« före 2010 har inte riktigt släppt taget än. Men för att förstå 2020-talets politiska landskap är det nödvändigt att analysera den föregående perioden, utan att anta att den var sinnebilden för normalitet. Någon sådan finns nämligen inte. Demokratins korta historia består av flera av varandra avlösande faser.

På det intellektuella planet var systemkritiken fortfarande ett privilegium för vänstern på 1990-talet, i synnerhet i Sverige. Det passade både högern och vänstern att hålla det socialistiska spöket vid liv på ett teoretiskt plan. Det begränsade vilken analys som fick genomslag. Visserligen hade nyliberalismen försökt framställa sig som en utmanare av systemet, framför allt gentemot en trött socialdemokrati. Men dess intellektuella tyngd var begränsad och den populistiska skatterevolten slog aldrig riktigt igenom i Europa, på svensk mark knappt alls. Krav på avreglering samlade inte heller några stora skaror. I stället kom avregleringarna, eller mer korrekt omregleringarna, att genomföras av byråkrater på olika nivåer under tryck från globalisering, ineffektivitet och offentliga underskott.

En röst på borgerligheten då, eller de icke-socialistiska partierna som de länge kall- ade sig, var framför allt ett uttryck för missnöje med socialdemokratin. Den var inte så mycket en röst för en annan samhällsmodell. Borgerligheten hade sedan 1960-talet helt stöpt sig i en »liberal« form med ledord som teknik-optimism, framtidstro, modernitet, globalisering, individualism, konkurrens och effektivitet.

Jag sätter liberal inom citattecken eftersom visionen i minst lika stor utsträckning var teknokratisk som liberal, om än saluförd med frihetlig retorik.

Samtidigt förändrades både vänstern och socialdemokratin i grunden, en process som accelererade från 1990-talet och framåt. Man kan säga att de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gradvis konvergerade mot samma mittpunkt. För vänsterns del tog detta sig uttryck i att den gamla marxistiska analysen slängdes över bord. Vänstern tappade i praktiken tron på att kunna förändra det ekonomiska systemet i grunden, och delvis även drivkraften att göra det.

Genus, senare även etnicitet och sexuell läggning, lades till klass som analysinstrument. Efterhand kom klassanalysen att prioriteras ner på de övriga konfliktlinjernas bekostnad. Vänstern genomgick en förvandling där den gamla kollektiva kampen, liksom tron på stora systemomgripande reformer, ersattes av individuell frigörelse, i form av normkritik. Utopin var en individ helt utan naturliga eller sociala begränsningar.

Även om de vänsterintellektuella alltid haft sin bas i medelklassen blev nu medelklassindividens eget frigörelseprojekt det centrala politiska projektet. Det skulle visa sig att detta projekt kunde gifta sig ganska bra med den gamla vänsterns arvfiende – kapitalismen. Pseudoindividualism från »vänster« och reglerad nyliberalism från »höger« hade få skarpa konfliktytor – speciellt som kapitalismen blivit allt mer anonym och institutionaliserad och storföretagen dominerades av samma tjänstemannaklass.

Den realliberala politiken »från höger« de senaste decennierna har i hög grad handlat om att ersätta den socialdemokratiska staten med en marknadsstat, samt att förstärka internationella institutioner som EU och diverse frihandelsavtal. Resultatet är knappast något libertarianskt drömsamhälle, om något sådant nu vore möjligt. Skattetrycket är i stort sett oförändrat (tre procentenheter lägre 2020 jämfört med 1992). Förändringen handlar främst om att formerna för styrning ändrats, genom att rollfördelningen mellan stat och näringsliv luckrats upp och genom ett starkare inslag av New Public Management i byråkratin, det vill säga kvantifiering och extern målstyrning, samt genom en allt mer genomgående juridifiering, inte minst via EU-medlemskapet. Till processen hör också svällande HR- och kommunikationsavdelningar som öppnat dörrarna för den nya vänsterns olika projekt. En effekt av detta är att politiken bakbundit sig själv, delvis som ett led i att minska behovet av ansvarstagande för politiska beslut, delvis som ett led i föreställningen att det går att minimera politiken – det vill säga att det skulle finnas opolitiska beslutsordningar – vilket är en chimär.

Det vore felaktigt att beskriva socialdemokratin som en genuin motståndare till den här utvecklingen. Tvärtom har socialdemokratin i allt väsentligt varit anpasslig, för att inte säga delaktig, i förändringen. Dessa tendenser går dessutom att skönja i hela västvärlden. Det rör sig med andra ord om strukturellt betingade förändringar.

Strukturförändringarna föds ur den tekniska utvecklingen och oavsedda konsekvenser av tidigare politiska beslut. 1900-talet är i hög grad en historia om ökad centralisering, masskonsumtion, masskommunikation och byråkrati, både inom den offentliga och privata sfären. Det gamla borgerliga, småskaliga samhället bröts gradvis ner, speciellt i länder som likt Sverige hade en svag borgerlighet rent sociologiskt. Socialismen var helt enkelt ett moderniseringsprojekt. När det började knaka i fogarna på 1970- och 1980-talen ersattes det inte av någon »restoration« av det gamla borgerliga samhället, utan av ett nytt moderniseringsprojekt med marknadsliberala förtecken, som knappast innebar någon egentlig decentralisering av beslutsmakten. 

Ett gemensamt drag hos bägge dessa epoker var massiva satsningar på utbildning och en positiv inställning till tillväxt, urbanisering och globalisering. Varken högern eller vänstern var till slut intresserade av att tala om klasskonflikter, än mind-re om elitkritik. Vad vi ser är en försvagad politisk klassidentitet. Åtminstone från 1990-talet började det bli svårt att skilja socialdemokratins politiska broilers från borgerlighetens dito.

På ett retoriskt-politiskt plan tog detta sig uttryck i begrepp som »den tredje vägens politik«, »triangulering« och »förnyelse«. Dragningen mot den politiska mitten såldes in som något logiskt och nödvändigt. Konservatismen var sedan länge begravd i Sverige. Den gamla socialismen hade fått sin dödsstöt i och med murens fall. Kvar stod liberalismen som ensam ideologisk förklaringsmodell, om än i lite olika skepnader. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt kopierade framgångsrikt socialdemokraten Tony Blair, som i sin tur kopierat den amerikanske demokratiske presidenten Bill Clinton. Policy blev ett expertområde. PR, image och kommunikation – politikens former – blev vad väljarna mötte när även politiken själv marknadiserades.

Så kom det sig att de svenska medborgarna i valet 2010 stod inför valet mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Två kandidater stöpta i samma form, ur samma samhällsklass, med i grunden samma värderingar och erfarenheter. Politik handlade i praktiken om att justera skattesatser och ersättningsnivåer några procentsatser upp eller ner, samt förpacka denna konflikt som något väsentligt.

Det som sker under 2010-talet i Sverige är att Sverigedemokraterna ritar om det politiska landskapet – liksom det politiska samtalet. SD:s framgång beror delvis på en skickligt manövrerande partiledning. Men utan de strukturella förutsättningarna hade partiet aldrig lyckats. Så hur kom det sig att mottagligheten för missnöje var så stor? 

Invandringen är ett givet svar. Men det är samtidigt ett ytligt svar. Högerpopulismen har vunnit framgångar i hela västvärlden, nästan oavsett invandringsnivåer och graden av integrationsproblem. Undantagen är lätträknade.

Vi kommer närmare förklaringen om vi ser att de maktägande grupperna, genom satsningen på högre utbildning, urbanisering, jämställdhet och individualism, kommit att prioritera den akademiska klassens intressen. Denna grupp har med tiden blivit så stor att den fått ett avgörande inflytande. Trianguleringen handlade mycket om att vinna den. Den utbildade medelklassen var dels lockad av det högerliberala löftet om ökad valfrihet, dels av det vänsterliberala löftet om nedmonterade normer. Det kombinerade löftet var att alla begränsningar för individen i princip går att plocka bort. Det finns en lösning på varje privat orättvisa.

Samtidigt fanns en stor grupp väljare som, ofta oartikulerat, inte kände sig hemma i utvecklingen. Vars identitet byggde på kollektiva normer och vars inkomst och yrkesstolthet åtminstone potentiellt var hotade av utvecklingen. Dessa väljare återfanns förstås bland »globaliseringens förlorare«, men de återfanns faktiskt i alla inkomstskikt.

För ett antal decennier sedan var pengar ofta en direkt garanti för status. En stor villa, en ny bil, att ha råd att spela golf, kunde räcka för att ha status i en svensk småstad. De senaste decennierna har prylar blivit allt billigare och ersatts med tjänster. Företagen säljer »berättelser« och »livsstilar«. Status har plötsligt blivit något komplicerat. Det har blivit extra komplicerat av vänsterns nya inriktning mot värde- och moralfrågor.

Nästan halva den yrkesverksamma befolkningen i Sverige har i dag en högskoleutbildning. Det skapar nya identiteter. Kunskap har hög status. Men en högskoleutbildning är ur sociologiskt perspektiv främst ett byte av identitet. Du tror dig veta hur världen fungerar. Du är förmer än de som saknar utbildning – trots att du egentligen bara har en specialistutbildning. Abstrakta resonemang upplevs som bättre än »sunt förnuft«, gamla talesätt och folkliga självklarheter.

Rätt värderingar, rätt uttryck, konsten att kunna föra sig, klä sig rätt, har plötsligt blivit mer avgörande för status än pengar i sig – även om pengar ofta är en förutsättning för att kunna skaffa sig kulturellt kapital. Detta är en ny klasstruktur, som inte erkänner sig som en sådan, utan tvärtom ofta framställer sig som progressiv och i teorin inkluderande. Det sistnämnda är troligen en viktig förklaring till den vrede som denna klass möter från dem som inte känner sig inkluderade i den. I detta finns också en tydlig genusaspekt som spär på hatet då kvinnor haft lättare, och mer att tjäna på förändringen, än män. Många män upplever sig så att säga dubbelt degraderade.

Det kan noteras att vänsterns gamla narrativ om »de rika« som folkets fiender inte är alls lika effektivt längre. Många har det materiellt sett hyfsat och »de rika« är inte längre några som vanligt folk möter i sin vardag, då kapitalet blivit allt mer opersonligt och koncentrerat till delar av våra storstäder. Det är de utbildade, mediepersonligheter, politiker och i viss mån aktivistiska tjänstemän som människor möter i sin alltmer medialiserade vardag. Och dessa försöker, till skillnad från de förmögna, tala om för människor hur de ska leva.

Om utbildningssamhället är en viktig strukturell förklaring till det förändrade politiska landskapet så är kommunikationsrevolutionen en annan. Genom medieoligopolens fall har den härskande klassen förlorat en stor del av sitt problemformuleringsprivilegium. Etablerade sanningar kan nu ifrågasättas av envar och på sociala medier har politik blivit både lagsport och identitet för allt fler. Internet har både undergrävt det officiella narrativet och underlättat för möjligheten att skapa motnarrativ – som naturligtvis inte alltid är särskilt nyanserade eller korrekta.

På sätt och vis är uppkomsten av starkt identitetspolitiska rörelser både till höger och vänster en naturlig följd av att de gamla »naturliga« borgerliga och lokala gemenskaperna under nästan ett sekel brutits ner både aktivt och som en bieffekt av strukturrationaliseringar. Det är knappast en slump att detta fenomen blivit ovanligt starkt i länder som USA och Sverige, där individualismen som ideologi varit stark. Det kan ifrågasättas om det rör sig om äkta individualism. En individ utan begränsningar utvecklar sällan en genuin individualitet. Men det är delvis en annan fråga. Individualismen som överideologi är tydlig.

När individen inte tvingas att böja sig för naturliga begränsningar, eller uppfattar att man inte skulle behöva böja sig, riktas i stället ilskan mot samhället, eller andra grupper. Det är således lite av en ödets ironi att decennier av auktoritetskritik, individuell frigörelse, universalism och framsteg mynnat ut i en populistisk revolt mot just dessa idéer – men det är inte ologiskt. <