”Sverige har skrämmande brist på respekt för erfarenhet”

Carl-Michael Edenborg möter memoaraktuella Barbro Westerholm i ett samtal om svensk inskränkthet, åldersdiskriminering, kvotering och Liberalernas kluvna själ.

Text: Carl-Michael Edenborg

Foto: Simon Rehnström

Det finns en vändpunkt i Barbro Westerholms legendariska liv, ögonblicket då hon gick från att vara läkare och tjänsteman till politiskt medveten och aktiv: den 29 augusti 1979 samlades RFSL-aktivister på Socialstyrelsens trappa och krävde högljutt att homosexuella skulle sluta att klassas som sjuka.

Medarbetarna ville ringa polisen, men Barbro Westerholm, som då hade varit generaldirektör i åtta veckor, valde i stället att gå ut på trappan och lyssna på dem. Hon insåg att de hade rätt. Och det slog henne plötsligt: Hon har makten att göra dem till viljes. Hon tog beslutet att Socialstyrelsen skulle sluta klassa homosexuellas kärlek som sjukdom.

Namn: Barbro Westerholm.

Ålder: 88 år.

Yrke: Riksdagsledamot för L, ledamot av RFSU:s förbundsstyrelse.

Bakgrund: Läkare, forskare, generaldirektör för Socialstyrelsen; vice ordförande i WHO:s styrelse; känd för att ha avskaffat sjukdomsstämpeln på homosexualitet och införandet av partnerskaps­lagen; 2018 Sveriges äldsta riksdagsledamot.

Familj: Gift med kirurgen Peter, som hon har fyra barn med.

Aktuell: Med memoarboken Om att aldrig ge upp  (Bazar förlag). 

Protestanterna blev minst sagt paffa – de hade kampanjat för frågan i fem år då – i likhet med männen i Socialstyrelsens ledning, som fåfängt gjorde invändningar, medan den enda andra kvinnan var positiv.

Denna trappscen är central och skildras detaljerat i Barbro Westerholms nyutkomna Om att aldrig ge upp (Bazar förlag). Det är privilegierat att läsa om hennes liv i skuggan av efterkrigstidens politiska händelser.

Jag sitter en solig söndag och samtalar med läkaren, forskaren, WHO-höjdaren, riksdagsledamoten i två omgångar för Liberalerna. Hon har i decennier slagits för individers fri- och rättigheter, vare sig de är HBTQ-personer, missbrukare, sektmedlemmar eller årsrika. 2018 blev hon den äldsta svenska riksdagsledamoten. I år har hon ihärdigt protesterat mot partiledningens beslut om att samarbeta med Sverigedemokraterna.

När vissa i min omgivning hör om intervjun blir de starstruck: i många kretsar ses Barbro Westerholm som en hjälte med övermänskliga krafter.

För ett år sedan meddelade hon att hon inte ställer upp i valet 2022, utan större reaktioner. Men när hon nyligen upprepade detta blev det nyhet, på grund av årets händelser. Jag frågar:

I maj gick du ut och hotade med att lämna partiet ifall det gör verklighet av att vilja bilda regering i samarbete med SD?

– Det stämmer.

Deltog du i förhandlingarna i vintras?

– Inte ett dugg. Men efteråt har jag motionerat om det, och min lösning är att vi ska ha tydliga skrivningar inför eventuella samarbeten, som ska vara baserade på de mänskliga rättigheterna och de sju diskrimineringsgrunderna. Många tycker som jag, och vi vet ännu inte hur det kommer att sluta.

Står du fast vid att du kommer att lämna partiet om Sabuni är villig att sitta sida vid sida med Åkesson i en regering?

– Nej, jag har ändrat mig. Det finns en stor grupp socialliberaler inom partiet som motsätter sig detta skarpt, genom motioner och annat. Det är för deras skull som jag beslutat att stanna kvar, som stöd. Men min hållning står fast: När vissa kommuner inte kan tänka sig att ha regnbågsflaggan hissad under Pride-veckan, är detta diskriminering mot HBTQ-personer.

Det är inte första gången i partiet som det går en spricka mellan socialliberaler och vad de nu ska kallas, nyliberaler kanske? 

– Jag vet inte vad jag ska kalla dem. Och ja, det har ofta pendlat fram och tillbaka. Men jag har alltid varit socialliberal.

Det här är inte den första gången hon beslutar att lämna riksdagen. Förra gången var mer dramatisk men det syntes inte i medierna:

– 1999, efter att partiet gjort ett dåligt val, avgick jag från riksdagen. Anledningen var att en inte ringa del av partiets riksdagsgrupp rakt av gav mig skulden för resultatet. Att det fanns orsaker som att Bengt Westerberg hade slutat och att Kristdemokraterna tagit många väljare från oss, nämndes knappt. Nej, det var mitt fel: jag hade drivit HBTQ-frågorna som partnerskapslagen för hårt och skrämt bort folk. Jag ensam. Då gick jag.

Om att aldrig ge upp ger en ljus bild av Bengt Westerberg, som var socialliberal och feminist och ledde partiet i medvind. Under Leijonborgerans fram­gångar med att vinna främlingsfientliga röster på olika krav som språktester, stod Barbro lyckligtvis utanför politiken. 

Större delen av sitt liv har hon stått utanför politiken. Från början var hon läkare. Men hon har knappt någonsin arbetat kliniskt, med patienter:

– Det beror på tillfälligheter. Jag fick chansen att forska, fick utmaningar som tjänsteman och slapp jourerna som påverkade familjen mycket. Min man, som jag träffade på läkarutbildningen, hade mer än nog av jourer på kirurgen, ibland så mycket att vi sov i hans jourrum på sjukhuset. 1979 hade jag faktiskt planer på att börja arbeta kliniskt. Men så kom erbjudandet från Socialstyrelsen. Och så kom trappan. Och så blev jag politisk.

I boken nämns ofta Hippokrates klassiska läkared. Den betonar att patienten alltid kommer först. På sätt och vis kan man säga att Barbro Westerholm behållit sitt läkaretos även som tjänsteman och som politiker. Jag ber henne att skriva en dedikation i mitt ex. av hennes memoarer, sedan berättar jag hur glad jag är över den, och hur viktigt det är att sådana böcker skrivs, i vår dubbelt historielösa tid.

Den är dessutom osentimental och saknar skönt nog det namndroppande och skryt som många självbiografier lider av. Dessutom är den ovanligt upplagd, av författaren Ingrid Kinne Lindgren, som lyssnat på Barbros berättelser i kronologisk ordning, men som sedan redigerat om texten så att den i stället fått en tematisk uppbyggnad.

Varför skrev du inte boken själv?

– Dels har jag inte tid, jag skriver inte ens dagbok, dels blir det inte så bra när jag skriver själv. Jag är van vid trist akademikerengelska, eller lika trist byråkratsvenska. Ingrid kom med idén och boken växte fram i våra samtal.

Om att aldrig ge upp visar upp en brokig bana, från cirka 1960 och framåt. I början av sjuttiotalet arbetade Barbro på Apoteksbolaget, som nyss bildats i det kanske sista stora förstatligandet i Sverige. 

– Jag älskade det, det var som Klondyke. Vi fick så många möjligheter att utveckla verksamheten i samarbete med sjukvården.

Och hur känner du dig för 2009 års Apoteksreform, då det privatiserades? 

– Jag tycker det var onödigt. Men eftersom jag jobbat på Apoteksbolaget är jag kanske jävig i frågan.

En av dina söner är öppet socialdemokrat och ägnar sig åt att granska och avslöja högervridningen av svenska medier. Kunde du inte blivit socialdemokrat?

– Ja, det kanske inte låg så långt bort. När jag efter olika märkliga turer, ledda av socialministern Gertrud Sigurdsen, mer eller mindre manövrerades ut från jobbet på Socialstyrelsen, tyckte många att jag skulle ägna mig åt politik: Jag gjorde i praktiken redan det, som när jag tog bort sjukdomsklassningen av homosexualitet.

Barbro blev 1988 vice ordförande i WHO, den högsta positionen en svensk någonsin haft i denna väldiga organisation, och hon var dessutom självskriven för ordförandeposten, men efter en rad halvskumma turer, även de detaljerat skildrade i boken, berövades hon det uppdraget.

Så när det var dags för riksdagen; var det självklart för dig att det skulle bli Folkpartiet?

– Nej det var inte självklart. Jag visste ju att vård och omsorg var mina frågor, kanske för att jag är läkare. Så här var det: Jag satte mig ner och läste noggrant alla de fem riksdagspartiernas sociala program, så fördomsfritt jag kunde. Och så tyckte jag att Bengt Westerbergs var det som kändes närmast min egen hållning, bland annat i frågan om assistans för funktionshindrade och även i HBTQ-frågor. Så jag skrev ett brev till honom, och han svarade genast att jag var varmt välkommen till partiet. Ett par år senare stod jag på listan till riksdagsvalet och tillträdde 1988.

Hade du verkligen kunnat välja vilket som helst av de fem partierna?

Barbro skruvar lite på sig och ler, kanske fanns det ändå gränser.  Och, tillägger hon, »jag har växt upp med en väldigt liberal pappa«.

Gång på gång återkommer vårt samtal till frågan om den svenska provinsialismen och intellektuella trögheten. Ingen av oss kan riktigt ge någon förklaring till varför svenska politiker ofta har så dålig utbildning och samtidigt är ointresserade av nya idéer och erfarenheter, till exempel från andra länder eller från årsrika. 

Men Barbro Westerholm slår fast:

– Sverige har en skrämmande brist på respekt för erfarenhet. Jag har märkt det när inte minst tjänstemän som arbetat utomlands kommer hem, snarast betraktas som problem, inte som möjligheter. Och jag märker det i ålderismen: Visste du att det finns studier som visar att Sverige har mycket djupare och fler fördomar mot årsrika människor och deras erfarenheter än andra länder?

Nej, men jag är inte förvånad. Det märks i spekulationerna om Löfvens efterträdare. Inga namn på personer över sextio har dykt upp ens som förslag. Vad kan det bero på?

– En faktor kan vara införandet av pensionssåldern. Nu räknas den visserligen långsamt upp, men en sådan åldersgräns är en grogrund för fördomar. Detta har också märkts på det förfärliga sätt som man behandlat sjuttioplussare under pandemin. De räknas liksom inte. Makar som råkar bo på olika håll har inte fått kramas. 

Barbros pappa nämns ofta i boken. Han skiljde sig från så många i sin generation med sin syn på fördomar. Hans mantra var: Lägg er inte i människors privatliv. De får välja hur de vill leva sina liv så länge de inte skadar någon annan. Peka inte finger åt kvinnor som föder barn mindre än nio månader efter giftermålet.

Den andra personen som ofta omnämns är mormodern:

– Hon var småländsk knapadel, släkten »Jägerhielm«. Men där fanns inga pengar, hon yrkesarbetade, precis som min mamma.

Jag inflikar:

Jag växte själv upp med en yrkesarbetande mormor och mamma, det har präglat mig, jag har har säkert fördomar, men inte några om att kvinnor inte skulle kunna arbeta.

– Precis. I skolan fick jag ofta höra »Varför jobbar din mamma?« De flesta mammor var hemmafruar. Eftersom jag inte hade några syskon och skulle få chansen träffa andra barn, gick jag på barnpromenader på Gärdet. Tänk dig Gärdet 1939, med massa militära befästningar där vi lekte. Jag har fortfarande ärr på vaderna från taggtråden.

Du måste ha påverkats av att bli tonåring under kriget?

– Självklart. Mina föräldrar ville visserligen skydda mig från de hemska nyheterna, men de fanns där ändå. Jag bodde förresten granne med en ung Olof Palme, vars mamma var mycket aktiv i grannskapet med att organisera försvaret med skyddsrumsövningar och sådant. Min familj var lyckligtvis, till skillnad från en hel del and­ra, inte alls protysk. En gång visade min mormor transporttågen med tyska soldater och sa: »Det där får aldrig hända igen«.

Hänger dina minnen från krigstiden ihop med ditt tydliga ställningstagande mot att samarbeta med vår tids högerpopulister?

– Självklart! Att jag hävdar att vi måste hålla »en röd linje« mot dessa krafter har mycket att göra med de minnena. Min pappa arbetade mycket i Norge före kriget, och under den tyska ockupationen tog det slut, och en del av dem han arbetat med kom förbi oss på väg under sin flykt mot England under kriget. Sådant glömmer jag inte.

Du har lagt mycket engagemang på detta i år, men egentligen är det ett annat ämne som du har bestämt dig för, och som du tycks vilja ägna all din energi: ålderismen.

– Det stämmer. Jag var även aktiv i Humanisterna ett tag med mera, men jag måste prioritera.

– Jag har svårt med Humanisternas platta ateism.

Hur kom du själv att bli medveten om ålderismens problem?

– I början av åttiotalet tvingades jag dra ner 300 tjänster på Socialstyrelsen, vilket var smärtsamt. Vi löste det så att de fick förtidspension. Men när jag senare träffade flera av dem, upptäckte jag att förbluffande många av dem hade blivit sjuka, deprimerade, fått hjärt-kärlproblem. Människor måste känna sig behövda. Dessutom har årsrika oändligt mycket att bidra med. Till exempel har det visat sig att ungdomar är sämre på att fatta snabba och bra beslut i krissituationer.

Hur förändrar man sådant?

– Debatter, forskning, lobbying, undervisning.

Kvotering?

– Jag är inte anhängare av kvotering.

Det är lite paradoxalt, för du berättar ärligt i boken att du själv fick fina jobb på sjuttiotalet, bland annat arbetet som generaldirektör på Socialstyrelsen, på grund av ditt kön?

– Det sades aldrig rätt ut, men så var det nog. Jag hade nog inte fått jobbet annars.

Men är det inte märkligt att du som själv gynnats av kvotering är motståndare till kvotering?

– Jo kanske, men jag tackade också ja för att det kändes viktigt att visa att en kvinna kan sköta ett toppjobb. Och det hade inte bara fördelar: den som blivit inkvoterad får en dubbel börda; den blir misstänkliggjord, betraktas som en del av ett b-lag. Det är därför jag i stort är emot kvotering.

Har du velat bli partiledare?

– Tanken har inte slagit mig. Jag passar inte, helt enkelt för att jag har så specifika intressen, socialutskottet är mitt. En partiledare måste ha en helt annan bredd. Jag är övertygad om att jag kan göra mer för Sveriges åldersrika, erfarna, visa männi­skor utanför politiken än i riksdagen.