I sjukhusets sagovärld umgås man som människor

Saft, flörtar och fantasier. På sjukhuset blir vi åter människor.

Mannen som iakttog mig hade ett polskt namn och frågade om jag kunde tänka mig att han, en sjuksköterska, satte nålen och tråden i min panna.

– Eller så kan du vänta på en läkare. Men risken är stor att du lär få vänta halva natten.

Jag nickade. Det var en varm söndagkväll i slutet av augusti. Som gjord för promenader eller havsbad i skymningen. Men många hade hamnat på Sahlgrenskas akutmottagning. En av dem var jag. En oväntad smäll mot huvudet. Skakad men inte upprörd av oro kände jag hur sjuksköterskan knöt ihop huden i min panna samtidigt som han gafflade med en kvinnlig kollega.

– Helt hysterisk kväll, patienter hela tiden.

Han vände sig mot mig:

– Vill du att jag skickar dig på skallröntgen?

Det föreföll dumt att tolka frågan på annat sätt än att han tyckte det vore en bra idé. Jag ledsagades längre in i sjukhuskomplexet. Kröp ner i en magnetröntgenmaskin. Några timmar senare, det hade hunnit bli midnatt, kom en ung läkare och sa att för säkerhets skull vore det bra om jag skrevs in. Vore bra om jag övervakades i ett dygn. Men det var fullt på avdelningarna.

Någon gav mig en brits och placerade mig i korridoren. Där, utmed väggarna, låg många andra.

Jag befann mig mitt i en scen jag ofta sett skildrad i nyhetsinslagen, i den överbelastade vården. På ett storsjukhus. Som ibland brukar beskrivas som en spegelbild av samhället. Men kanske var det tvärtom. Sjukhuset var inte samhället, utan civilisationen. Vi umgicks med varandra som människor.

Jag började tycka om detta myllrande universum.

Det kommande dygnet slogs jag av hur värdigt och självklart dessa skakade och sjuka existenser bemöttes och hanterades.

Hur allt var på riktigt. Jag hörde svåra besked framföras öga mot öga. Vänligt. Rakt. Enkelt. Konkret. Inkännande måste inte vara svårare än så. Ur labyrinten av undersökningsrum, och korsande stråk dök nya skadade upp i en aldrig sinande ström.

Jag slumrade till, vaknade och upptäckte en medelålders kvinna på britsen intill min. Hon kved att hon hade så in i helvete ont. Hon svor, bad Gud och mamma om vartannat, reste sig, gick upp, kom tillbaka, pratade om nån som hette Janne. Jag undrade vem han kunde vara, vad för sjukdom hon hade, om hon skulle bli bra. Tidigt på morgonen lämnade hon sjukhuset.

En kvinna i blå rock gick med snabba gungade steg från patient till patient. Hennes älskvärdhet var kolossal. Oavsett vilka svar hon fick. Mig frågade hon om jag ville ha något att dricka. Jag frågade vad som fanns.

– Vi har kaffe och körsbärssaft, sa hon.

Nu insåg jag att jag hamnat i en sagovärld. Vem bjöd på körsbärssaft nuförtiden? Den jag fick i en vit plastmugg var utsökt.

I vit rock och med rakad skalle uppenbarade sig med jämna mellanrum en ärrad göteborgare. Han rullade upp patienter på avdelningar i takt med att platser blev lediga. Till slut var det min tur.

Rummet delade jag med en gråhårig kvinna och tre män. I en säng låg en äldre herre som tappert flörtade med sköterskorna. Jag hörde hans replik ”är du en Herrljungatjej” besvaras med ett stoiskt ”Nej, jag är från Mölndal, försök att sova nu!”.

Nästa morgon frågade en skötare från Balkan den gråhåriga kvinnan varifrån hennes namn kom. Ungern, sa hon. Hon hade varit violinist.

Sjukhusets sagovärld satte fantasin i rörelse. Man delade rum med främlingar som man fick tillfälle att fantisera om utifrån vad man snappade och såg. Jag friskförklarades på morgonen och kom tillbaka i den vanliga världen. På radion sa en röst att Sjörapporten skulle läggas ner.

En chef förklarade att den inte låg i takt med tiden. När vi människor inte har nåt verkligt och viktigt att bestämma om blir vi rätt enfaldiga hann jag tänka, och saknade redan sjukhusets civiliserade sagovärld.

Text:

Toppbild: Isabell Höjman/TT