Vill alla bli en del av samhället?

Svensk integrationspolitik har dominerats av att alla som kommer till Sverige vill integreras. Står vi ut med tanken på att alla inte vill bli en del av samhället?

En till synes vanlig måndag i september bryter upploppsliknande slagsmål ut på tre platser i det historiskt så trygga Lund; först i stadsdelen Linero, därefter på en uteservering vid centralstationen, och senare inne på sjukhusområdet en bit bort. Lunds kommunpolis Joakim Nyberg konstaterar några dagar senare att: ”Det här är en helt unik händelse för Lund. Jag har jobbat här många år men inte upplevt något liknande” (Kvällsposten 6/9).

Ett 50-tal personer, tillhörande två familjer (läs kriminella klaner), deltar i de extraordinära våldsamheterna. De är hemmahörande både i Lund och i intilliggande kommuner, men även på andra platser i södra Sverige. Bägge familjerna förekommer i polisens uppmärksammade klanrapport som kartlagt 36 kriminella släktnätverk. 23 av dessa finns baserade i Skåne.

I en intervju poängterar chefen för polisregion Syds underrättelseenhet, Mats Karlsson, att släktbaserade kriminella nätverk på sikt riskerar att bli ett större problem för samhället än det eskalerande gängvåldet (DN 12/9). Det är ord som bör stämma till eftertanke. Inte för att det inte är illa nog som det är nu, utan för att det kommer bli långt mycket värre om inget drastiskt görs omgående.

Svensk integrationspolitik har de senaste decennierna dominerats av två föreställningar. Den första har handlat om att integration är något som främst kan mätas i ekonomiska termer. Som en konsekvens av detta har den komplexa integrationsprocessen reducerats till en fråga om att få ut människor på arbetsmarknaden. Förekomsten av ett arbete har således kommit att betraktas som en väg mot integration, men också som ett bevis på att integrationen har uppnåtts. 

Missförstå mig rätt; arbete och framför allt egenförsörjning är helt centrala beståndsdelar ur ett såväl individ- som samhällsperspektiv. Men integration inrymmer också en social och kulturell dimension som inte låter sig mätas lika enkelt som den ekonomiska. Den här mjuka integrationen handlar om sådant som identitet och lojalitet, om värderingar och normer, ty förekomsten av arbete utgör ingen garant för frånvaron av vare sig hederskultur eller barnaga.

Vilket tar oss vidare till den andra föreställningen som dominerat den svenska integrationspolitiska debatten. Den handlar om att alla som kommer till Sverige, oavsett varifrån de kommer eller varför de kommit hit, har som mål att integreras och därigenom bli en del av majoritetssamhället.

Men är det något som slagsmålen i Lund, liksom de förhandlingar som nu antas pågå mellan klanerna i syfte att få fred mellan bråkstakarna, illustrerar så är det att det inte spelar någon roll hur länge människor levt i Sverige, hur många kostsamma integrationsprojekt som bedrivs, hur mycket goda intentioner som genomsyrar politiken och civilsamhället, om det samtidigt saknas gemensamma värderingar och normer, liksom en genuin vilja till anpassning hos nykomlingarna. 

Detta väcker i sin tur ytterligare, obekväma, frågor: Står vi ut med tanken på att alla som kommit hit inte vill bli en del av samhället? Att det finns människor, familjer och klaner som anser att deras värderingar är bättre än våra? Att deras rättsskipning är effektivare? Att de saknar respekt för vår rättsordning, för våra lagar? Att de vill leva här, parallellt, och lämnas ifred?

Text:

Toppbild: TT