”I och med Nadjas födelse fick jag ett föräldraansvar”

Nadja Ambjörnsson dog mitt under storasyster Fannys arbete med biografin om hennes liv. Då var hon 34 år gammal.

Text: Carl-Michael Edenborg

Foto: Simon Rehnström

Om Nadja: en systers berättelse är knappast typisk i genren: den handlar om en människa som föddes med allvarliga funktionsnedsättningar, ordlös och nästan blind, beroende av ständig omsorg i alla sina dagar. 

I mina ögon undflyr Om Nadja: en systers berättelse alla klassifikationer, den är en hybrid som är större än summan av sina delar: filosofi, implicit självbiografi, historieskrivning, textkollage, politiskt inlägg, med mera.

Namn: Fanny Rebecka Ambjörnsson.

Ålder: 48 år.

Yrke: Professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

Familj: Sambo och två barn.

Aktuell med: Om Nadja: en systers berättelse (Norstedts förlag).

– Det viktiga är att Nadja förblir prismat. Men att skriva om Nadjas liv innebar samtidigt att skriva om alla hennes relationer, inte minst familjen. När jag började för två–tre år sedan hade jag dock tänkt mig något mer akademiskt. Men det blev svårt att hålla den distansen – och efter hand inte heller önskvärt. Dock beslutade jag mig tidigt från att inte försöka gå in i Nadja och sätta ord på hennes upplevelser. Biografin skildrar hennes liv utifrån, genom familjen och inte minst de många assistenter som tagit hand om henne på boenden och hemma.

Där har du kunnat använda ett avundsvärt material: de »dagböcker« som alla i omgivningen, familj och assistenter skrivit i dagligen under hela Nadjas dygnet runt-assisterade liv?

– Ja, de bildar liksom en roman i sig, en omvänd »stream-of-consciousness«: i stället för att försöka gestalta en människas inre, berättar de, och jag, om Nadjas subjekt genom avtrycken som hon gör på omgivningen.

Jag frågar snällt, och Fanny hämtar en papperskasse fylld med anteckningsböcker i regnbågens alla färger: fullskrivna med skiftande handstilar. Via dessa vittnesbörd lär vi känna Nadja, vars allvarliga funktionsnedsättningar aldrig fått någon uttömmande förklaring. Kanske berodde de på en blandning av genetik och syrebrist vid den för tidiga förlossningen. Hon har en stark och spontan kärlek till musik, hon har lätt till skratt och är uppenbarligen en sällsynt älskvärd person som påverkar alla som möter henne.

En av hennes assistenter från grannbyn som jobbade med Nadja i närmare trettio år beskriver att Nadja har lärt henne mängder om livet.

Och även om konsten att kunna ta emot omsorg? Något som det känns som om svenskar är ovanligt dåliga på. Jag tänker på alla åldersrika jag känner som inte sällan pratar om att de vill ta livet av sig vid första tecknet på att de håller på att bli dementa?

– Jo, det kanske finns en särskild form av förakt för svaghet i Sverige. Den är nog inte större än i andra länder, men annorlunda. Kanske för att det funnits en sådan väldig betoning på att individen ska kunna frigöra sig från sina omständigheter och förverkliga sig, oavsett klassbakgrund och andra begränsningar.

Om Nadja handlar mycket om liv och tid, precis som din förra bok, från 2018: Tid att städa. Där skildrar du en annorlunda tid, det cirkulära, böljande, men framför allt bevarande, något som håller saker i gång och i ordning: något helt annat än framsteg, tillväxt, linjär tid.

– Kort efter att jag fötts 1973 fick min pappa, som är idéhistoriker, jobb på universitetet i Umeå. Så vi flyttade till en by några mil utanför stan. Där hade invånarna en annan bakgrund och andra jobb än våra föräldrar. Det var inget inskränkt eller våldsamt samhälle, som man lätt karakteriserar Norrlands inland. Snarare tvärtom: nykterhetsrörelsen och frikyrkorna dominerade. Fast det är klart att vi sågs som lite udda.

Och så kom hösten 1986?

– Jag var tretton år då och började i högstadiet inne i stan, där livet inte alls var lika lätt som i vår Bullerbyskola. Samtidigt föddes Nadja och hennes tvillingsyster, sex veckor för tidigt. Det var en dramatisk tid med många och långa sjukhusvistelser och efter hand blev det tydligt att Nadja inte utvecklades som hon skulle. Det förvandlade allt: familjen och framtiden.

– Jag och min lillasyster förstod inte varför våra föräldrar var så chockade och ledsna. Vi var glada över vår nya lillasyster och blev arga när föräldrarna sörjde. Hur kan man sörja någon som finns och lever, resonerade vi. Men vi tänkte inte på vad det skulle innebära att få en familje­medlem utan alla de möjligheter som andra har, någon som krävde så mycket omsorg.

I boken är det som om tiden före 1986, din barndom, har ett skimmer över sig?

– Ja, jag har nog alltid romantiserat barndomen och det barnsliga. I och med Nadjas födelse fick jag och min närmaste lillasyster plötsligt något av ett föräldraansvar. Det blev inte direkt några tonår för oss.

Din avhandling I en klass för sig handlar om gymnasietjejers genusskapande. 2006 kom introduktionen Vad är queer och 2011 Rosa: den farliga färgen. Dessa tre böcker har använts flitigt på kurser i normkritik. Det är väl vad de flesta förknippar ditt namn med, normkritik och queerteori?

– Jo, jag har nog alltid cirklat kring frågor som rör normalitet och avvikelse. Egentligen är det ju också vad min senare forskning handlar om, även om den är mer inriktad mot omsorg än sexualitet. Sedan nästan tjugo års tid arbetar jag på genusvetenskapen på Stockholms universitet, en generös och vänlig arbetsplats där mina forskningsintressen har en självklar plats. Där har jag blivit kvar.

Nu i april blev du ju professor – grattis i efterskott! Din fars dotter!

Fanny skrattar. Jag hinner tänka hur luxuöst det måste vara att ha någon som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson vid frukostbordet under uppväxten, innan jag hittar tillbaka till tråden:

Scenen med den dramatiska förlossningen i Om Nadja är rätt typisk för Fanny Ambjörnssons stil: både färgsprakande och tillbakahållen. Få läsare kommer att glömma den i första taget.

Om Nadja visar att Ambjörnsson är mer än en akademiker, intellektuell, rör sig mellan discipliner; kopplar samman teori och verklighet; anstränger sig för att göra sina akademiska texter läsbara. 

Du har skrivit böcker och artiklar som översätter svåra teoretiska idéer. Det är en viktig sak, inte minst i Sverige, där filosofikunskaperna av någon anledning är chockerande usla.

– Intellektuell låter så storslaget och högtidligt och jag känner mig mer vardagsnära än så. Dessutom är jag inte stridbar. Jag har klarat mig från bråk och hatstormar trots kontroversiella ämnen. Jag är nog konfliktskygg, vill inte bli hatad och avskydd. Och jag har svårt att förenkla tänkandet till tydliga åsikter. Desutom vill jag inte såra och kränka människor och grupper. Jag undviker ett aggressivt tonfall, och har också haft tur med tajmingen: mina böcker och texter har ofta kommit när kulturkrigens värsta stormar mojnat.

Intellektuella behöver ju inte vara fyrkantiga bråkstakar som Jan Myrdal kunde vara; ibland är en benhård åsikt raka motsatsen till en intellektuell hållning, som är prövande, filosofisk.

Även om du inte är någon debattör, drivs du uppenbarligen av ett starkt engagemang.

– Tveklöst. Jag vill påverka hur vi ser på människor och uppmärksamma orättvisor. Men med bibehållen respekt, inte von oben. Jag tror delvis det har att göra med min uppväxt i ett annat kulturellt sammanhang, på landet i Västerbotten.

Nadja fick en dödsruna i Dagens Nyheter förra hösten. Det är inte precis så många allvarligt funktionsnedsatta 34-åringar som får det? 

– Det kanske vore vanligare ifall folk bara skrev dem.

Att du inte trivs som debattör verkar bero på att du vill ha full koll på en fråga innan du driver den, men också på att du har svårt att bestämma dig för en tydlig ståndpunkt, sådant som säljs och köps som aktier på vår tids uppmärksamhetsmarknad. 

– Stämmer.

I stället närmar du dig det ambivalenta, osäkra och komplicerade? Som när du i boken skildrar familjens reaktioner på Nadjas ankomst? Kärlek, sorg, kalkyler, katastrofkänslor, klander, missförstånd, glädje, allting samtidigt, rätt ostädat? 

– Jo, men det finns något politiskt värdefullt också i att vara mindre tvärsäker. Vi borde vara mer öppna även inför samhällets kategoriseringar och gränsdragningar. Det är klart att det aldrig har funnits ett samhälle utan till exempel åldersgränser. Men de är alltid godtyckliga, och ibland rentav onödiga. Individer, familjer, grupper är sammansatta, luddiga, otydliga fenomen. Vi bör vara uppmärksamma och ifrågasätta, men jag tror snarare på ­successiva förskjutningar än på revolution!

När jag efteråt lyssnar igenom vårt tre timmar långa samtal, slår det mig att vi skrattar mycket, vilket inte var vad jag väntat mig med tanke på allt det allvarliga och svåra som Om Nadja handlar om.

Det märks att du vägt vartenda ord i boken på guldvåg?

– Det är viktiga frågor jag skriver om och känsliga för många. Jag vill ju inte få hela funkisrörelsen på mig, haha, det är väl min konflikträdsla.

Jag tänker att det kanske ännu mer handlar om den underskattade idén om snällhet: att inte vilja skada andra.

Gång på gång under läsningen anar jag närvaron av outtalade ord. De skrivs inte ut, men de spökar mellan raderna om att värdera livet som sådant: ord som »medborgarlön«, »mänskliga rättigheter«, »klimatkatastrof«, »eugenik«. 

– Jo.

Ändå är eugenik lätt att koppla till att din mamma är judinna, din släkt flydde från nazisterna, en moster satt i läger. Det finns en väldigt målande parentes i boken som förmedlar den skräck många judar bär med sig sedan generationer: »mamma vägrar basta eftersom det påminner henne om att självmant gå in i en gaskammare.«

– Haha, jo.

Även om eugeniken skapades av engelska nyliberaler, förknippar vi det med nazismen. De första som organiserat och förnuftigt mördades av nazisterna i de tyska lägren var sådana som Fannys lillasyster Nadja. För dem saknade hennes existens värde.

Fick ni barn med er något av det judiska?

– Ja, de kulturella delarna. Vi firade shabbat på fredagarna och mamma lärde oss att sjunga sånger på hebreiska och jiddisch. Men kanske förmedlades hennes judiska arv till oss barn framför allt genom en känslighet för utanförskap och en djupt känd solidaritet med den utsatta, oavsett om det handlade om religion, kultur eller funktionsvariation.

En biografi över en människa som kostat samhället flera miljoner varje år utan att ge en krona tillbaka är politiskt laddad – om den personen inte råkar vara Hans kungliga majestät själv. Vår tids människoideal är fortfarande liberalismens flera hundra år gamla absurda dröm om en homo economicus, den oberoende, hårt arbetande individen som drar ihop stadigt mer pengar och mer status till sig och sin familj – på sin väg till gravens ensamma kyla. 

Den beskrivningen gällde knappast Nadja, ingen frågade henne: Är du lönsam lille vän?

– Nej, hon lämnade helt andra spår än de som normalt sett värdesätts. Assistans­lagen som kom 1993 kan ses som kronan på vårt svenska välfärdsprojekt. Vi borde vara stolta över att vi i praktiken försvarar alla människors lika värde, det är något att skryta med. Och Nadja hade turen att leva ett liv med full uppbackning från samhällets sida. Men i dag är allt detta på väg att raseras: det nedrustas, privatiseras och försvåras genom new public management, där varje kvart ska mätas.

1993 är ju också året för det svenska systemskiftet, påskyndandet av privatiseringarna, starten på den kroniska arbetslösheten och den omänskliga postpolitikens era. Samtidigt växer högerpopulismen, som med fagert kristet tal döljer sin grymma socialdarwinistiska människobild, samma bestialiska modell som nyliberalismens.

Men du skriver inte sådant rätt ut, du lånar läsaren verktygen att dra slutsatserna själv.

– Ja. Hela boken handlar i grunden om vad en människa är. Även om familjen och assistenterna kallade Nadja för Nadjapersika, på grund av hennes lena hud.