Lars Vilks: Makten ligger i rättänkandet

Många tror att dagens rättänkande kring klimat och rasism är radikalt och upproriskt, men det är där makten ligger, så det är vad konstnärer borde ge sig på, säger Lars Vilks i denna intervju som blev en av hans sista.

Text: Patrik Stigsson

Foto: Staffan Löwstedt/TT

Förra året besökte 40 000 personer ditt konstverk Nimis på Kullahalvön i Skåne. Hur mår det för närvarande?

– Relativt hyggligt. Problemet är ju att sköta underhållet tillräckligt noggrant eftersom jag inte kan komma dit i samma utsträckning som tidigare. Det är en stor apparat när jag ska dit så det har ju skurits ner. Men det har fungerat rätt bra så här långt i alla fall och jag gör mina insatser kontinuerligt. Så det ser ut att kunna fungera ett tag till. Länsstyrelsen har gjort sina försök att stänga av området, men det har inte lyckats. 

Pågår det fortfarande en juridisk process runt verket?

– Ja då. Jag var på ett möte med länsstyrelsen och de ville att min verksamhet skulle regleras. Jag skulle söka tillstånd för allt jag ville göra på platsen. Men jag sa nej tack till det. Den gamla juridiska processen bygger på att Nimis är olagligt och därför ska tas bort. Men ägandeförhållandena gör att man inte kan ingripa, man måste gå via ägaren, och det har komplicerats genom att Christo, som ägde Nimis, har gått bort. Det är hans dödsbo som är nuvarande ägare. Jag har skrivit till dödsboet men inte fått något svar, så det hela är lite oklart.

Nimis fungerar i dag som ett utflyktsmål och en lite udda äventyrsupplevelse. Det är inte så många som tänker på att det också är ett konceptkonstverk. Ett idébaserat verk.

– Det är sant. En idé som jag varit väldigt fascinerad av är det som kallas för social skulptur, att reaktionerna runt ett konstverk är en del av verket. Det har jag arbetat med även när det gäller rondellhunden. Jag hade den fördelen med Nimis att jag fick mycket social skulptur helt gratis genom att jag fick en hel länsstyrelse med i bilden, och den spred sig sedan till domstolar och till allmänheten och det blev ett väldigt rabalder. Och det har ju aldrig lagt sig.

– När det gäller rondellhunden så gör jag inte så mycket, det är de andra som så att säga sköter förhandlingarna. Saker och ting uppstår som det blir intressant att ta del av. Det öppnas möjligheter, och man får ta beslut om hur man ska agera, hur man ska förhålla sig till det som dyker upp. Man följer med i processen och ser vad som händer och vad som är värt att gå vidare med. Sedan får man efterhand begrunda vad det var som hände och varför.

Hur såg konstklimatet ut när du började med Nimis 1980? om du jämför med dagens?

– I dag har vi många aktivister som arbetar med det rent politiska, och som därför riskerar att bli instrumentella. Jag har intresserat mig ganska mycket för det, kollisionen mellan konsten och världen. Konsten vill gärna komma ut ur konsten och vara en del av världen i övrigt, inte minst politiskt, och när det sker så går det ofta väldigt illa. Jag är inte någon vän av att man som konstnär ska gå in och verka politiskt, i så fall är det bättre att man blir politiker. 

Hade den aktivism som fanns tidigare en annan karaktär än vad den har i dag? 

– Ja, tidigare fanns det utrymme för konsten på ett helt annat sätt. De projekt som gjordes var markant konstnärligt inställda. Det var en helt annan sak.

Dagens konstnärsaktivism ger intryck av att vilja befästa vissa etablerade idéer om hur verkligheten är beskaffad, snarare än att vidga människors medvetande och tankehorisont.

– Du har alldeles rätt i det. Jag har ägnat mycket tid åt att sätta mig in i samtidskonsten och följa med i den, vilket jag fortfarande gör. Social kritik är en term som jag först stötte på hos Boris Groys, en av de riktigt stora konstteoretikerna. På nittiotalet talade han om att den sociala kritiken blivit alltmer dominerande i samtidskonsten. Men den sociala kritiken var ändå inte av den typ som vi har i dag. Den var mer svåråtkomlig. Om du gick på en utställning så tog det rätt lång tid innan du förstod vad det egentligen var konstnären var ute efter. Det låg rätt långt ner, det fanns mycket filter emellan.

– Det är det som inte får glömmas bort, publikens roll som kreativt medskapande. Marcel Duchamps tanke var att betraktaren fullföljer verket. Utan betraktaren så blir det bara ett ganska simpelt meddelande. Det är det som är samtidskonstens stora problem, att betraktaren kommer i vägen för alla goda budskap man vill få fram. Men det måste finnas utrymme för din egen tolkning, inte bara att någon pekar och säger: så här är det, här behövs inga tillägg, du ska bara lära dig att gå den här vägen.

Har konsten blivit ett sätt att predika, att föra fram ett visst budskap?

– Ja, i en tid när religionen har försvagats kraftigt och blivit någonting man inte riktigt tror på, så blir konsten en form som är mera tilltalande, för den är mycket osäkrare. Det finns liksom inga fasta dogmer och annat som styr, den är öppen för väldigt mycket. Detta bottnar i en övertro på konstens egenskaper, att den har någonting alldeles fantastiskt med sig. 

– Konsten bygger mycket på motstånd. Det hör vi fortfarande, att man ska visa motstånd mot makten. Och makten ligger ju plötsligt i detta rättänkande, den godhet och den rättrådighet som man har fört in. Många tror att detta är radikalt och upproriskt, men det är det inte, det är där makten ligger, så det är den man borde ge sig på. Men gör man det så har man placerat sig i en svår sits. Då får man höra: hur vågar du förneka detta, se på rasismen, se på klimatet, och så vidare. 

– Det är därför det är så ofarligt i dag att lyfta fram Hilma af Klint. Där finns ingen utmaning, ingen provokation. Projektet är helt och hållet politiskt korrekt. Man letar efter kvinnliga konstnärer, eftersom dessa saknas i konsthistorien, och i den kampanjen skyr man inga medel. Man påstår att Hilma av Klint målade abstrakt före Kandinsky. Problemet är bara att Hilma av Klint inte var en konstutövare, hon var en missionär för den teosofiska världsbilden. Hon målade teosofi. Men det bortser man ifrån, för det stör bilden av henne som en pionjär.

Till sist: det finns de som vill se Nimis på UNESCO:s världsarvslista. Vad anser du om det?

– I fjol hade Nimis en publikinvasion. Det blev trafikkaos och köbildning och länsstyrelsen fick skicka ut trafikvakter. Paradoxalt nog, eftersom länsstyrelsen vägrar acceptera att Nimis existerar, det finns inte med på deras kartor. Höganäs kommun intar också en avvaktande hållning. Vi stödjer inte detta för att det är olagligt, säger man, men vi informerar givetvis alla turister som tycker att det här är intressant. Trots alla år, mängden besökare och internationell uppmärksamhet har Nimis fortfarande inte fått fullt erkännande. Så det är nog en bit kvar till världsarvslistan.

Intervjun är en bearbetning av ett samtal i podcasten Magiskt tänkande den 11 juni i år.