S det viktigaste partiet – och det har skadat Sverige

Är Socialdemokraterna fortfarande Sveriges viktigaste parti? Thomas Gür och Markus Kallifatides tar sig an frågan.

Socialdemokraterna är onekligen Sveriges viktigaste parti. Och det sakförhållandet är också ett av Sveriges viktigaste politiska problem. För samtidigt som Socialdemokraterna är det viktigaste partiet, är det inte det mest relevanta partiet i svenskt samhällsliv.

Socialdemokraterna är det viktigaste partiet till viss del därför att det än så länge är det största partiet. Men framför allt därför att det så länge varit statsbärande. Dess ideologi har präglat omfattande delar av det svenska samhällsbygget, och dess kader i vid bemärkelse, från det parti som är fackföreningsrörelsens politiska gren till hyresgäströrelsen, studieförbund och kooperationer, har bemannat förvaltningen och det korporativa Sveriges nyckelpositioner. Dess dominans har därjämte gett det en större makt än dess numerär, eftersom andra sfärer i samhället – näringsliv, kulturliv, organisationer inom den civila sfären – anpassat sig till det.

Samtidigt har Socialdemokraterna så uppenbart svikit sina väljare. Påståendet om sveket är inte ett tyckande utan ett matematiskt konstaterande.

Den som studerar svenska valresultat under de senaste trettio åren noterar att den i särklass mest uppenbara förändringen är att Socialdemokraternas ställning i väljarkåren har varaktigt minskat med mer än en tredjedel. 1988 fick partiet drygt 43 procent av rösterna i riksdagsvalet. 2018 fick det drygt 28 procent, och rörelsen nedåt fortsätter.

Vinnaren har varit Sverigedemokraterna, SD, som just bildades 1988 och det året fick 0,02 procent, alltså två tiondels promille, av rösterna, vilket motsvarade totalt 1 118 röster. 2018 fick SD över 17,5 procent av rösterna. Som andelar av väljarkåren är det på 30 år en tillväxt på absurda 87 550 procent. Om SD hade varit en aktie, hade 1000 investerade kronor 1988, förvandlats till drygt 87 miljoner kronor 2018.

Oaktat alla väljarströmmar och oaktat alla positionsförflyttningar, ligger de övriga politiska partierna på ungefär samma nivå i väljarsympatier mellan valen 1988 och 2018. Socialdemokraternas väljarförluster till Sverigedemokraterna är den viktigaste förändringen i svensk politik under en generation. Sverigedemokraternas insteg i svensk partipolitik kan bara jämföras med Socialdemokraternas likartade insteg i politiken för drygt 100 år sedan.

Titeln på Hjalmar Brantings bok om den internationella socialdemokratins historia, utkommen i två delar 1904 respektive 1906, ”Socialdemokratiens århundrade”, bar även på ett profetiskt inslag, då Socialdemokraternas storhetstid just varade i ett århundrade, ungefär fram till valet 2006.

Skälet till att S förlorat och SD stigit fram är uppenbart för var och en som vill se det.

Sveriges största och viktigaste parti har sedan det vann valet 1994, men inte återgick till Luciabeslutet från 1989 med drastisk minskning av migrationen till Sverige, först försummat och sedan direkt agerat kontraproduktivt när det kommer till den allra största och viktigaste förändringen i det svenska samhället: den demografiska.

Då har det därtill handlat om en demografisk förändring med ett antal väldigt särpräglade egenskaper med omfattande sociala omvälvningar i spåren.

Andelen utrikes födda i befolkningen har stigit från cirka 9 procent 1988 till närmare 20 procent 2020. Personer med utländsk bakgrund, alltså utrikes födda samt inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar, utgör i dag över en fjärdedel av befolkningen.

Dessutom tillkommer sådana särdrag som att den största invandringen under det senaste årtiondet har skett från länder med ett stort språkligt och kulturellt avstånd till den svenska majoritetsbefolkningen, att en omfattande del av de nyanlända har haft låg eller mycket låg utbildningsnivå, att anhöriginvandringen nästan helt skett utan att försörjningskrav har uppfyllts ens för arbetskraftsinvandrare och att invandringen lett till ett stort mansöverskott i yngre ålderskategorier.

Denna demografiska förändring har haft mycket stora och negativa genomslag inom politikområden så som skola, kriminalitet, arbetsmarknad, transfererings- och bidragssystem och bostäder.

Allt detta har Socialdemokraterna först inte förmått att se, ta i beaktande och hantera politiskt.

Därefter, när det blivit omöjligt att förbigå de påträngande förändringarna, har Socialdemokraterna febrilt sökt producera bortförklaringar. Under Mona Sahlins tid som partiets främsta profil i dessa frågor gick denna desperation efter bortförklaringar så långt att Socialdemokraterna till och med dömde ut sitt eget samhällsbygge under 75 år.

Sahlin menade att Sverige i sina grundpelare var ett rasistiskt samhällsbygge som idkade ”strukturell diskriminering” och tillsatte därefter en offentlig utredning, inte för att söka belägga eller vederlägga detta påstående, utan för att kartlägga dess omfattning och hur denna inbyggda rasism kunde motverkas.

När Sverigedemokraterna till slut tog klivet in i riksdagen, fortfor Socialdemokraterna att göra sig irrelevanta som politisk förändringskraft trots sin storlek, genom att koncentrera sig på att attackera SD i stället för att angripa de problem som lett till SD:s tillväxt.

Att det största partiet under de senaste trettio åren varit så dåligt på att förstå det svenska samhället har sålunda inte bara varit till skada för det självt. Det har främst varit till skada för Sverige.

Just därför är också det viktigaste partiet ett av Sveriges viktigaste politiska problem.

Thomas Gür

Kallifatides: Socialdemokratin är en levande folkrörelse

Det socialdemokratiska arbetarepartiet är alltjämt störst i valmanskåren, är starkt över hela landet och har djup förankring i folkrörelserna. Samtidigt har vi under en längre tid tappat mark, inte minst bland väljare i LO-leden, i bruksorter och på landsbygden. Partiet är inte längre den breda folkrörelse vi en gång var.

När en partikongress nu står för dörren måste därför Socialdemokraterna vässa både politik och organisation. Vi behöver visa att vi har svaren om jobben, välfärden, klimatet och tryggheten. Vi behöver återupprätta socialdemokratin som politisk kraft och ge medborgare ett tydligt svar på frågan August Palm väckte redan 1881: Hvad hvilja Socialdemokraterna?

Det är mer än femton år sedan lagstiftningsarbetet i Sveriges riksdag styrdes av en S-ledd majoritet. Innevarande mandatperiod med en S-ledd minoritetsregering har varit kantad av svåra prövningar för den facklig-politiska samverkan och eftergifter i januariavtalet. Under decennier har vi sett ojämlikheten öka medan extremhögern växt sig allt starkare.

Men förutsättningarna för en nystart är goda. En ny partiledning, utsedd av kongressen, kan förnya politikens innehåll. Och idéerna till förnyelse finns i kongresshandlingarna.

Förslagen är många om att förstärka välfärden över hela landet och tillförsäkra medborgarna den offentliga välfärd som alla har rätt till, oavsett bostadsort eller plånbok. Detta i sin tur förutsätter ökad finansiering genom höjd skattekvot, vilket flera partidistrikt och arbetarekommuner lagt förslag om.

Kanske ännu fler är förslagen om att stoppa marknadiseringen av välfärden. Den fria etableringsrätten ska begränsas, vinstuttagen ska stoppas och det nationella handlingsutrymmet i EU-rätten ska nyttjas för att värna den skattefinansierade gemensamma välfärden från marknadens rovdrift. Kraven ställs från Haparanda till Halmstad och från Ale till Uppsala. Därtill ställs krav på staten att säkra såväl kompetensförsörjningen som finansiering av goda arbetsvillkor för välfärdsarbetarna.

Allra högst genljuder larmrapporterna från den internationella klimatpanelen! För att minska utsläppen tillräckligt snabbt och genomföra omställningen rättvist måste statens styrning och finansiering bli betydligt mer offensiv. En central aspekt är att den generella välfärden och den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte kommer att kunna hålla jämna steg med de snabba förändringar såsom vid de stora industrietableringarna i norra Sverige just nu. Särskilda statliga åtgärder kommer att krävas under det närmaste decenniet. Vår välfärds-, industri- och klimatpolitik måste hålla ihop.

Den dubbla utmaningen att samtidigt finansiera kraftiga och uthålliga förstärkningar av välfärden och stora gröna investeringar kräver ett omtag om ramarna för Sveriges ekonomiska politik. Därför finns följdriktigt också krav på en uppdatering av det finanspolitiska ramverket så att lånefinansiering av offentliga investeringar möjliggörs i högre grad än idag, samtidigt som skattemedel används till välfärden. Därför finns också förslag om en statlig investeringsbank för att med statligt kapital i botten mobilisera storskaligt privat kapital till investeringar som är helt avgörande för att ställa om till ett klimatneutralt samhälle och bygga bort bostadsbristen. Här finns också framåtsyftande förslag om att tänka om kring penningpolitiken, nu när Riksbanken missat sitt inflationsmål tolv år i rad och arbetslösheten är hög sedan trettio år tillbaka.

För att klimatomställningen ska bli av, vara rättvis och jobbskapande, finns bland annat förslag om klimatneutral offentlig upphandling, utfasning av subventioner som motverkar klimatmålen samtidigt som glesbygd och jordbrukare kompenseras ekonomiskt och att staten tar ett större ekonomiskt ansvar för att ersätta skog- och markägare som bidrar till kolinlagring i skog och mark.

Vid läsning av tusentals sidor motionstext blir det tydligt att socialdemokratin är en levande folkrörelse där underbyggda förslag tas fram mot bakgrund av erfarenheter från den kommunala praktiken och den internationella debatten. Kongresshandlingarna vibrerar av uppdämd vrede mot ojämlikhetens gissel, marknadiseringens dikeskörning, det påträngande allvaret i klimatfrågan och behovet av nytänkande kring den ekonomiska politikens ramar.

I partistyrelsens utlåtanden och förslag till riktlinjer understryks behovet av klimatinvesteringar, att ökad jämlikhet är angeläget och att full sysselsättning åter ska uppnås. Det som saknas är hur vi ska klara det. Allmänna skrivningar om att något ska “stärkas”, “ses över” eller “utredas” kommer inte att duga när 350 direktvalda ombud samlas för att ge partiet vi älskar och en ny partiledare som vi tror på ett rejält fång med röda rosor och en nystart som leder till valtriumf i september nästa år.

Men det tror jag faktiskt att partikansliet har räknat med. Jag ser fram emot en modig kongress som rustar varje socialdemokratisk valarbetare med de självklara svaren på mäster Palms fråga.

Markus Kallifatides

Text: Thomas Gür & Markus Kallifatides