Klimatprognos: ett skyfall av dollar

Klimatbistånd vinner inte på att vi struntar i det vi vet. Det sista klimatet behöver är undantagstillstånd.

Etthundra miljarder dollar är pengar, det också. Det är klart att man kan förstå att ”fattigare länder”, som den rätt slarviga klumprubriken lyder, är sura över att pengarna inte kommit. Det är svårt att klandra dem för att de tar upp saken.

Klimatmötet i Glasgow hade många fascinerande sidor. En av dem var den shakespeareartade blandningen av ödesmättnad och trivialitet, idealism och girighet, kallblodighet och hysteri. När ”rika länder” lovade ”fattigare länder” klimatbidrag på 100 miljarder dollar om året för tio år sedan, möttes alla de där motsatserna i en enda punkt. Nu, efter tio år utan jättelika överföringar, börjar det bubbla i den där punkten.

Det finns ett problem här. Det kanske bäst sammanfattas som att den första besvikelsen — att miljarderna inte flödat som utlovat — kan komma att bytas i en andra besvikelse: att de börjar flöda som utlovat.

För tio år sedan publicerades ”Poor Economics”, en bok om utveckling och bistånd av två ekonomiprofessorer, Abhijit V Banerjee och Esther Duflo, på amerikanska MIT. Bokens själva huvudpoäng är att effektivt utvecklingsarbete kräver att man undviker färdiga, storskaliga modeller för hur man tror att man kan utveckla ett samhälle. I stället bör man basera utvecklingsarbete på ett finmaskigt nät av fakta, som i sin tur förutsätter metodiska empiriska studier, både inför, under och efter utvecklingsarbetet.

En av slutsatserna i ”Poor Economics” är att de som pysslar med stöd och bistånd måste vara beredda på att olika angreppssätt kan vara nödvändiga i olika miljöer, för att uppnå rätt resultat. En annan är att de jättelika satsningarna, som i ett slag ska bygga om ett samhälle, sällan eller aldrig fungerar. Det är snarare till synes små förändringar som ger störst utväxling i förhållande till de utvecklingsmål man satt upp.

Det är i en mening en nedslående bok, för den gör klart hur uselt utvecklingsarbetet varit. Det är i en annan mening en hoppfull bok, för den visar en bättre väg framåt.

Men det kräver förstås att man läser boken och tar till sig de erfarenheter den redovisar.

Det mesta är riggat för en enorm kapitalförstöring om de här flödena av medel från ”rika länder” till ”fattigare länder” kommer i gång.

”Klimatbistånd” är som mycket annat i klimatfrågan: prefixet ”klimat-” fungerar som ett slags signal om undantagstillstånd. Den här frågan är så viktig, går den ibland direkt uttalade tanken, att vi måste strunta i allt annat, inklusive de kunskaper och erfarenheter vi har om vad som faktiskt fungerar i den här världen. Det faktum att problemet är globalt uppmuntrar det grandiosa och storslagna, de allomfattande modellerna och planekonomiska helhetsgreppen.

Kort sagt och i just frågan om klimatbistånd: det mesta är riggat för en enorm kapitalförstöring om de här flödena av medel från ”rika länder” till ”fattigare länder” kommer i gång. Lärdomar som de i ”Poor Economics” kommer att ha svårt att hävda sig. Och det finns tecken på att de här penningströmmarna kanske trots allt kommer att komma i gång. Bidragsmottagarnas uppenbara intresse av att bada i gratis pengar har nämligen en spegelbild i bidragsgivarnas intresse av att hälla pengar över mottagarna. Det är delvis en fråga om att köpa avlat, men det är också ett politiskt gångbart sätt att samtidigt visa solidaritet och demonstrera sin förståelse för att klimatproblemet är globalt. I just det senare börjar det växa fram ett slags biståndskoalition från höger till vänster, där nästan ingen ifrågasätter det vettiga i att överföra stora medel till länder som ofta är korrupta, saknar institutioner för att hantera klimatinvesteringar och där erfarenheten säger att storskaligt bistånd, oavsett syfte, gör mer skada än nytta. Allt det där kommer i andra hand, när det politiskt viktiga blir att signalera sin goda vilja.

Ska man sätta fingret på det som är riktigt fel i klimatdebatten, så är det just de uttryckliga eller underförstådda påtryckningarna för att utlysa ett undantagstillstånd. Om det här inte ska gå åt helvete duger det inte att upphäva all normalitet och eftertanke. Då behöver vi tvärtom dra nytta av alla de erfarenheter och kunskaper vi samlat på oss genom århundradena, inte inbilla oss att de i just det här fallet är irrelevanta. Det gäller inte bara biståndet.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT