Vi lever i de stora idéernas tid – var på din vakt

De stora idéerna har en tendens att göra livet outhärdligt. Var på din vakt mot den som säger att dina tankar är futtiga.

»How to plan a crusade.« Den boktiteln gör mig riktigt avundsjuk. Författaren Christopher Tyerman är historiker vid Oxford, så han menar verkligen korståg, inte »korståg« i något slags överförd, modern bemärkelse.

»Professor i korstågshistoria« är Tyermans formella titel. Den blir jag också avundsjuk på.

Hursomhelst är boken så nära en gör-det-själv-bok man kan komma vad gäller korståg. Och det finns mycket att göra: rättfärdiganden, marknadsföring, rekrytering, finansiering, logistik och en hel del annat. Det är något av ett under att korstågen alls blev av. Och en sak får man alldeles klart för sig: om korstågsarrangörerna inte hade lyckats ingjuta en känsla av att allt var futtigt i jämförelse, hade korstågen varit svåra att sälja.

Stora idéer är per definition pretentiösa. De är uppfyllda av sin egen viktighet. Det gör dem nästan alltid snorkiga till sin natur: de som ägnar sig åt något annat än den Stora Idén måste antingen vara idioter eller moraliskt förtappade.

Stora idéer är inte alltid lättsålda, men då och då finns det ingen hejd på efterfrågan och det beror antagligen på just de här egenskaperna. I skydd bakom en stor idé är det mycket som kan ursäktas. Intolerans, fundamentalism, mobbning, osjälvständighet, feghet, lögner, rädsla, till och med gammal vanlig, träig tråkighet. Och inte minst makthunger.

Just nu lever vi i en sådan där period av stora idéer. Vem trodde för några år sedan att till och med den triviala uppmaningen att tvätta händerna skulle kunna bli en stor idé, tillräcklig för att fylla hela vardagen och fula ut dem med fem smutsiga små fingrar? En av våra morgontidningar har förvandlats till ett rent kampanjblad för en enda stor idé: klimathotet. På många av de lite mer frifräsiga platserna i medielandskapet är det inte så mycket med frifräseriet. Där finns den stora idén om hotet från invandringen som ibland drar iväg i Trumpriktning och skriver av hela samhällstoppen som en enda konspiration av landsförrädare. Enligt vissa partiledare står Sverige på randen till fascismen.

Det talas i VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER HELA TIDEN.

Ni säger kanske, jo, men det beror ju på att vi faktiskt har drabbats av en livsfarlig pandemi. Att det faktiskt är en klimatkatastrof på gång. Att det faktiskt gängskjuts och islamiseras för fulla muggar i snart sagt varje förort. Att högeryttern faktiskt växer.

Jodå, nog har vi problem alltid. Men låt mig ändå få bryta en lans för småsakernas helgd.

Vad som ger livet värde är förstås raka motsatsen: småsakerna. Mat. Barn. Plantera grönsaker. Läsa en bok.

Det finns en mycket dunkel tanke om att stora idéer är det som ger livet värde. Där har ni en verkligt fascistoid idé. Nästan all mänsklig erfarenhet tyder nämligen på motsatsen. De stora idéerna, om de inte förmänskligas genom att just brytas ner till vardagliga småsaker, har en tendens att göra livet outhärdligt. Det är därför folk som är kommunister i ungdomen, men turligt nog inte lyckas med sin revolution, slutar att vara kommunister.

Det handlar inte om att de korrumperas, eller sviker sina ideal. Det handlar om att de växer upp och inte står ut med den andefattiga idioti det innebär att leva i en stor idé. De mognar och ser hur den stora idén lockar fram det sämsta hos människor. De tröttnar på fantasilösheten, likriktningen, fördömandena, den totalitära tankemodellen.

Vad som ger livet värde är förstås raka motsatsen: småsakerna. Mat. Barn. Plantera grönsaker. Läsa en bok. En låt man inte hört på ett par år. Den första riktiga vårdagen.

Det är alldeles sant att vi har en mängd katastrofer att hantera. Som alltid. Men var alltid på din vakt när du stöter på folk som förklarar för dig att allt som du tycker om är futtigt.

Det är makt de är ute efter. Över dig.

Text:

Toppbild: TT/Fokus