Strid om godaste riset – USA åker snålskjuts på Asien

Basmati eller jasmin eller klibbigt ris? Därom tvistar de asiatiska jätteproducenterna. Men gud nåde USA – som snor åt sig varunamnen.

Text: Bertil Lintner

Foto: Henrik Montgomery/TT

I Asien är ris inte bara den allra viktigaste matgrödan. Livet på landsbygden cirkulerar kring riset, när det planteras, gror och skördas och festivaler hålls för att fira årscykeln av en stapeldiet som är betydligt djupare förankrad i asiatisk kultur än vad potatis är i västerlandet. Nu har globaliseringen gett upphov till andra matvanor, men i flera sydostasiatiska länder hälsar man fortfarande varandra med »har du ätit ditt ris i dag?«.

Ris äts till de flesta måltider, men det är också en stor exportvara och det är inte svårt att fastställa vilka nationer som är ledande i det avseendet. Fram till för bara några år sedan var Thailand världens största risexportör, men nu har både Indien och Vietnam gått om vad det gäller volymen. Enligt officiell statistik exporterades under 2020/2021 nästan 18 miljoner ton ris från Indien följt av 6,2 miljoner ton från Vietnam och Thailands drygt 5 miljoner ton (siffrorna varierar beroende på källan). I pengar räknat – vilket beror på vilken typ av ris det är – ligger Indien också högst med 68 miljarder kronor, före Thailands 37 miljarder. Vietnam hamnar på femte plats med 15 miljarder och då efter Pakistan och USA.

Volym och pris kan som synes orsaka variationer i rangordningen, men var odlas då det bästa riset? Där råder det stor oenig­het. Thailändarna hävdar att deras eget khao hom mali, vilket kan översättas med väldoftande ris och i väst kallas för jasminris, är oslagbart. Nej, säger indierna, det är vårt basmati. Det namnet är baserat på två ord i det fornindiska språket sanskrit: vas, som betyder »arom« och mayup, »ingrodd«. Kombinerat blir det vasmati eller i mer modern form, basmati, vilket också betyder »väldoftande« på hindi. Mer indiskt än så kan det inte bli och Indien svarar för 70 procent av världens produktion av basmati. Det odlas nästan uteslutande i de nordliga delstaterna Punjab, Haryana, Himachal Pradesh, Uttarakhand och delar av Uttar Pradesh och Kashmir. Varianter finns även i grannländerna Pakistan, Nepal och Sri Lanka.

Vietnamesernas ris brukar också kallas för jasminris, men skiljer sig till smak och konsistens från det thailändska. I Myanmar, som före andra världskriget var världens ledande risexportör, framställs något som heter paw hsan hmwe, på svenska »pärlris«. Det är en aromatisk typ av ris som vann första pris när världens rishandlare höll sin konferens 2011. Men det är ingen stor exportvara. Paw hsan hmwe finns bara på 6 procent av den risodlande arealen i Myanmar.

Sen finns det klibbigt ris som är populärt i norra och nordöstra Thailand, i Laos och det område i Myanmar som befolkas av shan, ett folk som står nordthailändarna och laotierna nära. På alla tre språken heter den varianten khao neow, vilket helt enkelt betyder »klibbigt ris«. Man rul­lar det med handen till små bollar, som man äter med kött och grönsaker. Sked, som man använder när man äter annat ris, fungerar inte.

Men den stora smakstriden står mellan hom mali, som det oftast förkortas till i den internationella litteraturen, och basmati – och det har lett till andra, internationella dispyter. Kampen om rätten till hom mali, eller snarare jasminris, kom först. Det har orsakat svåra konflikter mellan thailändarna, som vårdat sitt kvalitetsris som en nationell klenod, och bönder i Louisiana i södra USA. Där började man för över tio år sedan odla en genetiskt konstruerad variant av hom mali som man kallade Jazzmen Rice. Etiketterna på förpackningarna är försedda med en bild på en trumpetblåsande man som påminner om jazzlegendaren Louis Armstrong.

För thailändska jordbrukspurister var det som att buteljera champagne i Detroit och kalla det »Shampayne«. Demonstrationer hölls utanför den amerikanska ambassaden i Bangkok och i en intervju med en lokal journalist sa Withoon Liamchamroon, chef för en stiftelse som värnar om jordbrukarnas rättigheter: »Det här är oacceptabelt. Det vilseleder konsumenterna.« Stiftelsen cirkulerade en petition om »biopiratverksamhet« och en talesman poängterade att »jasminris har tillhört thailändska bönder sedan våra förfäder började odla det. Missbruket av namnet är en skamlös stöld.«

Men hur förhåller det sig med »stölder« av det slaget? De som försvarar de amerikanska bönderna påpekar att Thailand går ännu längre med sin variant av Indiens basmati – och till och med kal­lar det så. Men det odlas i små kvantiteter och då mest för inhemska konsumenter vars förfäder kom från Sydasien. Återigen är det USA som pekas ut som den stora namntjuven — för i Texas odlas något som kallas Texmati. Det är en form av hybridris eftersom äkta basmati inte växer där. Men bara namnet, liksom Jazzmen, tyder på att man försöker åka snålskjuts på det anseende som omger Asiens två ledande rissorter. Thailändarna och indierna må vara oense om vems ris som är bäst, men här råder det stor enighet. Namnen på ris borde vara lika internationellt skyddade som champagne, cognac och skotsk whisky. Och varför inte? Ris är som sagt betydligt mer än bara ett fält med ris.