Tecken i tiden att arbetarnas värde lyfts upp

Socialdemokratins nya kärna har blivit medelklassen, gärna med universitetsexamen. Men kanske börjar man nu lämna meritokratin bakom sig.

Stefan Löfven avslutade sin partiledartid med sitt bästa tal i karriären. I en några minuter lång passus passade han även på att avliva själva kärnan i tredje vägens socialdemokrati: idén om att klassresan kan ersätta klasskampen.

När Tony Blairs New Labour vann det brittiska valet första maj 1997 var det med en idé om att utbildning skulle möjliggöra klassresor i en helt ny omfattning. Eftersom det var möjligt att lämna klassen och de tunga sliten och alla sociologiska risker som hänger samman med att vara arbetare, minskade trycket på den klassutjämnande politiken.

New Labours klassblindhet hängde ihop med tanken om meritokrati: att de högutbildade och begåvade, de kreativa och välavlönade klasserna har förtjänat sina försteg, eftersom de pluggat och jobbat sig till dem. Alla under dem har i någon mån sig själva att skylla. De kunde ha ansträngt sig lite till.

Att meritokratins evangelium helt bryter med socialdemokratins jämlikhetsideal och avvisar kunskapen om de sociala mönster och begränsningar som går i arv mellan generationerna, var bara det ena ledet av problemet. Analysen som låg invävd i tredje vägens DNA ledde till en politik som inte längre utjämnade ekonomiska skillnader. Så länge det fanns utbildningsplatser var allt frid och fröjd.

Men det ledde också till en vänster som började förakta eller se ner på sina kärnväljare och historiska subjekt. Vänstern behövde snabbt hitta nya väljare. Sociologen Colin Crouch har i boken Postdemokrati skildrat hur detta ideologiska skifte från klass till merit ledde till att arbetarpartiernas ledningar snabbt smälte samman med de näringslivs- och borgerliga medieeliter de delade social bakgrund och utbildningsvägar med. Resultatet blev en arbetarklass utan politisk representation.

Även försöken i land efter land att hitta nya väljare i stället för den gamla arbetarklassen, växte ur detta. Socialdemokrater ville inte jaga folk i bruksorter med dyra transfereringssystem, utan sträckte sig mot de nya lättrörliga marginal- eller mittenväljarna.

Medelklassen, gärna med universitetsexamen, sågs som den nya kärnan.

Idag återfinns några av Socialdemokraternas starkaste valdistrikt på Södermalm i Stockholm. I kyrkovalet i höst låg flera av valkretsarna på Södermalm på rena Norrbottenssiffror. Ja, som de röstetalen var förr, alltså. De nya väljarna var dessutom upplysta, välkammade och woke på alla sätt: en perfekt spegel för den nya partieliten som växte fram när partierna slutade rekrytera ombudsmän ur fackliga led och i stället rekryterade pressfolk och kommunikatörer från högskolor och PR-företag. Traditionella väljargrupper togs i bästa fall för givna. I takt med Sverigedemokraternas framgångar och expansion i LO-leden fanns rätt många till vänster som tyckte man kunde klippa med arbetarklassen – de röstar ju fel.

Ibland hördes idiotiska påståenden om att arbetarklassen höll på att försvinna. Uttalandena gick armkrok med den postmoderna världsbild som fick statsminister Fredrik Reinfeldt att säga att ”We used to have people in the industry, but they are basically gone”. Sen kom Brexit och Trump och opinionsstöd på över 20 procent för SD. Varken industrin eller arbetarna hade försvunnit, även om de flesta arbetare idag inte arbetar i industri eller produktion.

Varje gång en SD-politiker trampade i klaveret skällde vänstereliten på de dumma fähundarna. Som växte. Som utskällda och föraktade av vänstereliten fann sig många av arbetarväljarna i samma position som SD-företrädarna. En känsla av samhörighet föddes. Oavsett vilka ekonomiska intressen dessa socialkonservativa nationalister, eller värre, företrädde.

Thomas Frank, kolumnist och författare till en rad uppmärksammade politiska böcker skildrar i lysande Listen Liberal hur det demokratiska partiet i USA under decennierna efter 70-talet togs över av just den borgerliga idén om rättmätiga orättvisor formade av meritokrati. Med Barack Obama fulländades projektet. Frank beskriver Obamas oförmåga att 2009 använda sin enorma valseger och dominans i bägge kamrar i kongressen till att utmana Wall Street och kapitalet. Istället tog han in kapitalets hantlangare som sina rådgivare.

Utifrån analysramen om ett självrättfärdigande, av att själv anse sig tillhöra de smartaste och mest lyckade i nationen, kände Obama mer samhörighet med dem där uppe som orsakat krisen än den ”korg av beklagliga” som Hillary Clinton kallade besvikna arbetarväljare i rostbältet. Med Trump fick dessa väljare agens. Många av dem hade åtta år tidigare röstat på Obamas löfte om förändring som aldrig kom. Demokraterna fylldes på med unga begåvade akademiker från elitskolorna som ville väl, men var milsvitt från den vita arbetarklass som lämnats kvar, inte på grund av mindre begåvning utan på grund av hur politiken och ekonomin utformades. Glappet, mellan det forna arbetarpartiet som fyllts med akademiker och de traditionella väljarna blir enormt.

Olika bakgrund, utbildning, värderingar och språk gör att de lika gärna kunde skrika från toppen av Babels torn för att försöka bli hörda av sina gamla väljare.

I rapporten Klass, identitet och politisk mobilisering visade Göran Therborn, Niels Stöber och jag hur klassidentiteten vittrar sönder för Socialdemokraterna i Sverige. Samtidigt är just den stora och utbredda stoltheten att vara arbetare något som skiljer både S och SD från andra partier. Att tilltala arbetarklassen just som arbetare i deras roll som bärare av nationens arbete och välstånd, är märkligt nog mycket ovanligt i arbetarrörelsen. Till och med LO-ledare använder oftast den lätt byråkratiskt anstrukna termen ”LO-medlemmarna”, snarare än arbetarklassen.

Arbetarklassen bär berättelser och sånger och en stark identitet som inte sällan är känslomässig. Min egen mamma brukade rätt ofta säga som svar på dumma frågor om moral och politik: Detta är ett arbetarhem! Frasen bar en hel ocean av konnotationer och avvägningar. Hon var väldigt ofta sur på Palme och Carlsson, men klassidentiteten försvann inte lika lätt och höll henne kvar i partiets grepp.

En gång i tiden var det agitation riktade till arbetare om deras klassposition som födde arbetarrörelsen. Historikern Erik Bengtsson har i boken Världens jämlikaste land? pekat på den oerhört uthålligt genomförda klassorganisering som gav den svenska socialdemokratin positionen som världens starkaste och, sedermera när partiet fick mer inflytande, också det mest jämlika.

Sverige var inte jämlikt. Landet blev det av en politik av, för och genom arbetarna. Länge var den tanken borta. Det födde den europeiska socialdemokratins grandiosa försvagning under de senaste tio-femton åren.

Tysklands Olaf Scholz på Socialdemokraternas kongress. Foto: Adam Ihse/TT.

Kanske är det ett tecken i tiden att två färska vinnare också talat om arbetarklassens värde och värdighet. Den blivande tyske förbundskanslern Olaf Scholz talade om respekten för vanliga arbetares jobb och värdighet som kärnan bakom hans eget segerval. Norske statsministern och partiordföranden för Arbeiderpartiet talade om att deras kampanj segrat med parollen ”Nu är det vanligt folks tur.” Klassretorik med fördelningspolitisk energi i sin renaste form. Det är inte osannolikt att detta återkommer i svenska valet om mindre än ett år. De svenska och norska S-partierna byter ofta slogans med varandra.

Kanske var det en slags besvärjelse när Stefan Löfven slog igen dörren till den meritokratiska återvändsgränden efter sig:

”Jag vänder mig mot den borgerliga synen att arbetarklassen är någonting som man ska och vill lämna. Det bygger på föreställningen att det inte är fint nog att vara arbetare”, sade Löfven:

”Samhället ska vara lika gott för lastbilschauffören som för läkaren, för svetsaren som för statsministern”, fortsatte han.

Sedan lämnade fosterbarnet, uppväxt i Ådalen, ordet till Magdalena Andersson från Handelshögskolan.

Text:

Toppbild: Marcus Ericsson/TT